Vid floden Brahmaputra

Människorna som vi bor bland är muslimer, bortsett från en minoritet av hinduer och även några få kristna. När vi 1987 kom att bosätta oss i Mymensingh, började vi öppna små skolor för de fattiga för att bygga broar av tillit.

Vid denna tidpunkt gick väldigt få barn från de fattiga områden, som omgav oss, i skola. Dessa områden är tätbefolkade och inom kort lärde vi känna många människor som bodde där. När vi väl hade startat en skola och barnen började komma, uppstod en klar förändring i familjernas attityd. Många av rickshawdragarna och coolies är stolta över att deras barn går i skolan, trots att de är så fattiga. De berättar gärna, att även de kan skriva sina namn och läsa enkla meningar. I början hade vi även kvällskurser för föräldrarna, men sedan förstod vi att det var bättre att sätta in våra resurser på andra nivåer.

Bangladesh är ett land där man arbetar mycket på utveckling, ibland på ett sätt som ser kaotiskt ut. I Mymensingh finns det numera skolor i de flesta delarna av staden. Därför har vi nu bara tre lågstadieskolor (lekskola och upp till andra klass). Vår förhoppning är att barnen sedan ska få möjlighet att fortsätta i någon skola i närheten, där de annars skulle ha svårt bli antagna. Och vi har fortsatt med tre större skolor med fem klasser. Allt som allt är det mer än 1500 barn som går i våra skolor.

Skolorna är också platser där unga lärare - muslimer, hinduer och kristna - lär sig att arbeta tillsammans. Alla är studenter som behöver tjäna pengar för att finansiera sina studier; de undervisar i två till fyra år, ibland ännu längre. Dessa studenter förstår att om de vill ta emot hjälp, så är det också viktigt att även de ger någonting. Och de ger av sin tid för att undervisa fattiga barn. Det gör de så bra att de vinner respekt bland äldre lärare i gymnasier i grannskapet. Dessa kommer och ber dem skicka sina bästa elever till deras skola så snart de har fått de diplom som fordras! Dessa unga män och kvinnor får inte bara uppleva vilken tillfredställelse det är att utföra ett gott arbete tillsammans. När man försöker hjälpa de fattiga så stärker det också känslan av att tillhöra en och samma mänskliga familj. Under de möten vi har varje månad samtalar vi inte bara om praktiska skolfrågor, vi försöker också uppmuntra dem att i sitt inre finna en inställning, en vakenhet för rättvisa, fred och omtanke om de fattiga, och även en ömsesidig respekt för varandras religion och kultur. Detta är en viktig del av utvecklingsarbetet som man ofta glömmer, både i fattiga och i rika länder.

Binpara

Vårt hus ligger nära Brahmapoutra. Denna flod, som rinner upp i Himalaya, är för hinduerna en av landets heliga floder. På andra sidan floden ligger byar med små hus av bambu med plåttak omgivna av risfält och bambusnår. De byar som ligger närmast floden översvämmas varje år. Byborna är fattiga, och många arbetar i Mymensingh som bärare, rikshadragare eller daglönare. Kvinnorna arbetar ibland hos medelklassfamiljer som städerskor, kokerskor eller tvätterskor. Deras lön är väldigt låg: mat plus 5 eller 6 dollar i månaden. Den första skolan starade vi 1988. Den låg i Binpara, den hinduiska delen av en av dessa byar vid floden. Där förekom mycket gräl och dryckenskap och en del män var besatta av hasardspel. Vi byggde ett litet hus – som vanligt av bambu och med plåttak – på en bit oanvänd mark nära floden. Så började barnen komma, somliga med stor tvekan. Varje morgon gick läraren runt i husen för att uppmuntra föräldrarna att skicka sina barn till skolan. Barnen kom en dag och stannade hemma nästa dag. Vi försökte fortsätta med samma lilla grupp till årets slut. Sedan fick barnen gå upp i andra klass; striden var vunnen och vi hade lyckats.

Attityden hos föräldrarna i detta område och i det närliggande muslimska området har långsamt förändrats. De accepterade så småningom att själva komma till skolan för att prata om problemen kring dryckenskapen, hasardspelen och våldet i hemmen. De började spara lite pengar regelbundet – några taka i veckan – som de lämnar in hos oss i någorlunda säkert förvar. Vissa mammor kom och lärde sig broderi och underhåll av barnens kläder. En del pappor började visa intresse för sina barn och kom också till skolan som med tiden blev en möteplats för området.

Efter några år var vi tvungna att flytta skolan därför att platsen där vi hade byggt den var hotad av floden som tog ut allt större svängar där. Idag har den delen av byn helt försvunnit. Den nya skolan har mer än 300 elever som kommer från ett stort område omkring Binpara. En del är hinduer men de flesta är muslimer. Skolan har 14 lärare. År efter år har vi rustat upp skolan efter översvämningarna, byggt till nya klassrum och nyligen lagt till en hel byggnad som kom från en annan skola i staden som var tvungen att stänga när myndigheterna rensade upp i ett slumområde där. Men Binpara är fortfarande som en byskola byggd av bambu och plåt. Träden har vuxit och lärarna funderar på att anlägga en liten trädgård med blommor. Förändringarna sker långsamt och skolan smälter mer och mer in i mijlön.

Människornas mentalitet har med tiden förändrats. Alla föräldrar ger numera ett litet bidrag till skolan. De förstår hur viktigt det är att barnen lär sig något och är tacksamma över att skolan finns. I Bangladesh utvecklas en fundamentalistisk syn på livet allt mer. Koranskolor växer upp överallt. Där tränas man i att tänka i vi-och-dom-banor och man blir trångsynt och exklusiv. Vi försöker fortsätta som vi börjat genom att arbeta tillsammans med alla i stor ömsesidig respekt.

