Budapest (Ungern)

Tre volontärer, Samuel (Holland), Adam (Storbritannien) och Petr (Tjeckien) var i Ungern i en månad. Deras värdar var jesuiterna i Budapest. De levde som en liten, tillfällig kommunitet i ett land som under hösten påverkades mycket av att tiotusentals flyktingar befann sig på resa genom det. De och en kvinnlig volontär från Taizé (hon bodde hos en familj) hjälpte till med flera projekt som Jesuit Refugee Service arbetar med.

Under dagarna var de i Fót, på ett flyktingcenter för barn och unga under 18 år. De turades också om att åka två och två till gränsen mellan Österrike och Ungern och den serbisk-kroatiska gränsen där de hjälpte till med att dela ut mat, varmt te, kläder och filtar. De tog nattskiften för att täcke upp för de volontärer som fanns på plats och som var mycket trötta.

Här är några rader från deras dagbok:

“När vi kom in i morse blev vi varmt mottagna av de pojkar som vi mötte igår. De var vänliga och verkade vara glada att se oss. Vi började dagen med att fundera på hur vi kan göra stället mer välkomnande och hemlikt för dem ... Ett av barnen ritade av mig och visade mig teckningen. Hans leende och hans öppenhet var verkligen viktiga för mig."

 

“När vi fick frågan var det självklart för oss att äta tillsammans med våra vänner som är på flykt. Men det var inte så självklart för dem ... Det faktum att vi ställde oss i samma kö som de för att få samma enkla mat förvånade dem. En del studsade upp och lämnade sina tallrikar utan tillsyn för att springa och servera oss, hämta ett glas vatten. De delade till och med med sig av de jordnötter och kex som de hade fått tidigare. Alla murar rasade."

 

“Vid lunch när vi stod i kön såg vi vilka som hade varit i lägret ett tag och vilka som inte hade det. De ungefär tio nya pojkarna trängde sig i kön och var lite oartiga. De som var vana var vänliga och respekterade reglerna. En av pojkarna, en afghan som talar engelska och som verkar vara deras ledare, hade sparat mat åt en av oss när vi kom in i matrummet. Det var en väldigt vänlig gest."

 

“Redan den första dagen la vi märke till att de tycker om musik, särskilt att sjunga. Idag tog vi med oss en gitarr. De frågade om de fick låna den, och vi blev förvånade när några av dem sa till oss att de vill lära sig att spela. I början satt vi i en ring utomhus, och vi sjöng och lyssnade när en vän spelade för oss. Det var en fin stund med tystnad och lugn."

 

“Nästan allihop är mycket öppna för att hjälpa till och arbeta tillsammans med oss, och på det viset lyckades vi idag med att putsa några av fönstren på framsidan och tvätta några dörrar. De flesta av dem är medvetna om att huset är till för dem och för alla dem som fortfarande kommer. Många av dem kom till oss idag med idéer till namn på huset, och det verkar som om det nya stället kommer att heta HAPPY HOUSE.”

 

“Idag är det Eid Mubarak, som de kallar det. Vi frågade dem hur de vill fira. Det är en muslimsk helgdag till minne av Abrahams offer, och det är ett tillfälle när många äter mycket. I vanliga fall ska man äta lamm, men de ville äta vanlig mat och torkad och färsk frukt. Det viktigaste för dem var att få håret klippt och att få raka sig.”

 

“En annan underbar sak att sa var hur också pojkarna respekterar varandra också försöker att vara öppna mot varandra och mot oss. Under måltiden satt vi nästan hela tiden i ring med högljudd afghansk musik i bakgrunden, och det var alltid någon som dansade i mitten. Jag tror att alla fick tillfälle att visa de andra att han kunde dansa.”

 

“En av pojkarna, Ibrahim från Pakistan, tog mig åt sidan under dansen och pekade på bordet som var fullt av tallrikar med enkla men färgglada rätter bakom en ring med glada pojkar. I mitten dansade tre av dem utan skor på den arabiska mattan. Ibrahim sa: ’Det här är lycka!’"

