Patriark Bartholomeus av Konstantinopel

Låt mig skicka våra varmaste hälsningar och lyckönska er till det 35:e Europamötet för unga vuxna. Ni deltar i ett initiativ som klarar att övervinna tidens fallgrupar och historiens utmattning. Ja, vi kan bara lyckönska oss detta år när vi får fira 35-årsjubileum för ert möte. Redan detta faktum talar emot de pessimistiska överväganden som brukar placera ekumeniken bland de misslyckade initiativen i vår historia. Om vi, tvärtemot den gängse uppfattningen, kan säga att ekumeniken inte har kollapsat, då är det först och främst därför att den har sitt stöd i livsnerven hos era ungdomar. Att vara ung är också att vara medkännande och generös, ha en hjärtats enkelhet och kämpa emot en alltför cynisk livssyn som gör det omöjligt att förstå den i grunden goda dimensionen hos mänskligheten.

Därför, och mot alla odds, innebär ekumenik att leta upp en stig av högsta kvalitet genom den autentiskt kristna upplevelse som ni delar med varandra. Denna upplevelse är mest av allt en tillitens upplevelse.

Men vad är tillit? Kan vi tala om en kristen innebörd av ordet tillit? Hur är det med tilliten till Gud?

Tillit, eller förtroende, är mest av allt en känsla av att förlita sig på någon eller att lita på sig själv. Vi säger: tro på dig själv, lita på honom eller henne. Men till skillnad från en tillit som bara speglar en känsla är tilliten inom kristendomen en troshandling, en handling som fäster hjärtat, som fäster medvetandet eller tanken. Därför är tron surdegen i vår tillit till Gud. Denna tillits väsen grundar sig inte på den möjlighet till lycka som den ger oss, utan på försäkran att frälsningen gavs åt hela mänskligheten genom Kristi död och uppståndelse. Det kan verka som en självmotsägelse, men det kristna livet har sina rötter i att Gud blev människa och intog den gamle Adams svagheter för att genom den nye Adam ge möjligheter till nya livsvillkor, ett nytt liv, ett liv i Kristus. Därför är tilliten till Gud ett öppenhetens tecken för varje kristen. Den personliga relation vi har etablerat med en personlig Gud får sin näring i den möjlighet vi har att tala med honom "som en människa talar till en annan" (Andra Moseboken 33:11), genom bönen. På det viset blir bönen en troshandling: den är en troshandling som erkänner att det är möjligt att ha direktkontakt med Gud och som i varje människa urskiljer den gudomliga gnista som gör honom eller henne till ett äkta Guds barn. Står det inte i den ortodoxa liturgin, som inledning till Herrens bön, "att vi kan våga att med tillit och utan fruktan rikta oss till dig ..."?

Idag tvingar oss våldet i världen, förlusten av kristna värderingar och tidens extrema hastighet att anpassa vårt budskap och att vara uppmärksamma så att vi på nästa sätt lever enligt de livgivande bud som vår tro ger oss. För tilliten genomgår en kris. Kan vi fortfarande lita på våra politiker? Kan vi fortfarande lita på våra politiska institutioner? Kan vi fortfarande lita på ett samhälle som håller på att utarmas både ekonomiskt och kulturellt? Det handlar inte om att odla en misstro mot överheten. Men när vi ödmjukt och på vår nivå inser att vi får erfara den gudomliga sanningen gör det en märkbar skillnad för vår tillit gentemot samhället och oss själva. Den stärker och ökar våra förväntningar i detta avseende, och den börjar med oss själva. Det är så profeten Jesajas ord ska läsas: "Jag vill (...) sätta mitt hopp till [Herren] ..." (Jesaja 8:17)

Vi avslutar denna hälsning med att försökra er om vår tillit till er. Vi är övertygade om att den generation som ni representerar är ett tecken på att Kyrkans liv fortfarande finns i, för att inte säga inspirerar, dagens samhälle. Vårt förtroende för er har sin grund i Herrens kallelse när han sa till den rike unge mannen: "Följ mig." Var och en av oss är kallad att följa Kristus på sitt eget sätt, med sina egna nådegåvor, på ett personligt sätt som gläder Gud med de förutsättningar som vi har fått. En ny soluppgång kommer att börja genom vår tillit till Guds kärlek och genom återspeglingen av den kärleken i solidaritet med våra bröder och systrar jorden runt och i arbetet för att bevara miljön.

