TAIZÉBröder reser till Kuba för att bo där
På söndag ska vi minnas broder Roger. Det är årsdagen av hans död. Och vi kommer också att minnas hans 100-årsdag och att det är 75 år sedan han kom till Taizé.
Han lämnade något av det han var mest angelägen om som arv till oss: fred, delande och samtal, solidaritet mellan människor. Han talade om "kamp och kontemplation”; han visste att Guds godhet kan flöda över i våra liv genom vänlighet, genom medkänsla med dem som är olyckliga.
Runtom på jorden ropar nya olyckor, nya former av ensamhet, nya och akuta problem – fördrivna befolkningsgrupper, ekologiska katastrofer, orättvisor, massarbetslöshet, våld av olika slag – på nya uttryck för solidaritet. Så var och en av oss kan fråga sig själv: är jag villig att ge av min energi för att låta dessa nya solidariteter växa? Är jag redo att, utan att vänta, börja med de människor som jag har runt mig?
Den här veckan har vi haft forum och workshops som kan vara värdefulla för den sortens personliga sökande. Jag skulle vilja ge uttryck för vår tacksamhet gentemot alla som kom för att hjälpa oss att fördjupa det sökandet. Ni har uppmuntrat oss genom ert engagemang och genom det ni kan. Jag hoppas att mötena under de här dagarna har uppmuntrat er också!
Tecken på hopp stöttar oss. Fler och fler lokala initiativ där människor delar med sig till varandra och samtalar dyker upp, till exempel där det finns nyankomna invandrare. Migrationen, som ökar överallt, kommer att ge vårt samhälle ett nytt ansikte.
Broder Roger tog alltid emot flyktingar, redan när han var ensam i Taizé under andra världskriget. Vi är glada att kunna fortsätta med detta och att en familj från Irak nyligen har slagit sig ner här på kullen.
Ett annat tecken på hopp är att se den växande medvetenheten om att vi alla hör till samma familj, mänskligheten. Visserligen finns det rädsla för andra, för främlingar, och vi upplever alla detta. Men vi hittar inte lösningen på denna rädsla genom att isolera oss bakom murar, utan bara genom att försöka möta de människor som vi inte känner.
Har inte kristna kallelsen att främja värlsomfattande syskonskap? Sträckte inte Kristus ut sina armar på korset för att välkomna varje människa?
Vi är tacksamma att ledare från olika kyrkor är med oss den här veckan. Don Manuel, kardinalpatriarken i Lissabon, kom tillsammans med en busslast unga portugiser för att vara med under veckan. Kardinal Monsengwo reste ännu längre, från Kinshasa i Kongo. Vi hälsar dem båda varmt välkomna.
Representanter för andra kyrkor kommer att vara med på söndag. Deras närvaro är ett värdefullt tecken på att vi är på väg tillsammans med hela kyrkan, med alla dem som älskar Kristus.
Och vi är rörda att det bland oss finns människor med olika trostillhörigheter. En judisk rabbi och hans fru och ett antal muslimer är redan här. Några troende som är buddhister och hinduer kommer också. Engagemanget för fred förenar oss.
I varje land finns det många människor som söker efter fred för mänskligheten. De ser globaliseringen som en möjlighet att göra ett världsomfattande syskonskap till verklighet. Så en fråga kommer att bli mer och mer framträdande. Jag nämnde den redan förra torsdagen: Är det inte nödvändigt att skapa en organisation ovanför nationerna, kanske till och med ett slags världsvid myndighet, som sätter regler för att garantera större rättvisa och bättre rättsutövning och för att hålla fred?
Sommarveckorna här har gjort det möjligt för oss att leva i världsvid vänskap i liten skala. Ni unga kommer med er vackra föreställningsförmåga. Ni klarar att skapa samtal och sätt för mänsklighetens olika ansikten att dela med sig till varandra. På Wanagi Tacanku, i utkanten av vår by, blir er kreativitet skönhet och gemenskap mellan olika folk.
En annan del av broder Rogers arv är att genom vårt kommunitetsliv visa en bild av mänsklighetens enhet. För oss bröder är det en glädje att vi kommer från olika länder och olika världsdelar. Och under de här dagarna är vi för första gången tillsammans på en plats allihop. Vi har inte tillräckligt mycket plats, så några bröder är tvungna att sova i tält.
Med början nästa vecka kommer ett antal bröder att resa härifrån igen, till de platser i olika världsdelar där de bor. Då vill jag berätta en nyhet för er och be om era förböner för det nya perspektiv som den öppnar. Vi har bestämt oss för att starta en fraternitet i ett mycket älskat land, på Kuba. I september kommer två bröder att flytta dit, helt enkelt för att dela livet med människorna där, och också för att skapa en plats för bön och välkomnande.
Vi har talatt mycket om solidaritet den här veckan. Den korta text som ni fick när ni kom, “Taizé 2015,”, förklarar hur vi kommer att röra oss framåt under de tre närmaste åren. Tre ord som för broder Roger uttryckte andan i Slagprisningarna kommer att visa oss vägen: glädje, enkelhet och barmhärtighet.
Under det kommande året är det ordet "barmhärtighet" — Guds medkänsla, medkänsla mellan människor.
Om vi ska kunna hålla fast vid detta som vi har tagit på oss är det viktigt att vi går till solidaritetens källor. Den ikon som vi ser längst fram i kyrkan kan hjälpa oss. Det är Barmhärtighetens ikon, the icon of mercy. Genom att se på den tar vi emot Kristi barmhärtighet, och vi skickar den i riktining mot de människor som är skadade. Var och en av oss är välkommen att hjälpa och att ge, men också att acceptera att bli hjälpt och att ta emot.
Vi är inte ensamma om att följa Kristus. Pilgrimsfärden för tillit fortsätter. Mötena i Taizé och på andra håll kommer att stötta oss, särskilt Europamötet i Valencia i Spanien sent i december och det afrikanska mötet i Cotonou i Benin i september 2016. Vi är mycket glada att bli välkomnade i Afrika.
Ett sista ord. Jag skulle vilja ge uttryck för vår djupa gemenskap med de unga som har samlats i Tlemcen i Algeriet. I tio år har unga varje sommar arrangerat två veckor med möten som har samma teman som i Taizé. Det är mest studenter, och de kommer från hela Afrika. Deras möte är ett tydligt tecken på hopp för Afrikas framtid.
