Tisdag kväll den 28 december 2010

Jag vill börja med att säga några ord på holländska.

(På holländska) Jag skulle ha velat uttrycka det jag kommer att säga på ert språk, men det är bättre att jag talar engelska så att alla de andra också kan förstå.

Det är en glädje att hålla ett Europamöte i Holland för första gången. Ert land har alltid varit öppet mot världen. Vi räknade med er gästfrihet. Och vi blev inte besvikna. Nästan alla deltagare har blivit mottagna av familjer.

Å alla dessa unga européers vägnar, stort tack till Rotterdams invånare och till er i det omgivande området, till kyrkornas ledare och till stadens borgmästare!

Inbjudan att komma hit kom från landets olika kyrkor. Det är ett tecken för kyrkans framtid att vi har samlats här, tillsammans, i den vackra mångfald som består av alla som sätter sin lit till Kristus.

Vi vill också öppna våra hjärtan på vid gavel för dem som deltar i mötet utan att ha Krustus som sin referenspunkt, särskilt för deltagare från den muslimska gemenskapen.

Våra hjärtan vill också vara öppna för alla som inte kan tro på Gud och som letar efter en mening med sina liv. Tron på Kristus distanserar oss inte från dem som inte kan tro. Kristus kom för att göra oss till mer människor, för att göra oss till bröder och systrar med alla.

När det gäller att arbeta med att förebereda för framtiden i våra samhällen sitter vi alla i samma båt. Det är faktiskt så att våra andaktsplatser här i hallarna på Ahoy har dekorerats på ett sätt som uttrycker detta väl: med segel.

Var och en av oss skulle vilja hitta ett personligt svar på grundläggande frågor, till exempel: Vad kan ge en riktning åt mitt liv? Vad finns det för mål och mening som det är värt att ge sig själv för?

I våras var det en ung holländsk kvinna i Taizé som frågade mig vad jag väntade mig av mötet i Rotterdam. Mitt svar, kanske lite väl spontant, blev: "Glädje." Det svaret har stannat kvar hos mig. Jag tror att glädje är vad vi bör leta efter under våra dagar här.

För två veckor sedan var jag i Santiago för att delta i vårt andra latinamerikanska möte. Glädjen var också det mötets kännetecken. Får många unga latinamerikaner hör tron på Gud sammans med glädjen över livet och glädjen över vänskapen.

Men Chiles befolkning har haft ett svårt år. De har firat tvåhundraårsjubileet av sin självständighet, men firandet stördes av alla slags svårigheter. Jordbävningen och havets våldsamheter påverkade de fattiga mest av alla, och klyftan mellan rika och fattiga, den som människor trodde höll på att krympa, visade sig igen på ett grymt sätt.

Samma dag som mötet började resulterade en förfärlig eldsvåda i ett fängelse i Santiagi i dussintals döda och många skadade. Jag tog mig tillsammans med några bröder till ett fattigt område för att besöka en mamma som hade förlorat sin son Israel i branden. Han var bara 21. Jag önskar att ni hade fått se hennes ansikte! Mitt i sin förtvivlan och sorg var hon så värdig.

Om vi under de här dagarna försöker återuppliva vår glädje över livet så är det inte någon lättköpt glädje eller någon flykt från svårigheter och lidande. Det är mer en tacksamhet över den gåva som livet är. Och jag skulle vilja betona ordet "gåva". Livet är en gåva som inte kommer från oss själva.

Idag har vi i allmänhet känslan av att vi kan skapa vår tillvaro på egen hand. Och det är sant att de tekniska framstegen ger oss helt nya kreativa möjligheter att ta vårt öde i egna händer. Men för mig verkar det ändå vara livsviktigt att vi odlar en attityd som innebär att vi tar emot livet, att vi börjar med att välkomna det just så som det kommer till oss.

Att ta emot livet som en gåva kan hjälpa oss att se tillvaron och hela skapelsen i ett nytt ljus som väcker glädjen i oss — och som väcker en känsla av ansvar.
Imorgon bitti kommer ni att samtala om Evangeliets kallelse till glädje och fråga er själva hur ni kan ge plats åt glädjen. Vi kan göra det i tillit till att Gud sänder oss sin heliga Ande som leder oss i vårt sökande.

Onsdag kväll den 29 december 2010

För tio dagar sedan, efter det latinamerikanska mötet i Chile, var jag på Haiti i två dagar. För många år sedan åkte några av oss dit tillsammans med broder Roger, och sedan dess har våra band med landet vuxit sig starkare och starkare. Tjugofem unga haitier deltog i mötet i Santiago.