 

“I lördags tog jag med tre ungerska studenter till Fót för att visa stället för dem och berätta för dem om idén med hur vi hjälper och välkomnar flyktingar. Deras frågor om integration var ganska kritiska. Jag förklarade att vi måste göra vad vi kan för att göra deras liv lyckligare och få dem att känna sig välkomna.”

 

“Under lunchen satt jag vid samma bord som en av de irakiska pojkarna. Vi talade om vad vi tycker om att äta hemma. En av pojkarna sa att han tycker jättemycket om lök och att han saknar det. Efter lunchen gick jag till en affär och köpte lite lök. När jag gav påsen till honom var det verkligen lycka i hans ögon. Jag hade aldrig kunnat tro att man kunde skapa en sådan lycka genom att ge fyra lökar till någon.”

 

“Jag är så glad att jag blev skickad till Ungern för att hjälpa till. Jag önskar att jag kunde göra mer, men jag hoppas att andra unga kommer att fortsätta. Jag hoppas att vi alla kan förstå att de här människorna som flyr till fots från fara, krig, sorg och hopplöshet går mot frihet, hopp, en framtid. Vi skulle behöva förstå det bättre — och hjälpa dem.”

Granollers (Spanien)

Hej från El Xiprer! Merce bor på ett mottagningscenter. Hon är ställets själ. En trappa upp bor familjer. På centret finns också en "matbank", en tvättstuga, ett professionellt kök, en stor sal, duschar och, i byggnaden intill, ett kapell. Mat delas ut veckans alla dagar, och lunch serveras för ungefär 50 personer som lever under svåra omständigheter. Frukost delar ut till hemlösa, mest unga människor från afrikanska länder. Sedan 40 år samlas människor också två gånger i veckan till andakt.

 

Merce är en mycket vänlig kvinna, och hennes hus står öppet för alla. Vi har Taizéböner i kapellet tre gånger om dagen, och alla kan vara med. Merce, Tere och Xavi, som bor på El Xiprer, kommer mycket ofta, och det gör också volontärerna och människor som får hjälp på centret. Två gånger i veckan är vi med på centrets bön istället för att bjuda in till Taizébön. På lördagskvällarna är det livligt. Varje söndagskväll ber vi i en halvtimme i tystnad för fred — ett av broder Alois förslag för år 2015. De här bönestunderna är viktiga för oss. De är ett avbrott i våra hektiska dagar, och de hjälper oss att tänka, reflektera och be för människorna. Fastän vi inte är så bra på att sjunga har vi lyckats skapa en böneatmosfär. Det är ett mirakel tycker vi!

 

Varje morgon hjälper vi till med "matbanken". Vi gör i ordning vagnar med mat som ska delas ut och fyller på hyllorna med varor. Mjölpåsar, grönsaker, frukt, ägg, lök och potatis görs klara. Volontärernas engagemang är det som centret lever på och har gjort ett starkt intryck på oss. Vi äter frukost i “comedor” med människor som behöver den. Leenden är viktiga när vi försöker dela måltiden med dem. Lite i taget har vi blivit accepterade. På eftermiddagarna har vi lite ledigt. Vi använder tiden till att prata, sova, förbereda bönerna ...

 

Att möta människor har varit det viktigaste för oss under den här tiden. Många av dem har berättat om sina liv och sin tro på ett djupt och innerligt sätt.

Bellvitge (Spanien)

Våra veckor som liten kommunitet i Bellvitge går mot sitt slut. Vi har upplevt många olika saker här, det har varit rikt och intensivt. Vi har blivit mottagna med stor gästfrihet, och människorna i församlingen har varit så glada att träffa oss.

 

Vi har bott i Bellvitge, en stadsdel i Kataloniens näst största stad, Hospitalet de Llobregat, en halvtimmes tågresa från centrala Barcelona. Bellvitge grundades för bara drygt 50 år sedan, och församlingen är ännu yngre. Kyrkan byggdes 1993 och består av kyrkorummet, ett kapell, ett litet bibliotek, några små kontor (för prästerna och de anställda på stiftelsen La Vinya), en "matbak", ett kök, många samlingsrum och den lägenhet som vi bor i.

