Kvällen före Palmsöndagen samlades över tusen ungdomar på en kulle med utsikt över staden Santiago de Chile för att be för Chile tillsammans med tre Taizébröder.

Unga chilenare reagerade mycket snabbt när landet drabbades av jordbävningen och dess konsekvenser för en månad sedan. De knöt överallt solidaritetsband för att undsätta de drabbade. Grupper av unga från de förskonade områdena av landet ligger bakom många exempel på generositet: de skickade mat och vatten, och de gav av sin tid för att röja och städa och börja med återuppbyggnaden. En horisont av hopp syntes snabbt där det till en början hade verkat som om förtvivlan tog överhanden.

Att träffas för att be tillsammans var vägen till solidaritetskällan. Sångerna och bönen runt korset var också ett sätt att börja den inre återhämtning som övervinner det trauma och den rädslan som det innebär att bo i ett land som är vackert, men som drabbas av jordbävningar, vulkaner och ett ibland våldsamt hav. ”Gud gav oss detta land. Nu måste vi lära oss att leva här.”

Kyrkan blev en plats där de kunde ropa på hjälp att orka fortsätta med återuppbyggnaden och en plats där de kunde återhämta sig, även om några av kyrkans helgedomar också blivit förstörda. Genom bönen är kyrkan platsen där människan kan känna Guds godhet. Gud är ju alltid närvarande bland sitt folk. I kyrkan finns källan till tröst.

En av bröderna skriver:

"Det [Chile] vi ser idag är inte detsamma som för en månad sedan. En jordbävning som gör att marken skälver i flera minuter, då man håller fast för livet, lämnar bakom sig ett direkt bevis på hur ömtåligt livet kan vara – detta kan inte glömmas så snabbt.

Det är svårt att begripa katastrofens omfattning om man tittar på Santiago, en metropol bebodd av fem miljoner människor. Staden har bevarat sin lugna atmosfär mot alla odds, men den drabbades hårt: bara några spår av de gamla byggnaderna finns kvar, flera 1800-talets kyrkor kollapsade och många församlingar firar mässan i en hall eller utomhus.

Bilderna från ’Söder’, som man säger här, är ännu mer upprörande. I städer som Concepción, Talca och Linares har invånarna förlorat allt. Tsunamin raderade hela byar vid havet.

De 16 miljoner människor som bor i Chile känner sig nära varandra. Solidaritetsreaktionerna kom förbluffande snabbt: pengar och mat samlades in redan dagen efter jordbävningen, och den första lastbilen som åkte söderut laddades i Legua, ett av de fattigaste bostadsområdena i staden. På kardinalens förslag har Santiagoförsamlingar tagit sig an församlingar i katastrofområdet. Människor organiserar sig också på universiteten. Många studenter ägnar påskhelgen åt hjälparbete i de mest drabbade områdena: de gör rent, rensar marken från spillror, och bygger provisoriska hus ...

De som ansvarar för ungdomsfrågor i ärkestiftet Santiago ställde spontant in den traditionella ’Uppståndelsens fest’, som varje år samlar unga människor på ett stort torg i centrum under påskvakan. Man kan ställa in festen, visst, men hur kan man undvika känslan att Gud har straffat oss, att detta skulle vara Hans verk? Kan man helt enkelt inte bara be tillsammans? På det sättet kan man hitta den inre ro som vacklade under de starka intrycken de senaste veckorna. Man kan också ställa sig frågan: hur kan jag arbeta för dem som lider på grund av jordbävningen i andra delar av landet?

Tre Taizébröder är redan på plats med anledning av det latinamerikanska möte för unga som skall hållas i december. De får frågan om de inte kan leda bönen dagen före Palmsöndagen och göra det i en stil som skiljer sig något från vad som är vanligt i Chile. Över ett tusen ungdomar har svarat ja på inbjudan. Böneplatsen är mer än vacker: ett öppet ställe på en liten kulle med utsikt över stadens centrum, en plats dit man kommer genom en timmes promenad i eftermiddagssolen. Även om sångerna från Taizé är väl kända i Chile är bönen något nytt, men det visar sig vara lätt för alla att delta i tystnaden och meditationen.

Under tiden har solen gått ned, och det blir ett vackert skådespel av färg bakom bergskedjan som skiljer havet från Santiago. Små ljus tänds efter evangelieläsningen, och allt tycks uttrycka Jesu ord: ’Var inte rädda, jag är här!’"