Förra året drabbades Haiti av en jordbävning, en orkan och en koleraepidemi. Det resulterade i en enorm sympativåg över hela världen. Och jag tror att vi alla vill vara nära det folk som har råkat ut för så mycket olycka.

När jag kom till Port-au-Prince tog den unge biskopen Pierre Dumas emot mig, och vi gick genast för att be vid domkyrkoruinen. Vår väg dit, genom stadskärnan, kantades av tält så långt ögat kunde se: en och en halv miljon av Haitis sju miljoner invånare bor fortfarande tätt tillsammans i dem. Eftersom livet är hårt bryter det oftare och oftare ut våldsvågor. De kan mycket väl spridas över hela landet.

På söndagsmorgonen samlades ungefär 400 barn för att fira mässan hos moder Teresas systrar. De flesta var föräldralösa. I ett rum intill bodde spädbarn. Några var allvarligt sjuka.

Jag är fortfarande präglad av min stund tillsammans med de spädbarnen. Varifrån kom de? Kommer de att överleva? — Det är frågor utan svar. Men när jag var där hos dem och såg hur de försökte få ögonkontakt upplevde jag djupgående medkänsla.

Medkänsla är aldrig ensidig. Genom att ge får vi ta emot. Under våra två dagar på Haiti stannade vi ofta för att be en kort stund tillsammans med några människor; det kändes helt naturligt.

Och återigen insåg jag att människorna på Haiti genom sin tillit till Gud får en exceptionell förmåga att hålla ut mot alla odds. Till och med i det obegripliga lidandet är Kristus närvarande, djupare än alla motgångar. Vi skulle vilja att deras tillit till Gud fick genomtränga oss.

Med oss här i Rotterdam har vi tre haitier som för tillfället bor i Taizé. Fastän vi inte kan förstå vidden av det lidande som de har tvingats gå igenom under de senaste månaderna vill vi säga till dem att vi stannar kvar i deras närhet. Christina ska säga några ord.

Christina: Vi vill tacka er för er solidaritet. Så många människor runtom i världen hjälper vårt land. Men ni ska också veta att återuppbyggnaden av Haiti måste komma från oss. Det finns många unga som är villiga att ta på sig ansvar och uppgifter. Vi förbereder oss för detta. Tack för att ni stöttar oss, tack för att ni ber för oss och inte glömmer Haiti.

Vår kommunitet kommer att ta ett konkret steg. Genom den insamling som heter “Operation Hopp” kommer vi att stötta existerande projekt ör utsatta barn på Haiti, särskilt för deras utbildning. Alla kan hjälpa till; ni kommer att kunna se hur på Taizés webplats.

Imorgon bitti i smågrupperna kommer ni att tala om hur medkänslan kan fylla våra liv mer och mer. Fattigdom och orättvisor finns i olika skepnader överallt omkring oss, också i överflödssamhället. Vad kan väcka min generositet? Vågar jag gå lidande människor till mötes, även om mina händer är tomma? Kan vi vara mer uppmärksamma på vår livsstil för att uppnå en påtaglig solidaritet med dem som är fattigare än vi?

Ja, i den livsglädje som vi alla söker hittar vi också denna öppenhet mot andra, och den börjar med de människor som har anförtrotts åt oss och som finns vid vår sida. Att ge plats åt glädjen hör ihop med att bry sig om andra, att bry sig om sin nästa.

Låt mig avsluta genom att be en bön som vi kan upprepa under det kommande året. Den finns i Brev från Chile:

Gud, du vårt hopp, vi anförtror Haitis folk till dig. Vi är bestörta när vi ser oskyldiga människors ofattbara lidande och vi ber dig inspirera deras hjärtan som kommer med den hjälp som är så nödvändig. Vi känner djupet i det haitiska folkets tro. Hjälp dem som lider; stärk dem som är nedslagna; trösta dem som sörjer; utgjut barmhärtighetens Ande över detta hårt drabbade folk som vi älskar så högt.

Torsdag kväll den 30 december 2010

Det är en glädje att vara tillsammans under de här dagarna, människor från så många länder och från olika kristna traditioner. På det här sättet kan vi än en gång upptäcka att Kristus för oss alla samman i en nda gemenskap, den gemenskap som är hans Kyrka.

Och av hela vårt hjärta tackar vi dem som utan att dela vår tro på Kristus har anslutit sig till oss under de här dagarna så att vi tillsammans kan ge uttryck för vår längtan efter frid, fred och försoning på jorden.

