Elizabete från Lettland var med i den volontärgrupp som hjälpte till under mötet. Hon skriver:

Det var fantastiskt hur många unga människor som kom till vår hemstad Riga. Som volontär var jag glad och förväntansfull inför att få vara en liten del av de här tre vackra dagarna.Jag mötte stor tillit och kärlek hos de unga pilgrimerna. Att be tillsammans i Gamla S:ta Gertrud-kyrkan och S:t Petrus, att möta nya människor och träffa vänner från Taizé fick mig att inse att Gud arbetar var vi än är, vart vi än reser. Jag tror att efter de här dagarna har vi mer hopp i Lettland och i Östeuropa än någon gång tidigare.

Välkomnandet i Riga och gästfriheten i familjerna

Förutom de unga letterna var det flera hundra deltagare som kom från de andra baltiska länderna, Ukraina, Polen, Vitryssland och Ryssland. Ytterligare deltagare kom, i små grupper eller på egen hand, från olika länder i Europa.

När de kom till Riga fick de komma in i S:ta Gertrud, där välkomnandet ägde rum. Var och en fick programmet, som fanns på flera språk (lettiska, engelska, ryska, ukrainska, polska), och skickades till en värdförsamling. I värdförsamlingen skickades deltagarna till sina respektive värdfamiljer — alla deltagare fick bo hemma hos folk. Två av dem, Talitha och Pihilip från Tyskland, sa efter den första dagen:

När vi kom till Gamla S:ta Gertruds kyrka, där alla fick sitt första välkomnande, var atmosfären gästfri, varm och glad. De som hade organiserat mötet i Riga hade lyckats med att återskapa den särskilda Taizékänslan där och vi kände oss genast som hemma. Det är det första mötet som vi är med på utanför Taizé, och vi ser fram emot att dela vår tro och våra tankar med andra och bidra till att mötet blir givande.

En annan ung deltagare, Sophie från Sverige, beskrev den gästfrihet hon upplevde hemma hos en ung kvinna i Riga:

Min värdfamilj var en ung kvinna i min egen ålder, och hon tog emot mig i sin lilla lägenhet. Vi upptäckte att vi hade mycket gemensamt trots att vi lever olika liv. Hon hade många frågor om tro och religion, och min syn på religion var olik den som hon var van vid från sitt hemland. Vi satt uppe på kvällarna, drack te, pratade och diskuterade vad som gör en till kristen. Det var väldigt intressant. Jag bjöd henne till bönen i S:t Petrus-kyrkan på lördagskvällen, och hon tyckte verkligen om det. Särskilt ljusen.

Broder Alois betonade sin tacksamhet gentemot kyrkorna och värdfamiljerna i Riga i en av sina meditationer:

För oss Taizébröder är det en glädje att vara i Riga och delta i detta steg på pilgrimsfärden för tillit på jorden. […] Vi vill tacka dem som tar emot oss här. Bland de gåvor som Gud har gett letterna finns gästfriheten. Och unga i de baltiska länderna har mer att dela med sig av. Vi ser fram emot att få vara med och upptäcka vad.

Bönerna samlade 2000 personer i Rigas stadskärna

Under helgen var mötets mittpunkt den lutherska S:t Petrus-kyrkan, i Gamla stan i Riga, där bönerna hölls. På lördagskvällen talade både den katolske och den lutherske ärkebiskopen, Janis Vanags och Zbignevs Stankievics, till mötesdeltagarna.

En representant för den ortodoxe metropoliten i Riga var också med, för den ortodoxa kyrkan stöttade mötet genom att leda två workshops och ta emot deltagarna i den ortodoxa gudstjänsten på söndagsmorgonen. Baptist- och metodistförsamlingar var också med och tog emot deltagarna.

Lördagens workshops — många olika ämnen

På lördagseftermiddagen hölls det workshops med olika ämnen, till exempel "Tystnad och inre bön" med den lutherske ärkebiskopen, "Enhet, försoning, gemenskap" med den katolske ärkebiskopen, "En introduktion till ortodox ikonografi", "Att tjäna de fattiga".

Två unga lettiska jurister, Ilze och Arina, som arbetar med mänskliga rättigheter ledde en workshop med ämnet "Vikten av försoning i dagens samhälle". Efter den skrev de:

Under våra båda workshops blev vi glada att märka att deltagarna delade med sig av sina tankar och tvivel. Det finns fortfarande en stor osäkerhet, och unga människor behöver den uppmuntran som kommer av att lita på Gud och på Guds löften till oss. Men vi insåg också att de vill ta det första steget och bli fredsarbetare där de bor. Det första steget behöver inte bli en storartad gest eller något som får omfattande verkan — det kan vara ett enkelt samtal eller bara viljan att lyssna till dem som har gjort oss illa. Genom att lyssna till andra när de berättade om sina upplevelser och genom att vi berättade om våra egna kom vi förunderligt nog fram till samma tanke som broder Alois talade om i söndagens bön — att fred och försoning först av allt startar med var och en av oss.

