Den här veckan firar vi en särskild högtidsdag. För femtio år sedan, den 6 augusti 1962, invigdes den kyrka som vi har samlats i. Ni kanske vet att den kallas Försoningskyrkan. Vår broder Denis, som är arkitekt, ritade den, och unga tyskar från “Aktion Sühnezeichen,” en organisation som bildades för att arbeta för försoning efter kriget, tog sig an byggandet.
Under åren som har gått har kyrkan byggts om och byggts till, för broder Roger var ständigt upptagen av en längtan: att alla som kommer in i kyrkan ska förstå att det är Gud som hälsar dem välkomna. Till invigningen hade broder Roger skrivit dessa ord:
De som kommer till Taizé söker, oavsett om de vet det eller inte, något som är bortom dem själva. Om de ber oss om bröd, skulle vi kunna ge dem stenar för deras kontemplation? När de har varit här i kyrkan hoppas vi att de istället för att minnas väggar ska minnas kallelsen till försoning och göra den till sitt dagliga bröd i livet.
Broder Roger inbjuder oss till att göra försoning till vårt dagliga bröd. Detta betyder först av allt att ta emot Guds frid i tron att Gud tar emot oss utan några villkor. Det är inte bara det att han accepterar oss som vi är, utan att han älskar var och en av oss så djupt, man skulle till och med kunna säga så galet, och för alltid.
Jesus kom för att uppenbara denna Guds kärlek. Han gjorde det genom att gå hela vägen, genom att gå till korset, när han upplevde det största mörkret någonsin. Må vi förstå att han bär våra bördor och våra synder och att hos honom finner vi hjärtats frid, inre försoning.
Den här kyrkan invigdes den 6 augusti, den dag när vi varje år firar Kristi förklarings dag. Ni ser ikonen längst fram i kyrkan. Vi borde meditera oftare över detta viktiga ögonblick i Jesu liv; där kommer vi att hitta alldeles nytt ljus.
Före Jesu lidande, där han skulle bli förfärligt vanställd, fick tre lärjungar se honom skina med ett ljus som var bortom allting de kände till. De såg vem Jesus var — den som Gud hade skickat, Guds son.
I vår bön, ofta så enkel och ibland mycket fattig, rör detta Kristi ljus vid våra hjärtan även om vi inte alltid upplever det med våra sinnen.
För femtio år sedan skrev broder Roger också:
Det är ingen tillfällighet att invigningen av Försoningskyrkan inträffade på Kristi förklarings dag. Vi måste påminna oss om att Kristus fullbordar sitt "förklaringsarbete" i oss och i våra medmänniskor. Han förvandlar det djupaste motstånd som motsätter sig försoningen. Med sitt ljus går han in, steg för steg, i våra skuggors djupaste mörker.
Broder Rogers ord är lika sanna idag. Vi tar emot Kristi förklaring på många sätt: i nattvarden, när vi ber Herrens bön, och till och med när vi helt enkelt, i våra hjärtans djup, ber denna urgamla bön: "Jesus Kristus, Guds son, kom och hjälp mig.”
Och när vi tvivlar på Guds förlåtelse, kanske på grund av en allvarlig överträdelse, kan vi i försoningens sakrament och genom en mänsklig röst få försäkran om att vi är förlåtna.
Vi tar emot Guds förlåtelse fullt ut när vi delar den med andra. Så vi ber Gud: gör det möjligt för oss alla att genom våra liv bära fred och försoning där vi bor, i våra familjer, bland dem som vi har runtomkring oss, mellan splittreade kristna, bland jordens folk.
Visserligen är vi bekanta med situationer där det är extremt svårt att visa förlåtelse och till och med, åtminstone ibland, omöjligt. I en sådan situation är det ännu viktigare att vi låter våra hjärtan vara fridfulla, att tro att Kristus redan bär denna situation tillsammans med oss och att önskan att förlåta i sig är ett första steg.
Att dela med oss av det dagliga försoningsbröd som vi får ta emot — vi vill alltid, och särskilt idag, göra en konkret gest i den riktningen. Så vi tänkte på ett land som nyligen har blivit självständigt och som kommer ut ur två decenniers krig: Sydsudan. Genom “Operation Hopp,” som stöder projekt i olika länder, kommer vi att nu och under de tre kommande åren att stötta utsatta barn i staden Rumbek.
Ni vet att före Europamötet i Rom kommer vi att hålla ett Afrikamöte i Rwanda, i november. Tre ungdomskaplaner från Rwanda är hos oss nu, två präster och en pastor. Deras närvaro är värdefull — de hjälper oss att förbereda mötet. De reser på söndag.
Vi skulle vilja säga till dem att vi reser med dem genom våra böner. Att vi hoppas att den svåra försoning som rwandierna kämpar för att praktisera, efter det fruktansvärda folkmord som de upplevde, ska gå på djupet. Dears beundransvärda försoningsansträngningar är en kallelse till oss alla: att Kristi försoning må ta tag i våra hjärtan, att vi må göra försoning till vårt dagliga bröd, så att ett hopp om fred kan växa för alla människor.
Låt mig ytterligare en gång citera några ord som broder Roger skrev inför kyrkoinvigningen, ord som vi kan låta stanna hos oss ett tag:
En man eller en kvinna som har försonats med sig själv och med sina medmänniskor återupptäcker en livsviktig energi ( ...) en dynamik, en ny vår.
Liksom varje kväll kommer bönen att fortsätta med sång. Vi ber tillsammans med de unga afrikaner som har samlats från många olika länder i Tlemcen i Algeriet.
