Augusti 2002
Gambia är ett långsmalt land som omsluter Gambia-floden som rinner från bergsregionerna i Guinea i öst till Atlantkusten i väst. Ytan är liten och befolkningen är bara 1,5 miljoner men har den, procentuellt sett, största befolkningsökningen i Afrika. Den största delen av befolkningen bor söder om floden nära Atlanten. Därifrån sträcker sej landet 50 mil in mot kontinenten. Uppdelningen av landet i två delar söder och norr om floden har satt märken utvecklingsmässigt. Den norra delen ligger klart efter i infrastruktur, utbildningssystem och hälsovård. Presidenten som regerar kom till makten efter en väl dold militär kupp för sju år sedan, och hans strikta polisväsen kontrollerar nu landet. Yahya Jammeh har gjort saker som är bra för landet och fortsätter att göra det. Samtidigt finns det känsliga internationella frågor som man behöver ta itu med. Till exempel: när vi kom till gränsen blev vi fast där i en timme och utfrågades, blev fotograferade och våra foton blev jämförda med foton av personer som misstänks vara medlemmar i Al Qaeda; vi blev utsatta för jämförelser med hur vi kunde sett ut ifall vi var klädda i ökenkläder och bar för gruppen typiska vapen!
När vi var i landet både började vi och slutade vårat besök i den södra delen genom att resa från huvudstaden, Banjul till Basse Santa Su i Öst. Huvudstadens invånarantal har sjunkit de senaste åren på grund av dess opraktiska läge. Den ligger på något som liknar en liten ö, och befolkningen är orolig att den av havet snart skall skäras av från fastlandet. Den största delen av befolkningen lever nu cirka tio kilometer väst om huvudstaden i ett område som heter Kombo, med Serekunda som centralort. Mer än halva befolkningen bor här, 750 000. De är väldigt fattiga och som värst är det under regnperioden. Kombo har allt man behöver och besöks årligen av tiotusentals utländska turister. Det är också ett populärt ställe att bo och arbeta på bland landets yngre medborgare. Givetvis går också turism och affärsverksamheten mycket bra ihop, kanske för bra. Ett ord som jag inte kände till och som används ofta när man talar om ungdomar i Kombo-distriktet är ”bumster”. Det verkar vara en blandning av social ställning och titel eller arbete och kan användas av ungdomar i alla sociala skikt. I en församling talades det mycket om att bygga en mur omkring församlingsbyggnaderna för att hålla dessa bumster på avstånd. ”Annars kan de drälla omkring överallt.” De tre största kristna kyrkorna, den katolska, den metodistiska och den anglikanska, är mycket aktiva här, även om de kristna utgör ett litet antal jämfört med islam som 90% av befolkningen tillhör. När det gäller grupper som kommit in i landet på senare tid, olika ”samfund från Väst”, vars åsikter går från att förneka Treenigheten till offentliga förolämpningar av Profeten, så är det så att om de inte kan komma överens med det Nationella Kyrkorådet, så blir avstängda från allt. Det verkar som om deras öppna verksamhet helt har upphört och några samfund kommer eventuellt bli ombedda att lämna landet.
På både ont och gott är landets president en ung muslim som väl nog ser mycket positivt på de många skolor som drivs av kristna. De olika kristna samfunden står på god fot med varandra, och under historiens gång har muslimer från utlandet utvisats när deras idéer och handlingar blivit för aggressiva.
Några av kyrkoledarna klagade på att de troende i de två stora grupperna inte hade en tillräckligt brinnande tro, som om all fasthet i tron höll på att rinna bort. Både den anglikanske och den katolske biskopen (den senare indirekt eftersom han var bortrest) tog emot oss mycket vänligt och var mycket öppna för vårt besök och för alla förslag som vi kunde lägga fram. De var tacksamma när de insåg att vi inte var ute efter något annat än att lära känna dem och livet i Gambia. Man känner att dessa människor bär på en börda när det gäller både dagens och framtidens liv för dem. Kyrkorna har arbetet här i nästan 200 år, och de kan se att lidandet ökar eller åtminstone blir annorlunda. De är medvetna om att vara små och fattiga inför de behov som finns. De verkar vara beredda att ta emot alla hjälpande händer som är beredda att förena sej med dem i arbete och bön.
