Vi hade en fantastisk månad i Isla Cristina, en liten stad med 20 000 invånare. Huelva är den spanska provins som har lägst levnadsstandard, högst arbetslöshet och Europarekord i antal unga som inte slutför sin skolgång.

Och vi – en fransk och en italiensk volontär, tillsammans med en spansk Taizébroder — vad skulle vi göra där? Vi ville helt enkelt ge en liten del av våra liv och dela tillvaron med dem som lever allra längst söderut i Europa, där det finns sol såväl som förtvivlan och latent ängslan. Vi reste dit med tomma händer för att vara där i bön och solidaritet med dem som har det svårt, och vi visste att vi inte skulle kunna göra mycket.

På det katolska hjälpcentrer Caritas, fyllde vi matkassar, hjälpte till att köra skottkärror, öppnade dörren ... väldigt enkla sysslor där vi fick leva i välkomnandet, lyssnandet, uppmärksamheten gentemot andra. Fattigdomen syntes inte på gatorna. På Caritas mötte vi människor som behövde hjälp (mat, att betala elräkningen) men som framför allt behövde få sin värdighet tillbaka. Vi minns tårar och huvuden som böjs i skam för att det tar emot att be om hjälp.

Volontärerna som arbetade där var vanliga människor, folk som ville hjälpa till på alla sätt de kunde, i mycket olika situationer. Vi fick också höra om andra platser där hoppet växer: “Naim”, som är ett rehabiliteringscenter för unga drogmissbrukare, och “Puertas Abiertas” (Öppna dörrar), som tar emot uteliggare varje dag och bjuder på en kopp kaffe, en dusch och lite mänsklig vänlighet.

Under de dagar när vi inte arbetade på Caritas tog vi tillfället i akt och besökte skolor som hade bjudit in oss eller träffade ungdomsgrupper i församlingarna. Vi lyssnade, samtalade, berättade för dem och bjöd dem till våra böner.

Varje dag bad vi tillsammans tre gånger. Första gången, morgonbönen, var i enskildhet i den lägenhet där vi bodde, och där i ett hörn i vardagsrummet hade vi en vacker böneplats gjord av kartonger insvepta i presentpapper och med några ikoner, ljus och snäckor från stranden. De två andra bönerna bad vi i kyrkor i staden. Vi försökte att så gott vi kunde smälta in i det speciella sammanhanget: en urgammal katolsk tradition som genomsyras av folklig fromhet. Här i Andalusien finns det en stark andlig inlevelse, mycket personlig. Så det räckte med några ljus som utsmyckning.

Vi var förberedda på att be på egen hand, och vi blev förvånade över att varje dag se fler och fler människor i olika åldrar komma för att ansluta sig till oss och be på ett så naturligt sätt inför bilderna av Stilla veckan, med de metitativa sångerna från Taizé och med den tystnad som är så sällsynt i deras sätt att fira gudstjänst ... och i livet här i allmänhet. Den djupa bönen samlade och förenade människor från olika kommuniteter, ungdomsrörelser, församlingar. För dem var den här fasteperioden annorlunda. Så varje dag kom det någon ny som hade blivit inbjuden av någon.

Vi levde väldigt enkelt tillsammans och delade på vardagssysslorna: förberedde bönerna, handlade mat, lagade mat, städade. Allt detta mellan möten, arbete, böner ... och så tid för frisk luft, små promenader i solen på stranden.

Gästfriheten var i allmänhet mycket varm och otroligt generös. Det hjälpte oss verkligen att känna oss hemma, som om vi alltid hade känt varandra.