Vi reste kors och tvärs i Togo, från huvudstaden Lomé i söder till gränsen mot Burkina Faso uppe i norr. Västerut tog vi oss nästan till Ghana. I öst, i Benin, koncentrerade vi oss på att besöka kristna församlingar i huvudstaden Cotonou, liksom i syd.
Vad som slog oss vart vi än åkte var kyrkans enorma vitalitet – den rena dynamiken. De senaste tio åren eller så har det pågått en enorm tillväxt i antalet nya kristna. Den utvecklingen tycks fortsätta även kommande år i båda dessa länder där majoriteten av befolkningen fortfarande utövar den traditionella religionen som består i att tillbe en massa fetischer (gudabilder). Övergången till kristendomen är ett ganska nytt fenomen här. Den har inte pågått i mer än knappt hundra år. Efter många prövningar och en lång ökenvandring – speciellt i Benin under den senaste Marxist-Leninistiska regimen – bryter den kristna tron fram överallt.
På mindre än tio år, har en församling i Lomés förorter, som ursprungligen omfattade ett mycket stort område, grundat åtta ”stationer”, var och en med sitt bönhus. Varje station har sedan blivit en egen församling, så stor har tillväxten i antal kristna varit. Samma mönster går igen på många olika håll, speciellt i städer som växer snabbt. Ofta liknar kyrkorna, som byggts snabbt av enkla material, stora hangarer av trä och korrugerad plåt. Men inuti, vilken brinnande iver och glödande tro folket visar! Det är inte ovanligt att man ser flera hundra människor delta i daglig mässa halv sex eller sex på morgonen, sjungande underbara sånger. Vissa grupper kommer till och med en halvtimma tidigare för att be tillsammans och förbereda sig för att fira nattvard. På grund av den snabba tillväxten av nydöpta och sådana som förbereder sig för dopet, är en av de främsta pastorala prioriteringarna för Togos och Benins kyrkor att starta små kristna gräsrotsförsamlingar i de omgivande områdena. En annan är att lära upp lekmän och missionslärare (kateketer) och människor som kan leda bönegrupper. I Cotonou tillbringade vi flera dagar tillsammans med dem som är ansvariga för ungdomsarbetet i det katolska stiftet. Varje sommar under de senaste fem åren har de sänt två eller tre ungdomsledare till Taizé för att ta del i de interkontinentala mötena och för att dela med sig av sina erfarenheter till andra där. Två av de hoppfulla aktiviteterna som ungdomarna i Cotonou ägnar sig åt är ”trons skolor” och ”böneskolor”. Varje år under sommaren deltar mer än etthundra unga vuxna i grupper i sina församlingar som genomför en tvåveckors utbildning. Målet är att göra det möjligt för dem att tjäna sina församlingar bättre, med större kompetens och bättre omdöme. Detta träningsprogram kallas ”trons skolor”. Unga ledare som redan deltagit i det första programmet inbjuds att delta i ”böneskolor”, vilket ger dem en möjlighet att gå vidare på det andliga planet. Varje år tar cirka femtio unga ledare del i detta program.
I Togo träffade vi de flesta biskoparna, inklusive ärkebiskopen av Lomé. Välkomnandet de gav oss var mycket broderligt och enkelt. Vi fick möjligheten att samtala med var och en av dem en längre tid. Togo gick just då genom en svår period av politisk och social spänning och vi fick möjlighet att tala om för varje biskop hur berörda vi blivit av deras mod för flera månader sedan; när de tillsammans och offentligt uttryckte de villkor som krävdes för att nå en varaktig fred i deras land.
Vi mötte också lekmän från många kristna trosinriktningar som, i samma anda som Togos biskopar, inte var rädda att acceptera de vardagliga konsekvenserna av sitt val att stå upp för sanning, rättvisa, kärlek och frihet. Dessa människor är tecken på hopp för sitt lands framtid.
I pilgrimsfärden för tillit på jorden blev vår vistelse i Togo och Benin ett ömsesidigt stöd, uttryckt i bön och delande.
