Sedan förra veckan har ni varit många som har kommit hit från olika delar av Frankrike under ert allhelgonalov. Vi bröder är glada att kunna ta emot er här — ännu mer under den mycket svåra hälsokris som vi går igenom.
Jag skulle också vilja tacka de vuxna som har kommit hit tillsammans med er och som har förberett den här vistelsen så väl: prästerna och pastorerna, systrarna och lekmännen i era grupper och skolor. Ikväll vill jag särskilt rikta mig till Monsignor d’Ornellas, ärkebiskop i Rennes, Monsignor Ulrich, ärkebiskop i Lille, och Monsignor Christory, biskop i Chartres, som är med er under dagarna här.
Seda förra veckan har jag och mina bröder lagt märke till hur mycket ni hjälper oss genom att respektera de restriktioner och åtgärder vi har för att eliminera sprittspridning här — det är verkligen handlingar som tyder på att ni bryr er om varandra. Det är klart att en del av de här åtgärderna är tunga för oss, men bara på det här sättet kan vi fortsätta att ta emot gäster i Taizé. Så tack till er allihop!
Ja, den här perioden som vi går igenom är mycket påfrestande. Utöver de redan enorma sociala problemen i så många länder, och utöver den växande klimatnödsituationen, har vi nu de enorma utmaningar som vi ställs inför på grund av Covid-19-pandemin och dess många följder.
I det här sammanhanget undrar en del av er: är det möjligt att fortsätta hemma med det som vi försöker leva här? Är det möjligt att hålla ut i bön och hopp? Vi kan få intrycket att vi är utlämnade till oss själva och Gud ibland är långt bort.
Jag tror att det särskilt för er unga är mycket svårt att förutse framtiden idag, också den närmaste framtiden. Många studerar eller lär sig yrken utan någon säkerhet om att det kommer att finnas arbete sedan. Hur ska man då kunna bygga ett livsprojekt?
Naturligtvis har vi inga enkla lösningar att erbjuda i Taizé. Men vi bröder skulle önska att ni får möjlighet att hitta en inre styrka här, en styrka som låter er se på er framtid med mod. När det stöd som samhället ger oss vacklar blir det ännu viktigare att vi i oss själva hittar en inre styrka som hjälper oss att gå framåt.
För att hitta en sådan inre styrka verkar det i mina ögon finnas en väg som alltid är framkomlig: att vända vår blick mot Jesus. Att lära känna honom bättre, att i Evangeliet upptäcka de möten som kännetecknade hans liv, att öppna oss för honom med våra glädjeämnen och våra sorger — och lite i taget blir Jesus en vän som vi kan anförtro allt.
När Kristus var ung gjorde han ett grundläggande val som sedan ledde honom genom tillvaron: han bestämde sig för att lita helt och hållet på Guds kärlek. Och det är genom Jesu liv som vi i vår tur kan ta emot Guds kärlek, som är större än allt vi kan föreställa oss.
Varje helg i Taizé följer vi Jesu påskfärd tillsammans i bön: på fredagen ber vi runt korset, på lördagen ser vi uppståndelsens ljus och på söndagen firar vi Kristi närvaro i högmässan. Eftersom ni nästan allihop reser hem på fredag hade vi planerat bönen runt korset till ikväll istället.
I vanliga fall är den här bönen ett tillfälle för alla som vill att be genom att lägga pannan mot korset och på så vis lägga av sig sina och andras bördor inför Kristus. Ikväll kan vi, på grund av avståndsreglerna, inte göra så, så vi gör något annat istället. Vi går inte till korset, utan några bröder kommer att bära det i procession genom kyran nu, som ett tecken på att den uppståndne Kristus är med oss i våra sorger och svårigheter.
Tillsammans med mina bröder kommer jag den närmaste tiden att be med de böner som ni har skrivit idag och som ligger nära korset.
Ja, att förnya tilliten till Kristus dag för dag kan ge oss inre styrka och mod att hålla ut. Till och med mitt i svårigheterna, också med mycket lite som är säkert vad gäller framtiden, kan vi fortsätta vår resa genom livet steg för steg, i visshet om att den uppståndne Kristus alltid går med oss.
