För två dagar sedan kom vi tillbaka till Taizé efter nästan två veckor i Sverige. Det var en viktig, vacker och ny upplevelse för oss båda två.

Orsaken till att vi reste till den nordligaste delen av Europa var ett litet möte som organiserades i ett litet samhälle, Jönåker, ungefär två timmars resa från Stockholm. En grupp ungdomar från Kiladalens församling hade varit i Taizé i somras, och när de kom hem frågade de sin präst: "Varför kan vi inte ha ett möte här, hos oss, och träffa nya människor och sjunga och be här?" Och ja, varför inte?

Så de bjöd in andra unga och planerade musik och mat och dekorationer och en rockkonsert. De bad människor i församlingen, en frikyrkoförsamling i Jönåker och andra människor i samhället att vara med och hjälpa till för att mötet skulle kunna genomföras. På söndagen frågade vi en av ungdomarna i församlingen om helgen hade levt upp till hennes förväntningar, och hon svarade: "Det är helt otroligt att det verkligen hände, att det faktiskt var möjligt att ha det här mötet."

Unga människor överallt i världen har så mycket energi, så mycket initiativkraft, så mycket liv. Både för dem och för oss var det en stor gåva att se att om de vågar göra verklighet av sina idéer, om de vågar lyssna till sin längtan efter att möta andra unga vuxna och tala om livet, om tron, om det som är vackert, och efter att be tillsammans, vara tysta tillsammans och söka tillsammans, att om de vågar följa den längtan, då kan något oväntat, något vackert bli synligt och börja växa i deras liv.

Temat för mötet var Jesu ord: "Där två eller tre är samlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem." Vi vet att för alla mötesdeltagarna och alla som arbetade med mötet blev de orden under några ögonblick synliga, nästan så att det gick att röra vid dem.

i Kiladalenskyrkan

Utöver att delta i mötet i Jönåker fick vi möjlighet att resa runt och besöka andra krkor, församlingar, ungdomsgrupper och präster. Att få upptäcka vilket vackert land Sverige är, naturen, maten, människorna, och kyrkans många ansikten. Vi mötte människor, unga och gamla, och fick höra deras berättelser, höra om vad de kämpade med och be tillsammans. Det var en berikande upplevelse för oss båda två. I ett samhälle som blir mer och mer sekulariserat, ett modernt samhälle, ett rikt samhälle där framgång, välstånd, utseende och status är viktiga får alla, och särskilt de unga, kämpa för att möta Kristus och för att få tala om sin tro, sina tvivel, det som gör dem osäkra ...

Att möta varandra, att våga vara sig själv och att tala om sin tro är något som unga människor i Sverige får kämpa mycket för, till och med i kyrkorna! Hur kan kyrkan bli en plats där människor kan söka Kristus och hitta honom, där de kan samlas i tillit och kärlek runt honom? Det är en fråga för alla kristna kyrkor runtom i världen, men en fråga som dök upp i många olika skepnader i våra hjärtan under vårt besök i Sverige och i kyrkorna där.

Har vi jobb i kyrkan, eller är vi kallade att tjäna? Behöver vi anställda eller finns det rum för frivilliga? Massor av medlemmar i församlingen, men tomma kyrkor på söndagen. En kyrka där stora förändringar kommer snart, en kyrka som väcker frågor. Frågor som har funnits med sedan Kristus vandrade på jorden och frågor som antagligen alltid kommer att vara frågor. Frågor utan bra eller rätta svar. Vi kommer från Polen respektive Nederländerna, från väldigt olika bakgrunder, kulturellt såväl som andligt. Ofta under resan mötte vi de här klassiska frågorna ansikte mot ansikte för första gången. Vad är bra, vad är inte bra? Det är inte upp till oss att avgöra det, vi har bara fyra ögon, men med våra ögon såg vi en kyrka som är mycket, mycket rik och full av möjligheter, och samtidigt mycket, mycket fattig.

Vi är djupt berörda av mötena med olika grupper som samlas i städer och på landsbygden för att be tillsammans, för att sjunga och för att samtala om sin tro och allt som hör ihop med den. De har öppna hjärtan och en inre frid som hjälper dem att känna igen Kristi närvaro — för den finns alltid där. Många av dem arbetar med sjuka, fysiskt handikappade eller förståndshandikappade, troende och icketroende, och varje dag ger de sitt liv för andra. För oss är de människorna synliga tecken på försoning, kärlek och framtidshopp. För oss båda två blev den här resan en uppmuntran att fortsätta på vår väg med Kristus.