I våra försök att skapa nya former av solidaritet och öppna vägar för förtroende kommer vi att stöta på prövningar. Dessa prövningar kan ibland ge oss intrycket att det vi söker är ouppnåeligt. Vad gör vi då? Vårt svar inför våra personliga prövningar eller inför prövningar som andra utstår, är det inte att försöka älska mer och mer? (Broder Alois,«Brev 2012 – Mot en Ny Solidaritet»..)

Bregtje (Holland)

Det första steget när man vill leva solidariskt är att kontakta människor som man har omkring sig. Det räcker med ett enkelt ”Hej” och ögonkontakt. Om jag skulle försöka uppnå intensiv kontakt med alla jag möter skulle jag bli helt utpumpad innan dagen var slut. Därför är det viktigt att inte betrakta alla jag stöter på som bästa vänner. På så vis kan jag vara närvarande bland mycket folk utan att förbruka sina krafter. Då kan jag ha närmare kontakt med personer som intresserar mig eller som behöver mig.

Julia (Tyskland)

För mig är det viktigt att vara medveten om mina omgivningar och om de människor jag kan träffa där – helt enkelt att vara öppen och vänlig och att ta det första steget när det behövs. Ofta är den enda svårigheten att ta initiativet till ett samtal. När man väl tilltalat någon så ser man hur personen i fråga reagerar och kan känna hur man ska fortsätta. Om någon som jag inte känner börjar prata med mig så blir jag nog för det mesta positivt inställd eftersom någon har lagt märke till mig. Det borde jag tänka på när jag tvekar att börja prata med någon som sitter bredvid mig i bussen eller står nära mig i en kö.

Det finns mer att läsa på den engelska sidan.