Katharina (Tyskland)

Född 1964, tre år efter det att muren byggdes, har jag vuxit upp med muren. Den var något normalt för mig. När jag besökte min farmor och tog tunnelbanan reste jag långt genom gränsområdet. Murar på båda sidor. Till vänster, den östra muren. Gatorna och husens markfönster var igenmurade. Till höger, den västra muren. Den var så hög att man bara kunde se några få hus i fjärran. Vi var inte bara avskiljda från Västberlin; Västra Europa och resten av världen var också stängd för oss.

I maj 1989 hände det något för mig helt oväntat. Jag var en del av en officiell delegation som reste till den protestantiska kyrkans ”Kyrkodagar” i Västberlin. Det var vänner från Taizé som hade gjort det möjligt. Den enda veckan i Västberlin blev en stark upplevelse för mig. Det som chockade mig mest var att livet i västra Berlin inte skilde sig särskilt mycket från mitt eget. Människorna där levde vardagligt, med sina bekymmer och glädjeämnen.

Murens fall var ett mirakel för mig. Det kom helt oväntat. Om någon föregående dag, hade sagt till mig att muren skulle falla hade jag inte trott det. Sedan muren försvann har mitt liv förändrats fullständigt. Det blev möjligt för mig att börja studera. Jag hade tur. Till skillnad från många andra var det inte försent för mig att uppnå mina mål i yrkeslivet.