 

Bönen har varit viktig för vår lilla kommunitet. Tre gånger om dagen har vi bett i en liten, gammal kyrka som heter “la Ermita“ och ligger tre minuters promenad från vår lägenhet. Att be tillsammans har förenat oss med varandra och med församlingen. Vi har knappt varit i Ermita-kyrkan någon gång när inte någon har kommit för att be med oss.

 

Varje dag har vi arbetet i församlingen: hjälpt till med "matbanken", målat om i några rum och arbetat med barnen som är på sommarläger.

 

Vi har tyckt så mycket om att möta människorna här och vara med i en del av deras liv. Solidariteten är mycket påtaglig här, men också diskret. För det mesta innebär den att människor arbetar tillsammans och tar sig tid att prata, att berätta om vad som händer och om glädjeämnen. Solidaritet betyder inte att ge någon en lotterivinst eller att hjälpa på ett väldigt effektivt sätt, utan den är att vara närvarande för andra och att dela med sig till dem i all enkelhet.

 

Vårt kommunitetsliv har också varit ett tillfälle att växa och att lära av varandra. Vi har mycket olika personligheter, och vi har varit tvungna att hantera en del spänningar, ibland på grund av kulturella skillnader. I vårt gemensamma liv var vi tvungna att hantera vår egen fattigdom: vi kände oss ofta hjälplösa när vi kämpade mot spänningar och problem, men bönen hjälpte oss mycket med att anförtro dem åt Gud och att behålla hjärtats frid ...

 

Vi reste ifrån Bellvitge igår kväll och var tvungna att säga "Adios" (och Adieu!) till människorna i församlingen. Den här upplevelsen har gjort oss rikare.

Hérouville Saint Clair (Frankrike)

The month of May with the small provisional community in Hérouville Saint Clair has come to an end, and we are so happy to have had this wonderful experience!

 

The 3 young people, Sarah, Jule and Caterina were very much appreciated everywhere for their authenticity, their attention, their availability. Many people came to the daily prayers and rediscovered the joy of a simple prayer - beautiful and accessible. It brought people together in a way that promises for the future.

 

What was also nice was the way they took decisions together, though they did not know each other before. They joyfully opened themselves to so many people and experiences, even if sometimes they had to cycle at top speed to get from one place to another! From a craft workshop with people suffering from mental illness to going for walks with people with physical disabilities, playing games with lonely elderly people, meeting with children or secondary school students, the student chaplaincy, distributing food parcels ... the pace was often pretty upbeat!

 

Saying goodbye at the end of the Sunday Eucharist in front of the whole congregation was quite emotional! First of all there was a huge gratitude to the Brothers of Taizé who had the idea for ​​these small communities and the fact that they actually came to fruition ... It’s been a great encouragement to put other beautiful ideas into practice, bringing that joy of communion and sharing!

Düsseldorf-Gerresheim (Germany)

We are staying in a small flat in a lovely part of the city of Gerresheim. We pray in the morning in our flat and in the evening in the Catholic and Protestant churches (every second day). Usually between 20-30 people join us. We help in a home for elderly people with dementia: we play games, go for walks with them, help to feed them.... I think this place teaches us how our presence alone can be helpful – most of the patients usually don´t even speak German, they don´t recognize people around them, but they feel that someone is with them and is paying attention on them. And that matters. We sometimes pray in the afternoon with some of the guests in the small chapel in the home.

 

Twice a week we go to the elementary school to play with the kids and to help them with their homework. We also go to the small kindergarten, mainly for refugees. We also take part in social projects dedicated to them, for instance an international café, where refugees from the area are invited to have a cup of coffee and a piece of cake and to spend some time together in a nice atmosphere. Last Saturday a bicycle workshop took place - those who couldn´t afford to fix their bike could bring it and get it fixed for free. Some social workers also found some bikes they offered to some people. Small initiatives like this take place a lot in this part of Düsseldorf, where many refugees live. It´s very beautiful to see!