Skolan Mohammed Abdul Aziz

När vi först anlände till Mymensingh kom en äldre man och hjälpte oss att hugga ved till matlagningen. Vi kallade honom ”farbror”, ”cha cha” på bengali. Det var början på en lång och djup vänskap.

Cha cha är nu en gammal, lite krokig man, men han kommer och besöker oss varje vecka från sin by, Borovila, cirka 5 kilometer norr om staden. Han kommer till fots och när han sedan ger sig av igen, säger han alltid: ”Varje natt när jag ber mina ramaz (böner), ber jag för var och en av er”. ”Allah ger er och mig samma budskap: älska varandra, hjälp de fattiga och lev i fredlig samlevnad.”

År 1990 öppnade vi en skola i chachas by. Hans egentliga namn är Mohammed Abdul Aziz och skolan är namngiven efter honom. Området var mycket fattigt och ingen gick i skolan där. Folket var muslimer allihop, var vidskepliga och trångsynta och var misstänksamma gentemot kristna. De första åren var svåra. När jag kom på besök på min cykel, sprang barnen efter mig och ropade: ”Du, kristne!”, och det var inte menat som en komplimang. När golfkriget bröt ut sa folk till chacha: « Du håller på Bush, du är en förrädare! » Men han hade förtroende för oss och fortsatte att vara vår vän. Idag har skolan mer än 300 elever.

Bland lärarna finns det alltid två kristna, eftersom chacha önskar det. Han insisterar på att det skall finnas två kristna icke-bengaler i kollegiet (de kommer från en etnisk minoritet, Garofolket, där nästan alla är kristna). När vi har ceremonier vid början av skolåret och vid skolavslutningen, när vi tillkännager betygen och när vi samlar vaktmästarna, är skolgården full av folk. Där finns studenter och deras fäder, bland dem den lokala moskéns imam (muslimsk bönledare). Mödrarna var också inbjudna och ett ansenligt antal kom, men de höll sig i bakgrunden och lyssnade över högtalare i klassrummen. På sensaste tiden har de tagit mer mod till sig, och nu sätter de sig på några bänkar utanför klassrumen när vi har möten. De sitter i en rad till höger om sina män och bröder.

Jagaroni

Sedan engelsmännen lämnade Indien 1947, då landet delades, har varje år en del hinduer som bott i Bangladesh lämnat landet och flyttat till Indien. När det uppstår kravaller mellan hinduer och muslimer i Indien, blir hinduernas byar i Bangladesh ofta anfallna och plundrade, och ännu fler hinduer lämnar landet. De som stannar kvar är antingen mycket fattiga eller också mycket rika. Bland dem finns en del som är kastlösa och som förtjänar sitt uppehälle genom att sopa gator eller städa toaletter. Mahatma Gandhi kallade dem «harijans», Guds barn. Vissa harijans, som tar hand om döda djur och begraver döda, bor en bit ifrån oss. Kvarteret är smutsigt och det finns ofta folk som är berusade där. Det är den grupp som står längst ner på den sociala stegen.

Vi startade en skola i detta område 2002 i ett litet bambuskjul som hade byggts på en öppen plats mellan barackerna. Först var vi tvunga att städa stället, och det gjorde vi med en grupp ungdomar. När vi öppnade skolan kom det 60 barn, men ganska snart var det många som gav upp.

Som på alla andra ställen här måste lärarna varje morgon börja dagen med att söka upp barnen i hemmen. Ibland kommer druckna föräldrar till skolan för att hämta hem sina barn, som om de ville motstå alla förändringar i den lilla värld som de lever i.

Trots allt så har skolan nu 120 elever, och den har redan utexaminerat två årgångar femteklassare. Flera av dessa barn har sedan fortsatt på mellanstadiet, även om detta för många, särskilt för flickorna, innebär en kamp mot traditionen och mot föräldrarna, som inte förstår dem. Eftersom Jagaroni ligger inne i staden så utvecklas denna skola långsamt till en lågstadieskola. Detta särpräglade kvarter är mycket litet och det finns andra skolor i närheten.

Bolashpur

Folket i Bolashpur bodde mycket nära oss i en slum som såg ut som en by bredvid floden. En dag för ungefär sex år sen bestämde regeringen att de skulle flyttas. En del familjer lämnade då området, men andra stannade kvar. Då kom polisen för att riva de baracker som fortfarande var bebodda. Folket hittade ett annat ställe i en sluttning nära floden, ett ställe som översvämmas varje år under regnperioden. Ibland var folket där då tvungna att « campa » på något ställe som låg lite högre, och låta Brahmaputra spola bort deras baracker. Men sedan bestämde sig regeringen för att med arméns hjälp höja barackplatsen och bygga långa rader av baracker av plåt. Detta kvarter är nu välordnat och rent, och befolkningen har bildat en kommitté som är mycket aktiv. När de lämnade den första platsen vid flodstranden lovade vi dem att bygga en skola. Denna skola är nu stor och har 350 elever och måste bli utbyggd igen i framtiden, eftersom regeringen håller på att bygga ännu fler plåtbaracker i närheten.

Sju skolor

Nu finns det allt som allt sju skolor som vi ansvarar för – och nästa år kommer det att finnas ännu fler. Varje skola har sin egen karaktär och sina särdrag. Föräldrarna ser kanske särskilt en god sida av sin skola, lärarna en annan och barnen en tredje. För oss är allt detta en del av pilgrimsfärden för tillit på jorden, som har många, många olika ansikten.