Under mötet i Berlin förklarade broder Alois innebörden i de tre årens resa "i riktning mot en ny solidaritet".

Med 2012 års brev skulle jag vilja uppmuntra alla som läser det att bli än mer medvetna om solidaritet människor emellan och att till en allt större grad tillämpa den:

 

>>> Brev 2012—2015 "Mot en ny solidaritet"

 

När vi upplever solidaritet med andra, både med dem som är nära och med dem som är långt borta –- upplevelsen av att höra till varandra, av att bero av varandra -– blir vårt liv meningsfullt.

 

I en tid när många undrar över vad den verkliga meningen med livet är vill vi, bröder i vår kommunitet, säga det tydligt: den finns i solidariteten med andra och levs ut genom konkret handlande. En sådan solidaritet låter oss skymta att det finns en kärlek bakom oss, och den leder oss att tro på Guds kärlek till varje människa.

 

Solidaritet och tillit till Gud — de två begrepp som vi har börjat reflektera över under mötet är så viktiga att vi kommer att avsätta tre år för att gå djupare in i dem. Varför tre år? Därför att vi inte kan bygga något om vi inte låter det ta tid. För att de här frågorna kräver vår uthållighet. På det viset kan de bli ett verkligt livsprojekt.

 

I augusti 2015 kommer vi att hålla en samling för solidaritet i Taizé för att samla ihop det som vi har upptäckt och ta ny fart.

 

Det är inte så mycket en fråga om att utföra något spektakulärt. I världshistorien har ibland några få kvinnor och män genom sin trofasthet och sin ödmjuka uthållighet kunnat påverka händelseutvecklingen på ett varaktigt sätt.

 

Att leva i solidaritet är först av allt en inre hållning. För några av er kan stunder avsatta för tystnad och bön bli mer avgörande.

Varför en "ny solidaritet”?

Den "nya solidariteten” är inte motsatsen till en "gammal solidaritet" som i så fall skulle vara passé nu. Den har istället att göra med en förnyelse, med en "provisoriets dynamik" som leder troende människor framåt, i riktning mot nya horisonter.

Redan i Jesajas bok läser vi: “Men glöm det som förut var, tänk inte på det förgångna. Nu gör jag något nytt. Det spirar redan, märker ni det inte?" (Jesaja 43:18-19). Sett ur ett kristet perspektiv får de verserna en särskild resonans i inkarnationens mysterium. Genom att skicka Kristus till jorden visade Gud sin totala solidaritet med hela skapelsen. Därför är vi idag kallade att dela med oss till andra, på ett sätt som alltid är nytt, av det som vi får ta emot från Gud genom Kristus.

"Genom sitt kors och sin uppståndelse har Kristus upprättat en ny solidaritet mellan alla människor. I honom har mänsklighetens splittring i grupper med motsättningar sinsemellan redan övervunnits; i honom bildar alla en enda familj.” (Letter 2012). I uppståndelsens ljus träder Jesu liv, som kulminrerar i hans död på korset, fram som en enorm solidaritetshandling gentemot mänskligheten, en handling som har sitt ursprung i Gud.

Den "nya solidariteten", i sin tur, vill bjuda in kristna i alla åldrar och från alla bakgrunder och be dem att ta hand om varandra och att konkret ge uttryck för ömsesidig kärlek och solidaritet. I detta sökande är ett universalperspektiv och särskilda handlingar inte motsatser — de kompletterar varandra. Som broder Alois sa en kväll till de unga som hade samlats i Försoningskyrkan:

Hur kan vi hålla fast spänningen mellan övertygelsen att det bara finns ett människosläkte, att alla tillhör samma mänskliga familj, och den klyfta vi ser mellan oss, ibland också på väldigt nära håll?

 

Vi kan tänka på det oräkneliga människor som ger av sig själva med stor generositet utan att se till följderna. Ikväll kan vi be för dem vi känner, eller dem vi inte känner, som, ofta i stor ödmjukhet, ger sina liv för andra. De är vårt samhälles själ, de håller hoppets låga brinnande. De visar på det faktum att mänsklig godhet är större än ondska.