Vi hyllar er igen för att ni håller detta möte. Vi ber att det ska få ge var och en av er den enhetens nåd som håller Kyrkan vid liv.

Moskvapatriarkatet

Käre broder Alois!
Kära bröder och systrar!

Jag skickar er hjärtliga hälsningar från Hans Helighet Kyrillos, patriark av Moskva och hela Ryssland, när vi firar vår Herres Jesu Kristi födelse. Enligt traditionen äger Europamötena för unga vuxna, som hålls varje år i olika städer under Taizékommunitetens beskydd, rum under jul- och nyårshelgerna. För kristna är denna tid fylld av den särskilda glädjen över att Guds löften har gått i uppfyllelse: Herren föddes i Betlehem så att människors barn skulle kunna bli Guds barn. I gudabarnet Jesus Kristus får vi gåvan att bli Guds barn; gudomlighetsblivandets stig vecklar ut sig framför oss, den stig där vi förvandlas och blir mer och mer lika Guds ära, som börjar under vårt jordiska liv och sträcker sig in i evigheten. Det är därför som aposteln Johannes utropar: "Mina kära, nu är vi Guds barn, men det har ännu inte blivit uppenbart vad vi kommer att bli. Vi vet dock att när han uppenbarar sig kommer vi att bli lika honom, ty då får vi se honom sådan han är" (Första Johannesbrevet 3:2). Dessa ord från aposteln tröstar våra hjärtan och stärker vår tro att i denna värld, som hela tiden förändrar sig så snabbt, har vi en hoppets tillflykt som ingenting kan ta ifrån oss — Guds kärlek. Vi vet att för oss kristna kommer slutet på livet här på jorden inte att bli ett upplösande till ingenting utan istället föra oss in i en oändlig ocean av fulländad glädje.

Ett nyckelbegrepp i Bibeln är förbundet — det kan betyda union, kontrakt och ibland äktenskap. Profeten talar outtröttligt om Guds oföränderliga trofasthet: “Du skall veta att det är Herren, din Gud, som är Gud, den trofaste Gud som håller sitt förbund ...” (Femte Moseboken 7:9).

Det är faktiskt så att det ord som är roten till vårt "Amen", "sanning", i det bibliska sammanhanget betyder kärlekens, rättvisans och äkthetens trofasthet, sannfärdigheten hos Gud, som aldrig lämnar de människor som är trogna mot honom utan svar eller överger dem. Människor inbjuds att ge sitt gensvar på Guds trofasthet genom att tro och vara trofasta, och det är därför som de båda begreppen är identiska i Bibeln. Tron spelar en nyckelroll i det andliga livet; utan den skulle religionen förvandlas till en sorglig moralism, en steril ritualism eller ett socialt fenomen.

Som vi läser i Hoseas bok drar Gud oss till sig med kärlekens rep och håller oss fast med trofasthetens band (Hosea 11:4). Evangeliet sprider ännu mer ljus över det andliga livets mysterium genom att tala om det i termer av vänskap: “Jag kallar er inte längre tjänare, ty en tjänare vet inte vad hans herre gör. Jag kallar er vänner, därför att jag har låtit er veta allt vad jag har hört av min fader” (Johannesevangeliet 15:15). Att vara en kristen är att vara Kristi vän och att bygga och forma livet tillsammans med honom. Från en trogen vänskap med Kristus växer möjligheten till vänskap och ömsesidig tillit mellan människor. Det är ingen överraskning att de tidiga kristna ofta kallade varandra "vänner" (Tredje Johannesbrevet 1:15). Vi kan inte bygga eller uppnå alla kristnas enhet enbart genom våra mänskliga ansträngningar. Men med Guds hjälp får vi möjligheten att rita en vänskapsring med mängder av människor från olika kyrkor och gemenskaper. På det viset kan vi idag verkligen kalla varandra vänner. Må Kristi kärleks band göra ringen större och förena oss mer och mer.

