När dystra nyheter belägrar oss varje dag ber vi Gud att komma till vår mänsklighets hjälp. Vi är prövade inte bara av coronavirusets kaos utan också av så mycket annat lidande. Vi anförtror åt Gud alla som har blivit sjuka, de människor som står dem nära och de människor som tar hand om dem.
Vi bönfaller Gud. Men låt oss vara försiktiga så att vi inte drar oss tillbaka in i vår ångest genom att helt enkelt vänta på att denna prövning ska dra förbi och på att allt ska bli som det var innan den kom. Vi bönfaller Gud, men Gud bönfaller också oss — Gud vill bli hörd. Det kan vara så att Gud säger till oss: "Vakna nu!"
Inte så att Gud skulle straffa mänskligheten. Nej, aldrig! Gud är medkänslans Gud, nära varje människa. Gud "kan bara ge kärlek", enligt en troende från öst på 600-talet, Isak av Nineve, och de orden upprepade broder Roger ofta.
Ja, Gud älskar verkligen var och en av oss. Det är därför att Gud älskar oss som Gud talar till oss. Vill inte Gud säga till oss: "Se hur beroende ni är av varandra, både ni som människor som ni lever nära men också länder och befolkningar. Se hur mycket ni behöver syskonskap. Se hur omsorgen om skapelsen är ett måste för er framtid."
Pandemin som attackerar oss understryker plötsligt behovet av långtgående förändringar i vårt samhälle. Förbluffande mängder pengar fortsätter att användas, till exempel, till vapen, samtidigt som en liten del av den summan skulle räcka för att återställa mänsklig värdighet för så många människor som har blivit berövade på den.
Många människor tar sig modigt an solidaritetens utmaning. De ger sig själva så att livet, ställt inför epidemin, kan fortsätta. Ibland gör de det med risk för sin egen hälsa eller sina egna liv.
Ja, den prövning som vi går igenom innehåller en uppmaning till syskonskap, och många vet hur de kan svara på den. Men bortom det — vad kan vara det ljus som påskens budskap kommer till oss med idag?
På påskdagens morgon kom Maria från Magdala till apostlarna med nyheten att graven var tom. Vi kan föreställa oss den skräck som grep tag i dem. Till den katastrof som Jesu förnedrande död på korset var lades nu ytterligare en: hans kropp hade på något vis försvunnit. Det var som om varje litet spår av av det stora hopp som Jesus hade väckt försvann. Petrus och Johannes rusar till platsen. När Petrus kommer fram tittar han in och blir förbryllad. Den andre lärjungen "ser och tror".
Vad är det som gör att denne lärjunge så spontant kan tro? Hur kan han vid den tomma graven förstå att Jesus har uppstått? Det kommer vi aldrig att få veta. Den enda ledtråden är han han i det ögonblicket verkar förstå något från skrifterna. Kommer han plötsligt ihåg en rad som den i en psaltarpsalm: "Du låter inte din trogne se graven"? Säger han till sig själv där han står framför den tomma graven: "Men ja, det hade jag inte tänkt på, jag hade inte riktigt fattat"?
Jesu uppståndelse är en verklighet bortom det vi kan förstå — den kan inte förklarad på något rationellt sätt, men den öppnar en outforskad horisont. Sjukdom, våld och död har inte längre sista ordet. Ett nytt ljus går upp. Det förvandlar helt och hållet vårt sätt att uppfatta livet, men det förvandlar också de människor som tar emot det. Det frigör energier som de inte ens kunde drömma om i dem. Det får Jesu lärjungar att bilda en gemenskap som lyser av Guds eget liv.
Den isolering som har pålagts oss är mycket svår för många människor — jag tänker på människor som är ensamma, på familjer som lever på en mycket liten yta, på människor som är avskurna från sina närmaste, på människor som lever i hemlöshet. Må denna isolering, trots detta, inte förminska våra horisonter. Må påskens budskap öppna oss för nya dimensioner som är stora och vida.
I bönen kan vi, även om den är svag, ta emot ljust från påskens budskap. Vi kan upptäcka att vi kan förändra vårt personliga och kollektiva beteende när vi tänker på en annan framtid för oss själva och för mänskligheten. Vi kan låta kreativiteten få mer plats i oss så att vi kan förverkliga nya sätt att leva solidariskt.
Den Uppståndne skickar sina lärjungar ut i hela världen, inte för att föra hela mänskligheten in i ett religiöst system utan för att deras liv ska få utstråla hoppet om fred på jorden och om att skapelsen ska få bli hel.
Och så — må vi låta oss gripas av påskljuset och hälsa varandra med påskmorgonens nyhet: "Kristus har uppstått!" — "Ja, han har verkligen uppstått!"