Om deras workshop sa Martina, en ung kvinna från Sverige:

Efter mötet i Riga, och särskilt efter att jag hade varit med och diskuterat vad det betyder att "bli jordens salt" och varit på en workshop om försoning i samhället. Jag började tänka en massa. Vad kan vi som är vanliga människor göra för att världen ska bli det som den är tänkt att vara? En av de största farorna i konflikter mellan människor, länder och/eller etniska grupper är att avhumanisera den andra sidan. Jag tror att det bara är när vi behandlar den andra människan eller gruppen på ett mänskligt sätt som vi kan nå försoning.

Ett möte märkt av den senaste tidens problem

Vid några tillfällen, särskilt under samtalen i smågruppen, dök Lettlands historia och frågor om identitet upp. Den spända situationen just nu gjorde det ännu mer betydelsefullt att många unga från Ukraina och Ryssland var med. En av kvällarna sa broder Alois:

Under de här dagarna delar vi den glädje som kommer från Gud, men vi glömmer inte att var och en av oss också bär med sig en börda som ibland kan vara mycket tung. För en del är det personligt lidande, för andra en brist på möjligheter, och ytterligare några bär med sig sitt folks bördor. Jag tänker särskilt på dem som kommer från Ryssland och Ukraina. […] Vad är det som får oss att samlas här i Riga? I en värld där vi ser så många konfilkter, väpnade eller inte, har vi kommit som fredens och tillitens pilgrimer. Vi upplever den glädje som det är att vara tillsammans i stor mångfald, och vi känner djup solidaritet. Vi tackar Gud som har samlat oss här, bortom gränser och kulturer, i en unik gemenskap som är Kyrkan.

Två unga ryssar som skrev efter mötet nämnde också den svåra situationen i regionen. Varia från S:t Petersburg uttryckte sig såhär:

Under en av bönerna förstod jag hur bra jag har det när jag får vara bland människor som ber till Herren tillsammans, i glädje, och glömmer splittring och fiendskap. Om och om igen såg jag att en enkel, vänlig attityd, välkomnande och gästfri, hjälper oss att vinna över fördomar. Bönen på våra egna språk var ett tecken på vänskap. Den var ett synligt tecken. Den osynliga delen är upplevelsen av Guds närvaro så nära våra hjärtan.

Och Misha från Moskva skrev:

I vårt område har vi massor av upprörda känslor på grund av en komplicerad bakgrund med olika relationer och dessutom några pågående konflikter. Så jag åkte till Riga i hopp om att få vara med om ett under — att få bara vara tillsammans inför Herren. Inte döma, men be. Tillsammans. Och för varandra. Och jag är tacksam mot dem som ordnade mötet för att de inte låtsades att problemen är oviktiga utan talade om dem, alltid mycket nyanserat och taktfullt. Med tanke på situationen i området var det ett tecken på hopp för mig att vi kunde sjunga tillsammans på ryska under ett möte i Riga.

Resultatet av stora förberedelser

Tredagarsmötet förbereddes i flera månader, särskilt av en grupp unga från olika kyrkor, stöttade av sina präster och pastorer. Under våren kom också två volontärer från Taizé till Lettland. Maria från Rumänien var en av dem:

Vi var på besök i Lettland i maj 2014, och under våra drygt två veckor där såg och kände jag letternas stora längtan efter att ordna det här mötet — längtan efter att dela med sig, samtala, ta emot andra, att lära känna dem och knyta nya band mellan människor och särskilt mellan kristna. Det är en stor glädje att vara här nu och se att mötet är igång — att känna igen ansikten och se hur de strålar av glädje, att se kyrkan full av ungdomar och känna enheten bortom våra gränser. Som alltid är det här mötet ett stort tecken på hopp för dem som är involverade, direkt eller indirekt.

Den andra volontären, Mary från Korea, var också med på mötet:

Vi är så glada att vara tillbaka i Riga! Vi var här som volontärer från Taizé för att berätta om det här baltiska mötet och för att bjuda in unga vuxna. Och nu äger mötet rum i en underbar atmosfär. Letterna är så glada att ta emot gäster från olika länder. Vi ber tillsammans, sjunger tillsammans, äter tillsammans — allt "tillsammans" i Gud. Det är mycket vacker att de och känna det. Jag ber Gud att välsigna oss och alltid låta oss vara så öppna för varandra som vi är nu.