Må ert deltagande i det årliga Europamötet ge er djupare rötter i Kristus och stärka er tro (Kolosserbrevet 2:7). Må Gud skapa mer tro och tillit mellan människor, och i våra liv, under det år som ska börja. Må den nyfödde Kristus, som kom till världen, fylla era hjärtan med kärlek och glädje. Må Guds välsignelse vara med er alla.
I Herrens kärlek,

Hilarion
Metropolit av Volokolamsk, ledare för Avdelningen för Externa kyrkorelationer vid Moskvapatriarkatet

Ärkebiskopen av Canterbury, Dr Rowan Williams

Kära vänner i Kristus,

förra månaden var jag under ett par dagar i Christchurch på Nya Zeeland, en stad som förstördes av två stora jordbävningar på mycket kort tid. Stadskärnan var fortfarande en dyster syn — förvridna och förfallande byggnader, gator med stora sprickor, berg av spillror och vridna metallstänger. Men en del av den mest effektiva röjningen och de mest akuta insatserna hade utförs av en massa unga människor som kallade sig “The Student Volunteer Army” och som hade kallats ihop på mirakelkort varsel med hjälp av Twitter och SMS.

Hela processen berodde på att en student, Sam Johnson, hade insett styrkan i elektroniska media och hur de kan få saker att hända snabbt och effektivt. Vi har hört att några av den senaste tidens stora politiska omvälvningar i Mellanöstern blev möjliga tack vare just denna sorts kommunikation. Men här var det en enkel praktisk hjölpaktion som sattes igång utan krångel och med minimal institutionsstruktur: en lektion i vad vi kan uppnå med våra teknologiska resurser när vi är klarsynta.

Sam handlade i tillit. Han trodde att om ett upprop gick ut skulle människor svara på det, för han var övertygad om att när människor får en enkel fråga om huruvida de vill eller inte vill göra världen till en mer människovänlig plats, en plats för medkänsla, så kommer de flesta att säga att de vill. Mitt i en förfärlig katastrof, med nästan 200 döende människor och många som hade blivit hemlösa, en hel stad som hade stannat upp, var frågan ändå alldeles rakt på sak.

När vi människor ställs inför en naturkatastrof är det många av oss som frågar om man verkligen kan lita på Gud. Det finns teoretiska svar, men det praktiska svaret är att Gud är att lita på om vi svarar med mod och generositet när Gud ropar på oss genom de utsatta och behövande. Och vi bygger vår tillit till Gud genom att tänka på dem som svarar på det sättet, dem som visar att effektiv, ögonblicklig och generös medkänsla är möjlig.

Om vi kan stärka vår övertygelse genom att tänka på liv och handlingar som den här, då är det mycket mer sannolikt att vi känner att vi själva kan ta risker och bjuda andra att komma med och göra en insats — skicka ut en kort inbjudan, kanske, på de elektroniska vågorna och säga: "Kom och arbeta tillsammans med oss — världen behöver ett tecken på hopp."

Den första julen skickade Gud ut en inbjudan i form av ett människoliv, Jesus från Nasaret. Gud litade på att hans skapelse skulle svara. Och till och med när reaktionen var skräckslagen och hatisk och drev Jesus till korset fortsatte Gud att lita på att vi var kapabla att svara på hans kärleksinbjudan. Han slutade aldrig att ropa på oss och uppmana oss genom sin Ande. Det vi själva gör i tillit blir en återspeglig av Guds tillit till världen, och den kommer att flöda från den frihet som Guds Ande stöttar, friheten att fortsätta att bjuda in våra medmänniskor till kärlek.

