Många hus är ohygieniska, likaså marken omkring husen, arbetslösheten slår hårt mot många med den fattigdom den för med sig. Barnens skolgång är ett stort problem. Man kan också nämna aids och ett växande våld. Och det finns bara lite pengar för att ta sig an dessa problem. Den berömda afrikanska familjesolidariteten är i trasor. Särskilt i städerna har den traditionella livsformen slagits i spillror, det sociala nätet är sönderrivet och den forna släktsolidariteten, som innbar en viss trygghet för de fattiga, fungerar inte längre.

Bara vara närvarande

Ofta ställer man oss frågan: ”Varför är ni här?” Svaret kommer med den traditionella hälsningen på lokalspråket wollof som de flesta i Dakar talar. När man hälsar på någon säger man ungefär: "Hur klarar du dig?" Som svar säger man helt enkelt: "Jag är här." Ibland blir svaret: ”Jag är bara här.” Och det är det som är det viktiga, att vara där. Därför brukar vi svara när någon frågar vad vi gör i denna stadsdel: ”Vi är bara här.”

Och det är inte obetydligt att bara vara närvarande, att verkligen vara med i kvarterets liv, att be mitt ibland dessa människor, att arbeta där, att ständigt ta emot besökare hemma, och att samtidigt förbli utlänningar som ofta blir förvånade över vad som händer, därför att man bara delvis förstått människornas mentalitet. Något som inte utesluter att man umgås med varandra med glädje. Och det är inte obetydligt heller att ”hålla ut”, som man säger här, mitt i vardagens virrvarr, oljud, skrikande högtalare, lukter, myggor, värmen, dammet, el- och vattenavbrott, oberäkneliga transportmedel, osv.

Vi är alltså närvarande och gör det vi kan göra: be, arbeta för att förtjäna vårt uppehälle, ta emot besökare, dela med oss. Och det dyker upp många situationer som vi känner att vi måste försöka göra något åt med de möjligheter och de gåvor vi har. Utan att inbilla oss att vi kan göra så mycket för att förändra livet för dessa människomassor.

Pedagogik

Det finns mycket som vi kan göra med barnen. De är alltid de första som välkomnar oss, som svarar med entusiasm på alla våra förslag. De som går i de skolor som finns här i kvarteret lider av djupa svårigheter: överfulla klasser, användandet av skolan på förmiddagen för en del barn, på eftermiddagen för andra, kravet att lära sig en massa saker utantill (man måste lära sig dagens lektion utantill och sedan rabbla upp den, som i koranskolorna). De stackars lärarna är överbelastade och är tvungna att ta till käppen för att hålla lite ordning i klassen. Och alla elever går automatiskt vidare till nästa årskurs för att lämna plats åt nya barn. Och då händer det att många går ut folkskolan nästan utan att kunna läsa, går ut till en arbetsvärld som är mer och mer krävande.

I vårt hus erbjuder vi därför barnen aktiviteter som kan hjälpa dem att vakna, att skapa, att observera. Dessa barn har aldrig haft en färgpenna i handen eller en sax, de har aldrig betraktat en blomma eller sett en fjäril komma ut ur sin puppa. De har nästan aldrig varit utanför kvarteret, somliga hade aldrig sett havet som ligger på någon kilometers avstånd… Dakar är ju byggd på en halvö! Så mycket det finns att upptäcka, händelser att observera, och ett uppträdande att lära sig i en stressad värld där reaktionerna ofta är explosiva.

Det finns också mycket att göra för ungdomar som ofta hotas av nedslagenhet inför en framtid som inte har mycket att erbjuda. Vi försöker uppmuntra dem, föreslå dem att hjälpa till att ta hand om barnen och på så sätt upptäcka att de duger till något; vi stöder dem i deras studier, tillhandahåller dem med böcker eller lugna platser där de kan studera, de som ofta varken har lugn eller ljus i hemmet.

En del av dessa har kunnat börja arbeta i vårt hus, tillverka pussel eller andra leksaker. Dessa kan säljas, ofta i utlandet, och inkomsterna gör det möjligt för ungdomarna att finansiera sina studier eller lösa vissa problem i sina familjer.

Vi erbjuder liknande möjligheter åt ett antal unga kvinnor och mammor bland våra grannar. De har börjat med att lära sig att sy dukar av små tygbitar, ett krävande precisionsarbete, och nu syr vissa av dem sängöverkast, dockor, mjuka djur, osv… För alla dessa gäller det att vara uthållig, regelbunden, och samtidigt krävande när det gäller kvalitén.

Att hjälpa

Runt omkring oss finns det alla möjliga problem i många familjer, småbarn som missköts av obildade mammor, som inte ens kan se till att de får ett minimum av regelbunden vård, människor som sårats av livet, familjer som har inte har några pengar kvar när månaden närmar sig sitt slut… för att inte tala om lurendrejare av alla slag. Man kan inte göra allt, man måste välja var man sätter in sina krafter.

