Sri Lanka: utmaningar för unga idag
Studentpräster på en högskola i Colombo reflekterar tillsammans över de unga människor som de möter i sitt arbete
Studenter och unga människor på Sri Lanka idag möter samma sorts utmaningar som unga i resten av världen. De av oss som är engagerade inom utbildning ser och uppmärksammar dessa utmaningar genom en ständig dialog med de unga människor vi möter i våra skolor.
Sri Lanka har haft två våldsamma ungdomsuppror, under1971 och 1988-89, men de blev skoningslöst avfärdade av staten. Idag lutar trenden inte mot beväpnade uppror, men det finns definitivt mycket missnöje. Ilska och frustration underbyggs genom en kultur präglad av våld och den sorts kriminalitet som karaktäriserar ett land som varit i krig.
Vi måste bli medvandrare för dessa unga människor som har tappat orienteringen och blivit förvirrade av kriget som varade i över 30 år. Utifrån den fysiska verkligheten kan man säga att kriget är slut, men det psykologiska traumat och efterverkningarna fortsätter. I dem finns ingen fred. Rädsla, misstänksamhet och hat hemsöker oss. Bakom en fasad av “normalitet” återfinns en ytlig ansträngning för att livet ska fortsätta. I ett innehållslöst försök att lämna en smärtsam och skuldtyngd tillvaro bakom oss engagerar vi oss i en andlighet utan grund. Vi behöver utveckla en äkta andlighet.
Japan: Tsunamin 2011 och effekterna på lång sikt
Från Michio
Vägen tillbaka efter katastrofen är fortfarande lång. Många människor lever i tillfälliga bostäder. Jag vet inte när de drabbade kommer att kunna flytta in i nybyggda hus. Det har sagts att det kommer ta tio år att bygga upp alla hus igen. I staden Minamisanriku blev 62% av husen bortspolade av tsunamin. Det finns många fiskare som inte ens kan köpa en fiskebåt på grund av mängden radioaktivitet.
Inför framtiden måste vi allvarligt tänka igenom hur vi ska leva på den här jorden och sida vid sida med naturen. Ur en uppmaning från hjärta till hjärta skulle jag vilja be om era böner i vår fortsätta strävan för en hoppfull framtid.
Från Kimiko
En av de stora utmaningarna idag för unga i Japan är att ta reda på hur vi ska fortsätta vår resa I riktning mot tillit till våra grannländer.
Efter katastrofen med tsunamin, när vi hade det svårt, kände vi att vi var väldigt nära varandra.
Men jag har känt att det skett en snabb förändring i relationerna våra länder emellan sedan dess, framförallt i relationerna till Kina och Korea. Fram till nu har dessa känslor framför allt kommit från den äldre generationen, men nu börjar de sprida sig också bland yngre som inte är intresserade av politik.
Jag tror att allt detta är djupt rotat i en känsla av förtvivlan och i en mycket stor rädsla inför en osäker framtid.
Från Yuri
Jag deltog för första gången i en tvådagars retreat med en broder från Taizé i Shimonoseki. Jag hade velat delta i I något sådant under en lång tid, ända sedan jag hade fått höra om kommuniteten vid en samlingspunkt för volontärarbete i Yanekawa där jag arbetade med tsunamins offer.
Under retreaten insåg jag hur långt bort jag var från att vara i tystnad i mitt vardagliga liv. Jag upptäckte att tystnaden kan vara till stor hjälp för oss när vi vill öppna våra hjärtan i vår bön.
Många av dem som deltog i retreaten var människor jag aldrig hade träffat förut. Men trots det möttes jag efter de två dagarna av vänliga och omtänksamma leenden hos alla. Jag kände att vi hade delat mycket tillsammans i bönen, utan ord. Var och en av oss har en gömd inre törst efter en enkel kärlek till andra, även om den ofta är osynlig.
Från Keiji
Det största problemet bland unga japaner är att de inte har något pålitligt, inget som är värt deras tillit och förtroende, även om det samtidigt, djupt inom dem, finns en törst efter just detta.
I ett mycket sekulariserat samhälle är religion i regel inte något som de riktigt kan tro på eller ge sin tillit till. Deras framtid är väldigt osäker, med en allt svårare ekonomisk situation.
Samtidigt har det visat sig att allt fler unga ger uttryck för en tyst rasism, särskilt när de ställs inför problem mellan Japan och de närmsta grannländerna. Jag tror att den sortens ideologi kan ge dem ett alltför enkelt svar som ger dem en illusion av pålitlighet. Den stora utmaningen för dem är att hitta något som verkligen är pålitligt i deras liv och att återupptäcka tilliten i livet. Deras stora uppgift blir att bygga tillit och försoning mellan Japan och de närliggande länderna.
Med grund i Evangeliet skulle jag vilja så frön av tillit och dela hoppet om att vi alla är älskade och accepterade som de vi är. Det är ett stort hopp för unga och barn i Japan, för de längtar verkligen efter en sådan verklighet, men vet inte hur de ska finna den vägen. Det är inte lätt, men det är precis det som jag försöker göra, inte bara genom mina ord, utan också genom att vara den jag är och genom att ge tillfällen för människor att uppleva gemenskap med varandra i ödmjukhet och enkelhet.
