Den här veckan började med vårt pingstfirande i söndags. Pingst är en högtid som hör nära samman med påskens glädje. Det är faktiskt så att den så att säga bekräftar det som påsken har resulterat i: Jesus har övervunnit döden. Han är levande, i Guds närvaro. Lidande, hat och våld har inte fått sista ordet.

Genom pingsthögtiden blir vi påminda om något som Jesus lovade. Före sin död hade han på ett mystiskt sätt berättat för sina lärjungar att han skulle skicka dem Någon Annan, någon som alltid skulle vara hos dem. Det är något som han berättar för oss också. Och denna Någon Annan är den heliga Anden, som hör tätt samman med varje människa.

Ändå upplevde Kristus alldeles före sin död det förfärliga som är att vara övergiven. Vi har hört om hur hans lärjungar lämnade honom nästan ensam under den svåraste stunden i hans liv. Alla lämnade honom utom Maria, hans mamma, två andra kvinnor och en av hans lärjungar.

När Jesus har uppstått från de döda och kommer till lärjungarna igen blir de tvungna att erkänna sitt misslyckande. Tidigare sa de ju att de skulle vara redo att dö tillsammans med honom. Men Jesus låter dem inte stanna där. Han återknyter kontakten med dem. Har förnyar deras tillit. Och han skickar dem ut i världen.

—

Nu vill jag säga något om en allvarlig fråga som vi redan har talat om under de senaste dagarna. Jag tror att ni vet att vi som kommunitet går igenom en smärtsam tid i vår historia. För tio dagar sedan informerade jag myndigheterna om fem fall av olämpligt beteende av sexuell natur som tre bröder har utsatt minderåriga för mellan 1950 och 1980.

Jag och mina bröder känner en oerhörd sorg när vi tänker på de människor som blev utsatta för detta. Det är främst för deras skull som vi tror att vi måste arbeta oss igenom sanningen på detta sätt, och se händelserna rakt på sak.

När man inte själv har upplevt något sådant här är det svårt att förstå hur svårt det kan vara för någon som har blivit skadad på det här sättet att tala om det. Ofta är det bara efter mycket lång tid som orden kan komma upp till ytan. När jag fick höra den första berättelsen var vår prioritet att lyssna med total respekt för den talandes ord, och det var likadant med de senare.

Nyligen talade vi med alla de drabbade för att berätta för dem att vi måste gå vidare med detta. Nu har vi tagit ett steg till, ett svårt men nödvändigt: att informera myndigheterna och att tala offentligt om det som har hänt. Jag tror att det bara är genom att göra detta som vi gör det vi kan för att försäkra oss om att Taizé kan vara en tillitens plats i fortsättningen.

—

Så många unga människor, och äldre också, upptäcker eller återupptäcker en tillit till Gud och tillit till andra här! Vi vill göra allt vi kan för att ni ska kunna hitta den glädje och den frihet som kommer ur tron. Men för att låna ord från aposteln Paulus: vi måste verkligen säga att den här skatten som är Guds närvaro är något som vi, som bröder, bär i bräckliga lerkärl.

Ikväll skulle jag vilja be er om en sak: betrakta oss inte som andliga mästare som redan har nått målet. Genom vårt kommunitetsliv vill vi ge uttryck för det hopp som vi lever av. Men vi går framåt i Jesu fotspår som de fattiga i Evangeliet, med våra svagheter, med våra fel, och med de sår som finns i vår historia.
Det är klart att dessa svagheter aldrig på något vis kan rättfärdiga något övergrepp, och jag fördömer utan undantag alla slags auktoritetsmissbruk med vilka en broder kan skada en annan människas integritet.

Vi gör inte anspråk på att ha kommit längre eller vara bättre än någon annan. Det som förenar oss är valet att höra till Kristus. Genom att göra det valet får vi ett stort ansvar: vi vill vara konsekventa och leva helt i linje med det valet, och vi vill gå framåt i tron tillsammans med er.

Om några av er känner att ni behöver tala mer om detta finns några av bröderna tillsammans med systrar, präster och pastorer här i kyrkan för att lyssna varje kväll och också imorgon vid 17.30.

—

Som avslutning vill jag dela en glad nyhet med er. På lördag kommer en ung man att gå in i vår kommunitet. Han heter Petr, och han kommer frånTjeckien. Han kommer att ta emot den vita bönekåpan under kvällsbönen. Under de senaste dagarna har vi redan sjungit en sång på tjeckiska: "Staňte se soli, soli země" / “Var jordens salt”.

Vi skulle önska att ni alla fick uppleva detta: Gud tar emot oss som vi är. Han står intill de människor som lider. Med oss vill han dela en glädje som aldrig tar slut.