Berättelsen från Christchurch är en påminnelse om att små tillitshandlingar kan göra enorm skillnad. Jag hoppas att ert möte, era böner och era meditationer kommer att fördjupa ert is a reminder that small acts of trustfulness can make a great difference. I hope that your meeting, your prayers and your meditations, kommer att fördjupa er tillit till Guds förtroende för skapelsen, det som han visade när han gav oss Jesu liv och död och uppståndelse, och att det ska få hjälpa er att ta risken att lita på att andra vill ansluta sig till er och arbeta för Guds rike.

Jar skickar er min kärlek och Guds välsignelse.

Generalsekreteraren för det lutherska världsförbundet, pastor Martin Junge

Att pilgrimsfärden för tillit kommer att äga rum i Rom i år är också ett vittnesbörd om något underbart: Gud förvandlar människor!

När de första kristna kom till Rom för ungefär 2000 år sedan var de inte precis välkomna där. Och vad upplever unga kristna i Rom idag? En festival som består av liv, bön, samtal och glädje. Den kan inte döljas.

Det är som ljuset om vilket Jesus Kristus säger: "Ni är världens ljus. En stad på ett berg kan inte döljas” (Matteusevangeliet 5:14).

Ni kommer att se Rom genom både historiska och nutida glasögon; ni kommer att dela med er av era berättelser och tala om framtiden.

Ni kommer kanske att få höra om människor för vilka tron blev ett ljus som förvandlade deras personliga berättelse. Det är otroligt imponerande när någon låter sin livsplan påverkas och sina projekt ändras och byter riktning mitt under resan, ser ett sidospår med ett ljus och följer det.

“... och när man tänder en lampa sätter man den inte under sädesmåttet utan på hållaren, så att den lyser för alla i huset” (Matteusevangeliet 5:15).

Och kom ihåg, detta ljus finns alltid där. Det visar oss vägen till omvändelse.

Till och med i en värld som gör oss oroliga med sina snabba förändringar, med problem som ungdomsarbetslöshet, klimatförändringar, skuldkris, maktmissbruk och ett samhälle som mest jagar efter perfektion och prestationer.

Det är värt att fortsätta söka efter detta ljus. Och när vi upptäcker det uppmuntrar det oss att stanna upp, att vända om och att ta en ny väg.

Det visar oss alternativ till status quo. Det ger oss den nya solidaritetens hjärtan. Vi kan arbeta för ett fredligt, hållbart och rättvist liv tillsammans.

Min önskan för er och för oss alla är att ljuset från det 35:e Europamötet, det i Rom, ska få skina in i frågan om en europeisk identitet och sammanhållning — särskilt när misstänksamhet nationerna emellan uppmuntras.

För ni — unga och äldre, medkännande, omtänksamma och glada människor — är ljuset.

“På samma sätt skall ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er fader i himlen” (Matteusevangeliet 5:16).

Jag önskar er detta på er pilgrimsfärd för tillit: låt er bli förvandlade genom och till Guds ljus.

De reformerta kyrkornas världsgemenskaps generalsekreterare, dr Setri Nyomi

Vi tackar Gud för att Taizékommuniteten nu igen, vid slutet av år 2012, samlar unga människor så att de får vara tillsammans under några dagar. I en värld som är fylld av så många utmaningar är detta en bra möjlighet att stanna upp och tacka Gud, lära känna nya vänner och ta till sig den verklighet som är att det finns en rörelse som kan förändra världen.

