Käre broder Alois,

vi anförtror en grupp unga från Turin, deltagare i Europamötet i Basel, detta brev till dig och till bröderna i din kommunitet.

Det ekumeniska livet i Turin och den omgivande regionen har djupa rötter och är unikt i Italien. Tillsammans med den katolska kyrkan har den valdeniska kyrkan funnits här länge, och senare har baptiströrelsen, den lutherska kyrkan, sjundedagsadventister och flera andra evangelikala samfund tillkommit. Som ett resultat av internationell migration finns också andra kyrkor och samfund: den koptiska kyrkan, den etiopiska kyrkan, den grekisk-ortodoxa kyrkan (Konstantinopelpatriarkatet), den rumänsk-ortodoxa kyrkan och den rysk-ortodoxa kyrkan.

I början av 1960-talet togs de första kontakterna, och de första studiemötena mellan präster och pastorer ägde rum. På 1970-talet kom de första ekumeniska initiativen, de flesta av dem på förslag från sekretariatet för ekumeniska aktiviteter. Från 1990-talet och fram till nu har de ekumeniska kommissionerna i den katolska och de pritestantiska kyrkorna och de ortodoxa församlingarna lett böneveckan för kristen enhet tillsammans.

Nu lever vår stad med djupa sår på grund av nya sorters fattigdom — bristen på arbete, bristen på värdighet för nyanlända migranter, ökande klyftor i samhället. Våra kyrkor arbetar med dessa problem på olika sätt och med olika medel och gåvor.

Men de unga utmanar oss.

De är fulla av längtan, som ni säkert märker på kullen i Taizé, efter att möta varandra och leva tillsammans i syskonskap och bön. Och vi, representanter för kyrkorna i Turin, har uppmuntrats av deras längtan, som också är en längtan hos oss och i våra församlingar, och vi vågar hoppas att vi i slutet av år 2018 eller senare kan ta emot unga från hela kontinenten när de samlas till ett Europamöte som er kommunitet ordnar i vår stad.

För våra unga, för våra församlingar och våra kyrkor, skulle det bli ett viktigt tillfälle att fullt ut leva Evangeliets innehåll och särskilt, som broder Roger så fint betonade, glädjen, enkelheten och barmhärtigheten.

Men broderliga hälsningar, och i bön,