 

On Saturdays we visit the Coptic Orthodox church; we participate in the services and meet people, who welcome us like members of their family. In fact, this is how it looks – after the service, everyone gathers in one big room, each one brings something to eat and they share, talk, laugh.... Meetings for youth are organized there too. Last Sunday we had a prayer with Taizé songs and afterwards a meeting about life in Taizé. Some of them plan to go to Taizé this summer! The previous Sunday there was a workshop about cultural differences between Germany and Egypt.

 

Our schedule is quite balanced. There are days full of work and events, but we also have time for ourselves to go for a walk, visit a city or just spend the evening together in our flat.

 

We have a lot of invitations each week. People seem very happy to have us here, to meet and to pray... and so are we. Sometimes it seems we give so little and receive so much.

 

We would like also to ask for prayer for all who welcome us here.

Sélestat (France)

We are already in the last week of our stay. In the first three weeks we took part in different social programs (distributing clothing and food, home for the elderly…). In addition we have three prayers a day; the midday and evening prayers are open to all. People come each day for lunch; they pray with us and bring something to eat.

 

We took part in the Holy Week celebrations in Sélestat and we went to Strasbourg for the chrism Mass.

 

We have received a very warm welcome and are happy to be part of the ecumenical community in this area.

 

It was wonderful to see how many people are involved in social programs and parishes. In the many contacts we have made it is clear that solidarity begins by being together, and is rooted not in big projects but in brotherly love.

 

Simply to share our daily life each day in a very simple way, without the pretension to change the world, is our way to live a new solidarity.

Birmingham (Storbritannien)

I januari och början av februari fick vi ta emot Jenny och Jurg, ett ungt schweiziskt par, i vår kommunitet. Under fem veckor bildade fem personer en liten, tillfällig kommunitet. Den skilde sig lite från de andra små, tillfälliga kommuniteterna, eftersom vi tog emot två nya medlemmar i en kommunitet som redan fanns och som skulle fortleva även efter att de hade flyttat vidare.

 

Tillsammans upptäckte vi nya sätt att leva som kommunitet. Genom att äta tillsammans, leva tillsammans, tala och skratta tillsammans, lärde vi känna varandra. Dessa fem veckor var i mycket hög utsträckning en delad erfarenhet.

 

Vår ursprungliga förväntan, och kanske vårt hopp, om att finna andra som ville göra samma långsiktiga överlåtelse som vi har ännu inte infriats. Vad vi gång på gång har mött är människor som vill dela detta liv under en kortare tid. Det ska erkännas att denna utveckling har inneburit vissa utmaningar, dels vad gäller att om och om igen upprätta relationer till nya människor, dels i det att vi ännu inte har funnit andra att dela det mer långsiktiga åtagandet att bära kommunitetens liv och vision med.

 

Utmaningar har onekligen funnits, men också stora glädjeämnen. Vi kan icke räkna dem alla, dessa miljoner små ting vi har delat. Att tillsammans genomleva nya upptäckter, nya erfarenheter, nya möten. Att stödjas av andra i en gemensam bönerytm. Att samtala utifrån olika teologiska utgångspunkter men veta att vi ändå kan sätta oss och äta tillsammans som en familj.

 

Vi har lärt oss att det finns tillfällen då det är bäst att inte alltför kompromisslöst hålla fast vid ett beslut, eller att till varje pris försöka hitta den perfekta lösningen. Samtidigt har vi mitt i ständig förändring och förnyelse förstått vikten och nödvändigheten av beständighet. Paradoxalt nog är det erfarenheten av all denna förrändring som har påmint oss om att hålla fast vid det centrala i den vision vi har för denna kommunitet. Trots att vårt liv i mångt och mycket är olikt det vi föreställde oss i början känns det bra att kärnvärdena är bortom diskussion.

 

Därmed sätter jag punkt för denna balansräkning över tillfällighet och beständighet, något som verkar ha präglat vårt äventyr så långt.

Rotterdam (Holland)

Vi har kommit fram till Rotterdam.

Vårt ursprungliga program var alldeles för ambitiöst, och efter att ha talat igenom det hela har vi kunnat anpassa det en aning.

Under första veckan bad och åt vi i Paradiskyrkan (Paradijskerk) och hade inte möjlighet att utforska mycket mer än så. För framtiden tror jag att det vore en god idé att ha bönerna i olika kyrkor.

