“Människor sitter tätt packade tillsammans i bänkarna, och på sidorna sitter det också många på det kalla stengolvet. Gamla och unga har lämnat höststormarna bakom sig, och gått in i tystnaden och lugnet i Nordens största katedral.” Så berättades det om taizémötet i Dagens Nyheter. Artikelns titel var “Ungdomar möts i sång och bön” och handlade om tillitsmötet i Uppsala den 2-5 november 2000. På torsdagskvällen välkomnade ärkebiskop KG Hammar runt 3000 unga vuxna som hade samlats för den öppna bönen. “Under alla år som jag tjänat i denna katedral så har jag aldrig sett den så vacker. Jag välkomnar er alla och jag kan försäkra er om att det är många av oss här som är fyllda av glädje för er och som ber för er. Jag hoppas att era ögon skall se Kristus och att era hjärtan ska reflektera hans kärlek.”
Bland dem som deltog fanns unga från hela Sverige, Norge, Danmark, Estland, Lettland, Litauen, Ryssland samt en mycket stor grupp från Finland. Mötet kom som ett klimax efter många månaders förberedelser och kom som en följd av en inbjudan från Uppsala Kristna Råd. Bland besökarna fanns både svenskkyrkliga, katoliker och frikyrkliga besökare väl representerade.

Förberedelser i månader...

Ett antal besök i Uppsala, där ett flertal bröder och volontärer från Taizé bodde, genomfördes under två månader under hösten. Detta gjordes i samarbete med många ungdomar från de centrala församlingarna. De gjorde också många besök på andra närliggande orter och också i grannländerna.
En av volontärerna sade: “Det är egentligen inte nu som det viktigaste händer, utan det har varit alla förberedelser. Varje kyrka som har varit inblandad har haft en egen förberedelse grupp som till största delen har bestått av de yngre i församlingen. Varje grupp har varit ansvarig för planeringen av morgonprogrammet under mötet och boendet för gästerna...det har fått mig att känna mig delaktig i kyrkan. Att jag har något att bidraga med.”
Under hela förberedelseperioden har det pågått dagliga bönestunder i Missionskyrkan, både för förberedelse-teamet och för alla som har velat delta.

En speciell sak med mötet var att alla deltagarna bodde hos familjen som tillhörde församlingen. På den lokala nyhetstidningens hemsida stod det: “Sökes: 1500 värdfamiljer”, och i kyrkans nyhetstidning löd det: “En bädd för en främling? Uppsala kommer att bli invaderat av tusentals unga människor för ett taizémöte.” En av volontärerna sa: “Det har verkligen varit en upplevelse att se hur attityden förändras desto närmare mötet vi kommer... Alla gästerna kommer att bo i familjer. Hur är detta möjligt? Öppnar svenskar sina hem för främlingar? Många i förberedelse-teamet kan berätta om vilken utmaningar det var att börja be medlemmarna i församlingarna att öppna sina hem. Och sen, vilken glädje! Uppsalaborna visade sig vara riktigt gästvänliga!”

Inre liv och mänsklig solidaritet

Det var i församlingen som deltagarna spenderade fredags och lördagsmorgnarna. Först i bön i kyrkan och sen i smågrupper. Under eftermiddagarna samlades alla i de centrala delarna av staden för workshops som bland annat handlade om “Hur kan vi utveckla solidariteten i samhället”, “Vad är det som är så speciellt med den kristna tron?”, “Hur kan jag uppfatta Guds kall till mig?” och “Hur kan vi välkomna friheten som ges av Den Heliga Ande?”.
Eftersom det svenska samhället är ordnat så att handikappade, gamla och sjuka får mycket vård så har vi på ett sätt vant oss vid att välgörenhet inte är nödvändigt, men vad som är viktigt är att bevara medlidandet och de personliga initiativen levande. Trots detta har en del studenter frågat kyrkans sociala organ om hur de kan hjälpa till med exempelvis hembesök hos äldre. Andra har till exempel varit villiga att hjälpa till med nattöppna kyrkor så att ungdomar som rör sig ute på fredagar kan komma in för en stunds tystnad och lugn.