De styrande i landet gör ett bra jobb med utbildningen av barnen och kyrkorna har en viktig roll att spela i detta sammanhang eftersom de har många skolor. I de mindre byarna vi besökte berättades det dock om att det var mycket svårt att hitta utbildade lärare till skolorna. Nästan var gång de anstränger sig för att lära upp någon, så dras personen i fråga förr eller senare iväg till någon av de större städerna. Det andra stora problemet är att det inte finns något bra högre utbildningssystem i landet. Lyckas du ändå få någon slags utbildning så är jobbmöjligheterna extremt svåråtkomliga. En syster sa att det är väldigt tacksamt att de kan utbilda så många unga människor, men det är en stor fara om de inte kan ges jobb i framtiden.
En lösning har alltid funnits, och det har varit att söka sig till Västeuropa, men nu har även det blivit svårare. En diakon uttryckte att det finns en annan möjlighet och det är skapandet av centra för yrkesutbildning. Där kunde snickare, elektriker och rörmokare få utbildning på en nivå som motsvarar landets behov.
Vi mötte också många irländska, indiska och polska missionärer som arbetade tillsammans med de inhemska kristna. En del av prästerna kom från bland annat Ghana och Nigeria. Det fanns också systrar från bland annat Sierra Leone, Rwanda, England, Skottland, Italien, Bangladesh, Canada och USA. Den katolske biskopen kommer från Irland och har tjänat i landet i 50 år, varav 20 år som biskop. Den anglikanske biskopen är den förste som är från Gambia som blivit biskop i detta stift. De olika församlingarna är aktiva och på frammarsch. Nya kyrkor byggs hela tiden och stödet för de mest behövande växer. I Bakoteh, som är en stadsdel i Serekunda, har Moder Teresas bröder tagit hand om flyktingar från de oroliga länderna i söder, och de tar emot spädbarn, sjuka och hungriga. Snart skall de också utöka hjälpen till de AIDS-sjuka. En del av deras uppgifter är också att besöka familjer i deras hem. Och vi förstod att dessa besök i enkelhet och glädje var något alldeles speciellt för dessa familjer.
Januari 2003
Vi reste runt i landet och mötte, samtalade med och uppmuntrade ungdomsgrupper i församlingar och i andra typer av kristna grupper. Många av dessa leder sången på söndagens mässa och tar stort ansvar i församlingsarbetet i övrigt. En grupp i S:t Judas församling träffas varje kväll för en kort bönestund innan de alla går ut på den största gatan i Banjul för att träffa och prata med de unga människorna som är arbetslösa, fattiga, drog beroende m.m. och försöker hjälpa dessa att ta sig tillbaka in i samhället.
Vi blev mycket berörda av närvaron av många barn i kyrkolivet i Gambia. Det finns en uppsjö av aktiviteter för barnen. Bland annat drama, körer, och bibelstudier.
Under de senaste sex månaderna har Gambias valuta förlorat en tredjedel av sitt värde. Priserna har stigit, men inkomsterna har inte förändrats. Bensinbrist är inte ovanligt och priset på bensinen skapar också stora problem. Allt eftersom tiderna blir tuffare ökar solidariteten. Genom kyrkan kan de kristna gå förbi de familjära och etniska begränsningar som traditionellt finns bland befolkningen. Vi kunde inte hitta någon som klagade över situationen i landet, utan endast en ren handlingskraft som ofta var väldigt kreativ.
Många människor som bor i Gambia kommer från andra länder i Afrika. Nyligen infördes en ny skatt för dem och därför har många av dessa människor lämnat landet. Som en direkt konsekvens av detta blev det en stor brist på lärare. Det finns hundratals lediga jobb.
Datorer installeras i många skolar i städerna genom internationella program. Möjligtvis blir detta ett nytt sätt för befolkningen att kommunicera och föra dialog med omvärlden.
Efter detta andra besök i Gambia har vi fått många frågor från ungdomar om hur de kan fortsätta att ha kontakt med oss bröder i Dakar och med Taizé. Flera möten är därför planerade till en snar framtid.