“Frid på jorden!” Denna proklamation hittar vi i inledningen till Lukasevangeliet. Var och en av oss kan ge sitt bidrag till denna frid på jorden. Men först måste den födas om och om igen inuti oss själva.

Detta innefattar ett personligt sökande. Idag vänder sig människor mindre än förr till traditioner och institutioner. Svar som tidigare har getts på grundläggande livsfrågor accepteras inte utan att först diskuteras.

Tron på Gud kräver också ett personligt beslut idag. Det beslutet stänger inte tvivlet ute, men det håller våra hjärtan öppna så att vi kan ta emot inre frid om och om igen.

Var kan vi finna källan till inre frid? Den finns i förlåtelsen. Genom Kristus blir ett tillkännagivande som gjordes flera hundra år tidigare verklighet: "Gud förlåter alla dina synder." För att ge oss denna förlåtelse accepterade och accepterar Kristus att själv ta det onda på sig.

Om jag talade mycket om förlåtelse i Brev från Chile, så är det därför att vi har ett avgörande behov av den i våra liv och i våra samhällen. Och detta kommer att vara ämnet för era samtal i smågrupperna imorgon bitti.

När vi anförtror våra liv åt Guds förlåtelse hittar vi frihet och en djupgående glädje. Förlåtelsen gör oss ansvariga. Vi vill i vår tur förlåta dem som har förolämpat oss. Ibland är såret alldeles för djupt, och vi klarar inte att förlåta någon. Då ska vi be för dem, om vi kan, och komma ihåg att längtan efter att förlåta i sig är början till förlåtelse.

Våra samhällen behöver också förlåtelse. Europa behöver förlåtelse för att kunna byggas upp. I Nederländerna upplevde tidigare generationer detta efter det förfärliga kriget som innebar ett sådant lidande för landet och särskilt för Rotterdam.

Naturligtvis är det inte så att förlåtelsen eliminerar behovet av rättvisa. Den gör det större. Jag vill påminna om en man som har haft ett stort politiskt ansvar och som är här med oss ikväll. Han har sagt: "Vi kan ge ett stort bidrag till freden genom att vägra att föra över minnena av gamla sår till nästa generation." Detta innebär inte att vi ska glömma smärtorna i det förgångna, men evangeliet kallar oss att gå bortom minnet genom förlåtelsen, att avbryta den kedjereaktion som bevarar förbittringen för all framtid.

I Latinamerika har politiska spänningar i många år gjort Bolivia och Chile till motståndare. Under vårt senaste möte, i Santiago, gick de unga bolivianerna vid ett tillfälle för att träffa de chilenska ungdomarna på deras samlingsplats. De gav uttryck för sitt engagemang för försoning genom en dikt.

Under det kommande året kommer vi att fortsätta vår pilgrimsfärd för tillit. Det är så uppenbart att det är livsviktigt att skapa tillit mellan folk och samhällen genom möten och personliga kontakter, särskilt i tider när ekonomiska svårigheter gör sig påminda.

Varje vecka under nästa år kommer mötena i Taizé att fortsätta låta var och en fördjupa en reflektion över trons källor.

Många unga från Ukraina, Vitryssland och Ryssland kommer till Taizé och till Europamötena; många är här i Rotterdam. I April kommer några bröder att tillsammans med unga från hela Europa fira Stilla veckan och påsk tillsammans med den ortodoxa kyrkan. Patriarken i Ryssland har bjudit in oss. Det är ett unikt tillfälle att lära känna den ortodoxa kyrkan bättre. Ortodoxa församlingar och familjer kommer att ta emot oss. Mötet kommer att äga rum i Moskva.

Om ett år, mellan 28 december 2011 och 1 januari 2012, kommer nästa Europamöte att hållas. Det kommer att äga rum i en stad där det aldrig har hållits förut och där unga människor har väntat på oss länge: vi har blivit bjudna till Tyskland av alla kyrkorna och av borgmästaren i Berlin.

Vår pilgrimsfärd för tillit kommer också att fortsätta i andra värdsdelar. Vi har blivit inbjudna att ordna ett intenationellt möte i ett afrikanskt land. Om två år, mellan 14 och 18 november 2012, kommer Rwandas kristna att ta emot oss i Kigali.