Bön och glädje över att ha gemenskap med varandra

För många så var detta dagar av stor öppenhet. “Den öppna attityden är vad jag skulle försöka ta mig med hem. Jag känner att det är viktigt. Det är också det som mötet i Uppsala handlar om. Att välkomna en okänd gäst är en övning i tillit.” Eller som Maria Lundgren som är ansvarig för “sånger om hopp” i St. Pers kyrka sa: “Jag tror att det handlar mycket om att vara nyfiken, att inte tro att du kan allt och redan känner alla. I stället måste du våga vara öppen och träffa nya människor.”

Mitt i alla dessa dagar av delande och upptäckande, fanns det också tid för bön. Man samlandes två gånger varje dag. En gång mitt på dagen och en gång på kvällen. De långa diskussionerna gjorde att det verkligen var skönt med dessa långa sångstunder och tystnader. “Människor måste ta in så mycket information hela tiden så att vi blir trötta på ord. De tysta stunderna och de korta textläsningarna är verkligen stunder av lättnad. Taizémusiken kommer in i kyrkan mer och mer, eftersom det finns ett stort behov av lovsång i denna anda.”

Många människor blev uppmuntrade av denna böneupplevelse med ett så stort antal deltagare. “Under bönerna i katedralen så fick vi en känsla av att vi är många, och det är en viktig upplevelse. Många människor lever i de delar av samhället där de är ganska ensamma om sin tro.” Under avslutningsbönen på söndagen, lästes en bön av Broder Roger; “De kristna, som är uppmärksamma på enkelhet och hjärtlig godhet, kan spegla en av de starkaste uppenbarelserna i evangelierna: Glädjen över att vara i gemenskap med varandra genom Kristus.”

Hur ska vi nu praktisera detta?

“Vad tar du med dig hem från ett Taizé möte?” frågade en av deltagarna. En annan deltagare sade: Mötet i Uppsala är en av länkarna i en kedja av möten i olika länder och också en del i “pilgrimsfärden för tillit på jorden.”
Det är väldigt lätt att halka tillbaka i de gamla vanorna när du kommer hem igen. Just därför har bröderna beslutat sig för att gå ut i Europa och försöka uppmuntra ungdomarna att börja arbeta hemma, i sina egna församlingar. Allt detta för att visa att det är möjligt att leva i bön, eftertänksamhet och engagemang, även hemma.

“Och nu? Litar vi på varandra mer, litar vi på Guds närvaro i våra liv? Taizébröderna lämnar det nu till Uppsala kyrkor och deltagarna på mötet att försöka skapa en fortsättning, precis som de alltid gör. Hur ska vi kunna praktisera det som vi tog för givet under dessa dagar? När ljusen tändes i katedralen under lördagens kvällsbön, och lågan som utgick från Kristus-ljuset började sprida sig, så spelade det inte längre någon roll vilken kyrka man tillhörde. Kan det verkligen vara annorlunda en månad senare? Hur kan vi mötas igen? Hur kan vi behålla lågan brinnande?”, undrar Anna Braw.

Så vad händer nu då, egentligen? Några dagar efter att mötet avslutats träffades några ungdomar från de 25 värdkyrkorna tillsammans med bröderna för att diskutera kring de första stegen. Kyrkans Tidning rapporterade på webben: “Efter Allhelgonamötet i Uppsala så planeras det nu en ekumenisk bön en gång i månaden med sånger från Taizé. Detta för att fortsätta vad deltagarna och bröderna tillsammans har startat. Idén är att bönerna skall hållas i de 25 värdkyrkorna. Den första bönen kommer att hållas den 19 november i Helga Trefaldighets kyrka.”

Sverige och Taizé

Samarbetet mellan Sverige och Taizé kan ledas tillbaka många år i tiden. Varje år så sker en stadig ökning av antalet svenska besökare som deltar i de internationella mötena i Taizé.

En av de mest slående besöken under åren var 1994 då Taizé besöktes av de fjorton biskoparna från Svenska Kyrkan. Det var första gången som de tillsammans var utomlands. För att förbereda detta skrev ärkebiskop Gunnar Weman så här till Broder Roger: “Under en längre tid nu så har flertalet biskopar föreslagit att vi skall besöka Taizé, för att kunna ta del i en andlig erfarenhet som har givit hopp till så många människor, speciellt bland den yngre generationen.”