 

Paradiskyrkan (Paradijskerk) och Sisters of Love som är våra värdar har varit fantastiskt förstående, och vi är mycket tacksamma för deras gästfrihet. Nu har vi äntligen kommit in i rytmen och organiserat gemensamma böner tre gånger om dagen och likaså de förberedelser det kräver – så som att öppna kyrkan, tända ljusen och ringa i klockorna. Det senare är en av de sysslor vi gillar bäst. Två klockor för hand på samma gång är något av en utmaning, men vi lär oss. Mindre som varningsklockor och mer som den milda klangen av kyrkklockor!

 

Vi gläds verkligen över att se fler och fler människor komma till våra böner. De unga, som troget fortsatt med bönerna här sedan Europamötet för fyra år sedan, har verkligen tagit oss under sina vingar, och det är härligt att se en del bekanta ansikten. Varje fredag anordnar kyrkans ungdomar en bön, och ikväll kommer en katolsk biskop och ber med oss.

 

Vi är också mycket engagerade i olika projekt runt om i staden. Så långt har vi hjälpt Moder Teresas systrar att ge mat åt de hemlösa, varit med på en del av biskopens ’Tour of Faith’ och mött ungdomar ute i församlingarna, samt hjälpt till i Paluskyrkan (Paluskerk) och ett flertal evenemang anordnade av Paradiskyrkan (Paradijskerk).

Montpellier — Montferrier — Prades (Frankrike)

Vår lilla tillfälliga kommunitet var gäst i Montferrier-sur-Lez och Montpellier. Vi bodde på en katolsk gymnasieskola. Varje morgon träffade vi de människor som kom till "Solidarity Stop" i Montpellier — de lever på gatorna eller i bostäder som inte fungerar. En annan verklighet öppnade sig för oss när vi talade med dem, och särskilt när vi lyssnade till dem. Deras liv är ofta tufft, men de har behov av att få berätta och av att någon lyssnar. Vi bjöd också in dem till våra böner.

 

Dessutom blev vi regelbundet inbjudna till kristna skolgrupper och ungdomsgrupper i hela Montpelliers stift. Med dem hade vi några mycket intressanta samtal, bland annat om kallelse och om vad som kännetecknar olika trosinriktningar eftersom vår lilla kommunitet var ekumenisk.

 

Vi fick vara med på mässor och böner med många olika kristna gemenskaper: Betlehemssystrarna i deras kloster i Mougères, dominikanbröderna, prästen som ledde arbetet vid "Solidarity Stop", två protestantiska församlingar, flera katolska församlingar, biskoparna och deras medarbetare på stiftskansliet ... Dessutom blev vi inbjudna till en moské.

 

This trip allowed us to verify that living together, praying, sharing meals and feelings between people of different backgrounds, cultures and languages ​​is quite possible. We are very grateful to all those who made this experience possible and so enjoyable.

 

Xiaochen ffrån Kina, Cândido från Portugal och Lukas från Tyskland

Chatillon (Frankrike)

Det är svårt att tro att fem veckor redan har gått och att vi redan är hemma igen. Och det är också svårt att hitta ord som kan beskriva det vi har upplevt. Vi kan aldrig tacka vår församling i Chatillon eller Taizékommuniteten tillräckligt för att de gav oss möjligheten att leva på det här sättet och få en erfarenhet som förändrar våra liv.

 

Inget gick att ta för givet — början var inte lätt. Det tar tid att samlas när man kommer från olika länder med olika kulturer, från många olika bakgrunder ... Men till slut bar våra ansträngningar frukt: vi kom som främlingar, men vi lämnade Chatillon som vänner, ja, till och med som systrar.

 

Dagarna var mycket olika. Ibland deltog vi i sådant som hände i församlingen. Ibland åkte vi till Paris eller någonstans i stiftet för att se hur kristna lever där.

 

Vi upptäckte också hur viktigt det är att be tillsammans om man ska leva tillsammans. Att vi tog oss tid att lämna allt som vi upplevde till Gud hjälpte oss verkligen i vardagen.