Medan unga människor samlas i Rom ber vi i de reformerta kyrkornas världsgemenskap att era möten och reflektioner, stunder av bön och stunder av beslut om att gå till handling kommer att fördjupa er tillit till Gud. Unga människor betyder hopp för en trasig värld. Detta hopp kommer till liv bara när unga människor fördjupar sin tro på Gud och inuti den tron bygger tillsammans med människor från olika bakgrunder och med olika erfarenheter, så att allt kan bli en del av byggandet av en ny, frisk framtid, fylld med rättvisa och fred.

Må Gud välsigna alla de unga som deltar i mötet i år. Må Gud välsigna broder Alois och hela Taizékommuniteten. Må Gud välsigna alla som kommer i kontakt med Taizékommuniteten i år och i framtiden.

Kyrkornas världsråds generalsekreterare, Olav Fykse-Tveit

“Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig.” Johannesevangeliet 17:21

Käre broder Alois,

det är en ära och en glädje för mig att skicka en hälsning från Kyrkornas världsråd (WCC) till de tusentals unga som kommer att samlas till bön och gemenskap på det 35:e Europamötet, som kommer att hållas i Rom mellan 28 december och 2 januari.

WCC är en gemenskap som består av 349 ortodoxa, anglikansla, protestantiska och så kallade United kyrkor och som representerar 560 miljoner i mer än 100 länder. Löftet i Jesu bön om att vi alla ska bli ett har inspirerat WCC-gemenskapen till att leva i gemenskap med Gud genom bön och arbete. Kyrkorna runtom i världen är förenade i Kristi kärlek till mänskligheten på samma sätt som ni är förenade i Rom när ni samlas för att reflektera över hur ni kan fördjupa er tillit till Gud.

Jesu bön om att hans lärjungar ska bli ett så att världen ska kunna tro (Johannesevangeliet 17:21) utgör en stark grund för oss när vi ser de utmaningar som våra samhällen står inför idag. Det är en bön som ofta används i ekumeniska sammanhang, eftersom den visar på roten till alla sorters kristen enhet och en djupare tillit till Gud. Som kristna är vi en eftersom vi alla tar emot samma gåva, att Gud är "med oss och för oss" genom Jesus Kristus.

Ni kanske frågar vad det betyder att vara ett. Att vara ett är att ta emot råd tillsammans, att be och reflektera tillsammans och ta gemensamma krafttag för gemensamma ändamål. Att vara en är att ställa upp för varandra, att kliva ur de egna intressena — för den andres skull och för att gemenskapen är viktigare; att tillsammans ta sig an Guds hela uppdrag. Vi är så mycket starkare tillsammans.

WCC-gemenskapen kommer att samlas till vad vi kallar Assembly för tionde gången nästa år, i Busan i Korea. Temat denna gång kommer att vara "Livets Gud, led oss till rättvisa och fred". Det kommer att bli en möjlighet för kyrkorna och gemenskaperna att göra exakt det — ta emot råd tillsammans, stå endade och ta gemensamma krafttag för gemensamma angelägenheter, rättvisa och fred. Det kommer också att bli en möjlighet att söka gemenskap med Gud i bön och reflektion.

Under ert möte i Rom hoppas jag att Kristi bön ska få vara en inspiration för er på er "pilgrimsfärd för tillit på jorden". Må era böner och reflektioner föra er närmare en djupare tillit till Gud och hans kärlek till mänskligheten så att vi blir ett. Må ni få uppleva enhet genom er gemenskap med varandra. Och må ni finna hopp och tacksamhet i allt det ni gör när vi tillsammans firar de glada nyheterna om att Jesus Kristus är född, vår Herre och Frälsare. Er vän i Kristus,

Kyrkorna i Génève

Taizé: bilda en kropp genom att öppna tacksamhetens stigar

Till alla Guds älskade som är i Rom: till er, kristna bröder och systrar som har samlats i Kristi namn till detta nya steg på pilgrimsfärden för tillit på inbjudan av kyrkorna i Rom och Taizékommuniteten, skickar Génèves kyrkor, som var med och arbetade med mötet 2007, sina hälsningar.

