Mymensingh är en stad med tusentals studenter. Många av dem har kommit från byar eller småstäder i området, och de kommer ofta från fattiga familjer. De kan till och med vara den första generationen som har fått lära sig att läsa och skriva. Många av dem behöver ekonomiskt stöd för att ha råd med sina studier. Därför startade bröderna från Taizé redan för 25 år sedan ett litet stipendieprogram. Det som började som en enkel gest för att uttrycka solidaritet med fattiga studenter har sakta och på ett naturligt sätt utvecklats till något mer. Man skulle kunna säga att den princip som styr arbetet är denna: "Om du tar emot något gratis, då ska du också ge.”
Var och en som får ett stipendium blir också ombedd att göra något för andra. Några blir lärare i skolor för de lägre årskurserna, andra hjälper till med att handleda barn, arbetar med handikappade eller hjälper till på något annat sätt. De här studenterna är muslimer, kristna och hinduer, män och kvinnor från åtminstone fem olika etniska grupper. Genom att arbeta tillsammans lär de känna varandra och blir vänner. Varje år deltar allihop i en kristen andakt, i en muslimsk iftar (när fastan bryts under Ramadan) och i en puja (ett slags firande) av Saraswati, hinduernas gudinna för lärande. Dessa unga män och kvinnor ger mycket av sin tid för att hålla skolorna igång. Äldre, färdigutbildade lärare på de skolor i området där äldre barn studerar respekterar dem. Att tjäna de fattiga tillsammans stärker deras känsla av att vi alla är en enda familj. Vid de månatliga samlingarna uppmuntras de unga lärarna att utveckla ett slags inre attityd: rättvisa, fred, kärlek till de fattiga och respekt för varandras tro och kultur. Det är en livsviktig del av deras utveckling.
“Lära för livet” är den sortens lärande som inte bara handlar om var som kan läras ut med hjälp av böcker, utan som också tar hänsyn till vad vi kan lära oss av varandra, av människor som har få eller inga akademiska kvalifikationer, av poeter och konstnärer och av att få prova våra egna konstnärliga gåvor och utveckla generositet. I de här skolorna är lär sig lärarna och eleverna tillsammans. När man lär sig för livet är det viktigt att balansera en hälsosam önskan att åstadkomma något i livet, en respekt för de svaga och medkänsla med alla människor. Att lära för livet innebär också att lära känna sig själv lite bättre genom att diskutera öppet, analysera och lära sig att känna igen känslor och saker man är rädd för. Att lära för livet är svårt att kombinera med den prov-och-betygs-dominerade undervisningsstil som dominerar i Bangladesh, men det är inte omöjligt. Lärarna lär sig hur man gör en lektionsplanering, följer en läroplan och leder den dagliga undervisningen, hur man samverkar med föräldrar och med andra lärare, hur man dokumenterar barnens utveckling i olika ämnen och hjälper dem framåt. Barnen lär sig alla de vanliga skolämnena enligt de böcker som regeringen har gett ut, men de får också undervisning om kultur, lär sig sånger och drama och tränas i konfliktlösning.
Stipendieprogramsskolorna har varit igång i över tjugo år, helt och hållet finansierade genom gåvor. På det sättet förblir skolorna ett tecken på vad vi kan göra tillsammans och utan att kräva mycket i gengäld. År efter år har vi kunnat hålla programmet igång. För de 1600 barnen i våra skolor betyder detta ett annorlunda liv. Studenterna i stipendieprogrammet driver nu fem skolor. Med fem små skolor och femtio lärare kan vi inte göra så mycket, men vi försöker att göra det som är möjligt med de resurser vi har.
Det finns ett stort behov av undervisning för de lägre åldrarna på landsbygden och i städernas slumområden i Bangladesh. Befolkningen är mycket stor, och visserligen kämpar regeringen för att se till så att det ska finnas skolor och lärare, men det är fortfarande många barn som växer upp helt utan formell utbildning. Det var naturligt att be stipendiaterna att hjälpa till med att undervisa sådana barn. Först var de bara några stycken. Det som började som enkla samlingar med undervisning blev till riktiga skolor där all personal är högskolestudenter. En broder berättar om den första skolan, i Binpara, på andra sidan om floden Brahma Putra:
“Vi startade vår första skola 1988, i Binpara, en by på andra sidan floden där de flesta invånarna är hinduer. Det var mycket drickande och bråk där, och en del av männen var spelberoende. Vi byggde ett litet hus (bambuväggar och och ett plåttak) på en tom plats nära floden. Barnen började komma, först med stor tvekan. Varje morgon gick läraren runt bland husen för att uppmuntra föräldrarna att skicka barnen till skolan. De kom en dag, och sedan stannade de ändå hemma dagen efter. Vi lyckades fortsätta med den första gruppen tills läsåret var slut. Sedan fortsatte de barnen i nästa årskurs — och slaget var vunnet. Sakta men säkert förändrades attityden bland de hinduiska föräldrarna i området och hos deras muslimska grannar också. De gick med på att komma till skolan och vara med på små möten där vi talade om problemen med alkohol, spelande och kvinno- och barnmisshandel i hemmen. De började spara pengar regelbundet och lämnade dem hos oss för att vi skulle förvara dem. Mammor kom för att lära sig att brodera och laga sina barns kläder. Pappor började visa intresse för sina barn och kom till skolan. Steg för steg blev det ett slags centrum för området. Efter några år blev det nödvändigt att flytta skolan eftersom tomten hotades av erosion som orsakades av floden. Idag är den delen av byn helt borta. Den nya skolan har över 400 elever från ett stort område runt Binpara — några är hinduer, de flesta är muslimer — och 18 unga lärare arbetar där. Allteftersom åren har gått har vi reparereat skolan efter översvämningar och byggt till den när det har behövts. Träden som vi planterade har vuxit, och skolan smälter mer och mer in i omgivningen. Förändringar i mentaliteten har också kommit lite i taget. Alla föräldrar bidrar lite till skolan nu. De förstår värdet i att lära, och de är glada för vår gemensamma vision.”
