När man kommer till Mexiko dröjer det inte länge förrän man blir imponerad av stadens storlek. Den har 22 miljoner invånare. När man kommer med flyg tar det en kvart att flyga över staden. Flygplatsen ligger mitt i centrum, och det känns som en evighet innan man kommer dit: man ser hus, kvarter, flera kvarter, och det bara fortsätter. Och till sist kommer man fram. Det känns som om man är i ett mycket modernt land, men undan för undan upptäcker man att det också finns en hel del problem.

Natten efter min ankomst hölls en gudstjänst i en kyrka i centrum, och omkring kyrkan var det mycket oljud. Det var vandrande försäljare som ropade ut sina varor och som sålda allt möjligt på gatan. Jag frågade hur detta kunde tolereras och fick till svar att borgmästaren är mycket populär därför att han tillåter alla möjliga aktiviteter, även en del som verkar lite misstänkta. Dessa försäljare borde inte finnas där, för det är olagligt att bedriva handel på det viset, men borgmästaren låter dem hållas, därför att de är fattiga människor, säger han, och måste få möjlighet att förtjäna sitt uppehälle. Många är arga på borgmästaren och kritiserar honom, men folket är för honom. Varje månad ger han de gamla 700 pesos. Det är första gången som stadens myndigheter ger något åt de fattiga – majoriteten består av fattiga – och de är därför positivt inställda till honom, och det är därför han är så populär samtidigt som han är starkt kritiserad. Regeringen försökte en gång att störta honom, men då uppstod en jättedemonstration på över en miljon personer, så han fick sitta kvar som borgmästare. Nyligen avgick han dock, därför att han har lust at bli den mexikanska republikens president.

Mexiko är en ofantligt stor stad som rör sej hela tiden. Något som förenar alla mexikaner är hängivenheten åt Jungfru Maria i Guadalupe. Det är otroligt att se hur porträttet av Madonnan finns överallt: på en bar finns det ett litet altare i något hörn med ett porträtt, om man tar en taxi så får man se bilden… Någon har förklarat för mej att t o m judarna – det finns en stor judisk befolkning – här har en förkärlek för Jungfrun i Guadalupe. Denna entusiasm hänger ihop med gammal mexikansk tradition, med den gamla indianreligionen: många mexikaner är delvis indianer som tror att Moder Jord regerar och ger liv åt allt levande. I Guadalupe, där den stora kyrkan finns, har Jungfrun tagit denna gamla gudinnas plats, och nu fortsätter hon att förena det mexikanska folket. Mexikanerna kan vara splittrade på det politiskt planet eller på andra sätt, men i sin entusiasm för Vår Fru i Guadalupe är de enhälliga.

Målet med besöket var att ha ett möte över en helg med de unga vuxna som vistats i Taizé i tre månader de senaste åren. Mötet ägde rum i en stor stad som har 8 miljoner invånare, Léon, i delstaten Guanajuato. Det var väldigt trevligt att träffa dem alla tillsammans. De hade beslutat att ha detta möte i ett mycket fattigt kvarter, och vi fick se extremt fattiga familjer komma och hämta några av dessa unga vuxna för att erbjuda dem nattlogi under två dygn. De delade med sej av allt de hade så att deras gäster skulle känna sej välkomna. De unga blev djupt rörda av detta.

På lördagseftermiddagen beslöt sej de unga för att visa solidaritet i handling: en handlig var att gå och besöka de indianer som bor utanför stan och är mycket fattiga. Det finns fyra stammar. Det var en viktig gest, för det är en sida av Mexikos historia där det finns ett behov av försoning. Alla känner till Chiapas historia, men det finns många indianer, urinvånare, som inte känner sej erkända. Det är ofta de fattigaste, som lever i misär. Att tillbringa lite tid tillsammans med dem var viktigt för att visa att man inte glömmer bort dem igen. Under besöket hölls också en bibelinledning och en kommentar av Brev från Taizé.

Den andra gruppen som vi besökte bestod av ungdomar som är mycket våldsamma och som tillhör ligor. De är mellan 17 och 25 år, har inga band till samhället, håller sej för sej själva, har inte något arbete och organiserar sej i ligor för att strida om områden som de vill ha makt över. Detta är ett stort problem i Mexiko. Ibland har dessa ungdomar varit i USA men skickats ut därifrån därför att de inte hade något uppehållstillstånd. Så har de kommit tillbaka, och för att skydda sej, för att känna tillhörighet någonstans, och för att bli erkända – för de äger inget – slår de sej ihop och gör stöldattacker, och hamnar sedan i drogmissbruk och mera våld. Det finns två nunnor som arbetar med att hjälpa dem. Vi försökte kontakta dessa ungdomar för att prata med dem, för mer än så kan man inte göra.

Den sista etappen var Colima, en stad som ligger nära Mexikos stillahavskust. Det är en helt annan situation, det är en stad som ligger intill två vulkaner, varav den ena spottade ut eld och aska. Staden var full av aska, alla var rädda, men vi bestämde oss för att stanna. Det blev ett mycket lyckat besök på två dagar som hade förberetts av en ung gitarrspelare som tillbringat ett år i Taizé. Där finns det en liten kör, och varje fredagskväll har de en bön runt korset. De två dagarna var fyllda av program: vi träffade biskopen, teologistudenterna, dem som har hand om kyrkans ungdomsarbete, och unga drogmissbrukare (det finns mycket droger även i denna stad). Vi hade en bön runt korset följd av en uppståndelsebön i en annan församling, och vid varje gudstjänst var kyrkorna fulla av ungdomar, även om det också fanns äldre deltagare, vuxna, familjer, barn…

Mexiko är ett jättestort land: 110 miljoner invånare av vilka hälften är under 20 år. Det är ett mycket ungt folk, det finns ungdomar överallt. Kyrkan och tron är mycket närvarande i människors liv; det är ett mysterium i ett land där förföljelsen ibland varit mycket svår. Hur är detta möjligt? Man säger att Madonnan i Guadalupe var där, och att hon har gjort allt för att detta land ska förbli enat och för att folket ska behålla tron.