Vilket underbart äventyr ni ger er ut på! Fem år efter hötet här ser vi varaktiga tecken på de andliga och mänskliga erferenheter som gjordes här 2007, och som blev möjliga tack vare att vi hade den ekumeniska viljan att vandra tillsammans. Från troende på gräsrotsnivå till kyrkoledare, från människor som inte trodde så mycket till människor som ville flytta berg (eller som flyttade berg!) — vi ber alla idag att denna livsviktiga rörelseimpuls ska fortsätta att förflytta sig genom vår kyrka och våra samhällens verkligheter till er.

Vår tid är mångfasetterad och orolig. Värderingarna skiftar; de är ofta viktiga, ibland värda att ifrågasätta, och då och då är samhällets ställningstaganden upprörande eller svåra att förstå. Och allt går inte att välja: en del av det som är viktigast får vi bara ta emot, som hopp, tro, och kärlek, medan andra är resultat av beslut som fattas på ett sätt som inte alltid är demokratiskt eller majoritetens vilja eller respektfullt mot människor. Men det finns ett område där vi som kristna måste välja: hur bildar vi en kropp, på aposteln Paulus inbjudan, och hur berättar vi för världen om den tro som vi har inom oss?

Att bilda en kropp är det som kyrkan längtar mest efter, och det svåraste. Det mest efterlängtade, för det är var vi är kallade till, inför Kristus som är en; det svåraste eftersom åsikter går isär, både inom en kyrka och mellan kyrkor. Och där Ordet ensamt borde förena oss, bortom våra traditioner, vår historieskrivning, våra krav, våra önskningar, våra mer eller mindre obligatoriska referenspunkter, där ser vi ibland att det är våra olika sätt att läsa Ordet som skiljer oss åt, och det är oroande. Vi får vara trogna i bönen och be Gud att lysa upp vår bibelläsning och våra val, Gud, som tar emot oss med våra impulser och våra motsägelser och vill hjälpa oss att bli en kropp.

Att bli en troende kropp i en tillvaro som är provisorisk men vacker, där vi vandrar utmed trons stigar under Guds glada och uppmärksamma blick.

Att bli en samhällskropp i ett Europa som befinner sig i mitt uppe i stora frågor och ekonomisk otrygghet under Kristi oroliga men kärleksfulla blick.

Att bli en människokropp så att vi, under Andens ledning, kan gå bortom lätta lösningar och frestelser och ta emot oss själva i den rikedom som våra olikheter utgör och i det som förenar oss, i nya solidariteter.

Ja, att bli en kropp i hoppet betyder att att börja med konkreta projekt redan idag, också och särskilt när meningsskiljaktigheter hänger sig kvar. Det betyder att gå framåt i tillit, drivna av Andens andedräkt, också när vi inte är säkra på stigen. Vi tror att Gud går före oss och att Kristus leder oss och vill förnya våra liv, vår närvaro och vår värld.

Att bli en kropp betyder också att i tillit våga ta tacksamhetens och den ömsesidiga acceptansens stigar, inspirerade av det sätt som Taizékommuniteten har arbetat på i över 60 år nu, i fredens och samtalets och delandets dynamik. Genom Krist nåd lever vi i detta aktiva hopp.

Må Herrens nåd vara med er alla.

Christine Hauri, ledare för The Cantonal Synod of the Old Catholic Church
biskop Pierre Farine, biskop i den romersk-katolska kyrkan
Charlotte Kuffer, ledare för den protestantiska kyrkan

FN:s generalsekreterare, M. Ban Ki Moon

Jag är glad att få skicka hälsningar till pilgrimsfärden för tillit på jorden.

Ni samlas i en tid av djup oro och stora förändringar. Otrygghet, brist på jämlikhet och intolerans påverkar alltför många. Regeringar slösar enorma och värdefulla resurser på dödliga vapen samtidigt som de minskar inversteringarna i medborgare som längtar efter arbete och utsikten att leva ett värdigt liv. Ledare verkar ha bestämt sig för att blunda för hur brådskande det är att ta itu med klimarförändringarna, ovilliga att visa beslutsamhet och vidta de åtgärder som krävs.