Fredag eftermiddag 31 December 2010

Idag vill jag ge uttryck för vår tacksamhet över den gästfrihet vi har mötts av här i Rotterdam med omgivningar. Vi vill tacka värdkyrkorna och särskilt alla dem som har öppnat sina hjärtan och sina hem för deltagarna. Tack, ni kyrkoledre, och alla ni som har stöttat förberedelserna inför mötet. Tack till myndigheterna som har samarbetat med oss.

Glädje, medkänsla, förlåtelse: dessa tre ord ur Evangeliet har ni reflekterat över de här dagarna, och de är verkligheter som levs intensivt av många. Så vi bröder vill att de mer och mer ska få inspirera våra egna liv och livet för var och en som vi tar emot i Taizé.

I många länder har det blivit svårare att tala om Gud. Många människor idag letar på största allvar efter en mening med livet men kan inte tro på en Gud som älkar dem personligen. Det verkar ofattbart för dem att Gud vandrar bredvid dem.

För andra är det alltför många motgångar som gör tron till en omöjlighet. Om Gud finns, hur kan det komma sig att det onda har en sådan makt? I ett universum vars komplexitet och oändlighet vi blir mer och mer medvetna om, hur kan vi föreställa oss en Gud som finns överallt, som tar hand om både hela universum och varje människa? Om Gud finns, hör han våra böner, svarar han på dem?

Och samtidigt verkar frågan om Gud vara omöjlig att radera från det mänskliga medvetandet. I varje kvinna, varje man och varje barn finns en längtan efter att älska och bli älskad, en längtan efter att bli sedd i sin mänskliga värdighet, en längtan efter en kärlek som varar för evigt. Är inte denna längan efter "för evigt" ett uttryck för en längtan efter Gud?

Är det möjligt att tro på Gud i det moderna samhället? Tron upplevs idag mer som en risk, den risk man tar när man visar tillit. Detta risktagande tar alla våra mänskliga förmågor i anspråk, både hjärtats och intellektets.

Även om vi är troende gör vi inte alltid tillräckligt för att försöka fördjupa vår tro. Ibland växer sig en klyfta mellan kunskap på trons område och kunskap på andra områden bredare och bredare. En tro som stannar vid att vara utantilllkunskap från barndomen får svårt att hantera frågor som dyker upp när vi blir vuxna.

På det viset blir sökandet efter en personlig samhörighet med Gud ännu viktigare. Hur kan vi gå djupare in i den? Hur kan vårt hopp hitta näring där?

Även om vi bara förstår helt lite av Evangeliet kan vi försöka få grepp om mer genom att börja med några ord som vi försöker omsätta i handling. Vi kan fråga oss: vilka av Evangeliets ord är det som rör vid mig och som jag vill prkatisera idag och under de dagar som kommer?

Var och en av oss kan förmedla vårt hopp i Kristus till andra. Det kanske inte alltid blir med ord, utan mer genom det liv vi lever. Då händer något överraskande: det är genom att ge budskapet om Kristi uppståndelse vidare som vi själva kan förstå det mer och mer. Då blir mysteriet mer och mer ett fokus för vår tillvaro; det kan förvandla våra liv.

Ja, låt oss våga ge Evangeliets budskap vidare till andra genom våra liv, hoppet om kärlek för evigt.

Och bit för bit upptäcker vi själva att Gud är där, nära oss. Genom sin Ande bor han i oss. Och när vi är nära Gud kan gästfrihetens gåva få liv i oss. Att ta emot dem som har anförtrotts oss och ge dem en plats i våra liv blir vår viktigaste angelägenhet. I bönen blir vi mer medvetna om dem som saknar ett hem: övergivna barn, invandrare, hemlösa.

En dag skrev broder Roger: “I den unika gemenskap som är kyrkan erbjuder Gud oss allt vi behöver för att kunna gå till källorna: Evangeliet, mässan, förlåtelsens frid ...” Och broder Roger avslutade: “Så Kristi helighet är inte utom räckhåll; den är här, nära.”

Som troende följer vi inte ett ideal; vi följer en person, Kristus. Vi är inte ensamma; han går före oss. Vi är alla, även om vi är fattiga och sårbara, kallade att ge ett återsken an Kristi helighet i våra liv. Var och en av oss kan förmedla ett litet ljus till dem vi har omkring oss — så som vi ska dela ljuset med varandra nu.

Och Gud tröttnar inte på att börja om med oss. Vi får tro att gemenskapen med honom är möjlig, och vi får själva aldrig tröttna på att alltid blitvungna att börja om med kampen, som ödmjuka kvinnor och män som litar på Guds nåd.