Idag ser ni att vi längst fram i kyrkan har ställt den ikon som vi kallar Vänskapens ikon. Varför? Det beror på att idag är det sju år sedan broder Roger dog, och han älskade denna ikon, som målades i Egypten på 500-talet.

Broder Roger älskade ikonen därför att den visar Kristus som lägger armen om axlarna på sin vän, den Kristi vän som vi alla är. Broder Roger levde i övertygelsen att Gud är bredvid varje människa, även dem som inte är medvetna om det.

Genom detta förtroende för Guds närvaro i var och en fann han en glädje och en frid som han försökte dela med sig av till andra. Och även om separationens sår ibland fortfarande är levande för oss vill vi aldrig glömma hur broder Roger bar glädje till andra.

Till oss, bröderna i kommuniteten, sa broder Roger ofta: “Vi är inga andliga mästare.” De orden var inte en uppmaning att backa från det pastorala ansvar vi har för alla som kommer till oss.

När han sa att vi inte är några andliga mästare menade han såhär: vi vill inte visa upp oss själva för andra, utan vi vill liksom Johannes döparen visa Kristus genom våra liv, bereda den väg som leder till honom. Och så tillade broder Roger: "Framför allt är vi människor som lyssnar.”

Det vittnesbörd som broder Roger uppmanade oss att ge är likt Johannes döparens, förelöparens, också på ett annat sätt — en enkel livsstil.

Naturligtvis gör vår lilla kommunitet inte anspråk på att tävla med Johannes asketiska livsstil, han som bodde i öknen, gick klädd i djurhudar och åt gräshoppor och vildhonung. Men broder Roger var väldigt noga med att han själv, och vi som är hans bröder, skulle leva mycket enkelt i vardagen. Detta var han noga med in i det sista.

Han tyckte om att påminna om att ända sedan de allra första kristnas dagar, sedan apostlarna, och Johannes döparen och jungfru Maria som vi firade igår, har det funnits en kallelse att leva i största enkelhet och att dela med sig till andra.

Jag tvekar inför att säga ytterligare en sak om Johannes döparen. Vem vet? Kanske är broder Rogers våldsamma död, när han fick halsen uppskuren hör i kyrkan under kvällsbönen, också på ett mystiskt sätt ett tecken på hans närhet till Johannes döparen som blev halshuggen.

Många vet inte att broder Roger hade en personlighet som ibland gjorde honom mycket ängslig. Ofta var det den tendensen som gjorde honom så kreativ. Om han kunde förmedla sin glädje i och tillit till Gud till andra, så är det därför att de innefattade en inre kamp för honom.

Denna tendens till oro förlamade honom inte alls utan ledde honom till ständig reflektion, till att alltid vara uppmärksam. Han försökte alltid att förvandla intuition till handling. Alltid, ofta dag och natt, oroade han sig för andra.

Men hur klarade han att ständigt återvända till glädjen och friden? Delvis tack vare sin förmåga att ta emot varje dag som Guds idag. Han lät sig inspireras av saker som hände och av människor som han träffade. Han vågade skapa något nytt också under omständigheter som verkade döma ut hans ansträningar på förhand.

Han kämpade in i det sista med att lita på Guds närvaro. Det var kanske det som gjorde det möjligt för honom att se förändringarna i våra samhällen så tydligt. Ofta kunde han läångt före andra urskilja var som höll på att växa fram.

Tilliten till Gud gav honom modet att förutta historiens rörelser med några steg. Han öppnade vägar som verkade omöjliga. Det gäller både försoning mellan kristna och fred bland människor.

Förenkla och dela: år efter år försöker vi svara på denna kallelse som broder Roger så ofta upprepade. Och i år är det särskilt med Afrika som vi vill fördjupa vårt delande.

Före Europamötet i Rom kommer vi, som ni vet, att hålla ett möte för afrikanska unga vuxna i Kigali i Rwanda. Vid detta tillfälle vill vi lyssna till dagens unga afrikaners förväntningar och förhoppningar; vi vill vara uppmärksamma på vad de kan förmedla till unga människor från andra världsdelar.

Under hela sommaren, denna vecka också, är ungdomspräster och ungdomspastorer från Rwanda här för att hjälpa oss att förbereda mötet.

Och i år vill vi också göra en solidaritetsgest, en som alla kan delta i, för Sydsudan. Tjugo års krig har resulterat i ett land som har hamnat efter i utvecklingen — särskilt analfabetismen är mycket utbredd.

Många unga i Sydsudan har bara upplevt våld, men nu görs det stora ansträngningar för att visa de yngre generationerna vad jordbruksarbete innebär och för att uppmuntra dem att studera. Genom Operation Hopp kommer vi från och med nu och under de tre närmaste åren att stötta utsatta barn i staden Rumbek.