Ur en positiv synvinkel: extrem fattigdom har minskat med hälften sedan år 2000. Demokratiska förändringar är på väg i arabvärlden, i Myanmar och på andra håll. Latinamerika och Asien fortsätter att göra viktiga ekonomiska och sociala framsteg. Afrikas ekonomiska tillväxt har blivit världens snabbaste. Vi måste ändå arbeta för mer. Jag fäster skärpt uppmärksamhet vid fem krav: hållbar utveckling, förebyggande insatser mot konflikter, skador från katastrofer och brott mot mänskliga rättigheter, byggandet av en tryggare värld, stöd till länder i omvandling och att bemyndiga kvinnor och ungdomar.

Ni representerar den största unga generation som vår värld har sett. Ändå saknas det möjligheter för unga människor. Ungdomsarbetslösheten är rekordhög. Andra sitter fast i lågavlönade arbeten utan framtid trots fina utbildningar. Vi måste arbeta tillsammans för att se er potential och dra nytta av er energi, era idéer och ert ledarskap.

Detta är en tid med stor otrygghet, men också en tid med djupa möjligheter. Det finns inte en ledare, ett land eller en institution som kan klara att göra allt. Men var och en av oss kan, på vårt eget sätt, göra något. Tillsammans kan vi anta de utmaningar som en värld i förändring ställer oss inför.

Jag ber att få önska er ett givande möte.

Presidenten i European Council, Herman van Rompuy

Det centrala temat för ert möte i år är tro och tillit.

Att tro är för mig att ansluta sig till ett mysterium.

Att ansluta sig [adherence], och inte nödvändigtvis att tro [belief], vilket signalerar en rationalisering, ett tillvägagångssätt som är mer intellektuellt än andligt, något som innebär att tro "på".
Tro [belief] tar därmed ord, koncept och framställningar i anspråk.
Medan, som Hebreerbrevets författare säger: “Tron är grunden för det vi hoppas på; den ger oss visshet om det vi inte kan se. .”
Det är faktiskt så att det är när vi förlorar vår intellektuella tro [belief] som vi kan börja tro [faith].

En tro som binder oss, som länkar oss till den Andre och till andra, till den "främling/broder" som är helt olik oss eftersom han är "en annan" och som helt och hållet liknar oss eftersom han också är en människa.

En tro som är en relation. För det är denna relation som låter oss upptäcka det "mer" som finns i den andre och som också kallar oss att uptäcka eller återupptäcka det i oss själva.
Det är därför som "den andre och jag" inte kan reduceras till en enkel sammanslagning av två personligheter.
Det är därför som "den andre och jag" aldrig kommer att bli "ett plus ett", utan summan kommer alltid att bli mer än två, det "mer" som uppstår i relationen mellan "den andre" och "mig" kommer alltid att bli ett genuint band mellan oss, ett band som är byggt av "något annat" än kemi eller materialitet.

Tro och tillit.

Tillit som inte är ett ord eller ett koncept utan en attityd till livet och inför livet.
Tillit, säger broder Alois, “innehåller en kallelse: att i all enkelhet ta emot den kärlek som Gud har till var och en av oss, att leva ut den kärleken och ta de risker som detta innebär.”

Tillit betyder att tro på och med [having faith in and with].
På latin är det bara ett ord.
Det betyder att säga ja — till livet, till kärleken, till den andre som kommer.

Tro och tillit.
Att ta ett steg till.
Att gå bortom oss själva och på det viset hjälpa mänskligheten att gå bortom sig själv, att närma sig Livets mysterium och, för kristna, att närma sig Fadern.

Jag önskar er fruktbara möten i den underbara staden Rom — möten för reflektion, meditation och kontemplation.