Vi vill också vara närvarande utanför vårt kvarter: vi deltar i ett projekt för flyktingar, för frihetsberövade, för aidssjuka; vi uppmuntrar också privatskolor i ytterområdena där man försöker göra något mer än i de bristfälliga folkskolorna. Och så är vi engagerade i den lokala kyrkan, vi organiserar böner i olika församlingar, besök i andra delar av landet och i grannländerna. Arbetsfältet är obegränsat.

Men hur ska man göra när man vill hjälpa? Det är alltid en besvärlig fråga. Hur kan man stödja någon, hjälpa någon att komma på fötter genom att ge honom eller henne det lilla som behövs för att komma igång med någonting, och inte göra för mycket? Om vi gör för mycket för dem är risken att vi gör dem beroende, så att de blir personer som ständigt kommer tillbaka till oss som parasiter. Somliga önskar sig just detta. Vi behöver en viss urskillningsförmåga för att göra precis det som behövs, inte för mycket, inte heller för lite, utan just så mycket att de klarar sig. Kanske vi lyckas med detta ibland. Särskilt när vi bröder pratar om saken tillsammans och söker förstå situationen tillsammans.

En liknelse

Samtidigt gäller det att inte låta sig bli uppslukad helt och hållet; först och främst är vi där, verkligen närvarande, i ett hus som andas frid, där vi inte alltid har alldeles för mycket att göra eller går med nerverna på helspänn. Prioriteten är att bygga upp en levande gemenskap mellan oss bröder – utan detta vore vi ingenting. Vi skulle inte kunna göra någonting. Det viktiga är alltid och ständigt på nytt det tecken vi kan utgöra, tecknet att vi är en grupp män, sinsemellan mycket olika vad gäller hemland, kristen tillhörighet och ålder, som inte bara kan leva tillsammans utan som också, genom sin samstämmighet och sitt liv som bröder, öppnar en rymd av frid dit andra kan komma och släcka sin törst. Män som finns där tillsammans, på grund av samma kallelse som de mottagit från Kristus.

Islam

Liksom hela Senegal är vårt kvarter övervägande muslimskt, även om den kristna minoriteten där är ganska stark. Under denna oroliga tid är det inte helt enkelt att bo i ett kvarter där 90% av befolkningen är muslimer. Men det kan samtidigt vara positivt. I början blev vi naturligtvis observerade: ”Vilka är dessa ’toubab’ (européer) som kommer och bor mitt ibland oss? Vad vill de med våra barn som de tar hand om? Kommer de inte att försöka omvända dem? Som så många andra har gjort?”

Att vinna föräldrarnas förtroende, och framför allt vinna förtroende bland de gamla ”mosképelarna” som styr kvarteret, tog en viss tid. Ord är inte till någon större hjälp; i denna miljö väger inte ord så tungt. Det viktiga var att genom våra handlingar visa att vi inte sökte egen vinning, att uthålligt och tydligt visa respekt för de andras religion. Detta ledde så småningom till att man litade på oss och att även de mer misstänksamma lät sina barn komma till oss. Innan de själva tog steget över tröskeln till vårt hus.

Vad innebär det idag att leva bland en muslimsk befolkning? Först och främst att i dessa troende se ett Guds verk, att sätta värde på deras tro, att uppskatta äktheten i deras bön. Och sedan att vara ett kyrkans ansikte som inte är arrogant, ett ansikte som kanske kan låta något av Kristi liv i oss bli synligt för dem.

Vi har ännu inte börjat någon interreligiös dialog, våra grannar är enkla människor, ofta med låg utbildning, men troende muslimer. Så småningom har vänskapsband uppstått mellan oss, och ibland nämner vi vårt gemensamma ursprung i Abraham. Vi lär oss tillsammans att lita på varandra, vi bryter ner en del djupa fördomar som finns på bägge sidor, och vi förbereder en framtid då vi kan gå längre på denna väg.

Vi behöver också hjälpa de kristna här, som dock lever i god sämja med sina muslimska släktingar, att komma över en viss rädsla, ett visst förakt, som också finns på båda sidor. I Senegal, där man lever i unikt fridfulla relationer mellan de båda religionerna, borde man kunna gå mycket längre.

Barnen

Vårt största glädjeämne i detta äventyr med vår lilla brödragrupp i Dakar, det är barnen. De är trogna, visar att de tycker om oss och blir lätt entusiastiska. De tror säkert att vi hjälper dem, och det är ju inte helt fel. Men om de förstod till vilken grad de hjälper oss att leva, skulle de bli mycket förvånade.

Afrika har idag fullt med problem, hotande moln tornar upp sig på många områden, och när man tänker på framtiden får man ibland ångest. Men när vi nu lever i denna röra av barn som är fulla av energi och påhitt, som ramlar men reser sig upp igen, ofta nästan med det samma, är det omöjligt för oss att helt tappa modet. Barnen väcker hoppet till liv i oss.

Bönen

Varje kväll kommer några kristna barn från vårt kvarter, och även ungdomar och en del vuxna kvinnor, för att delta i vår kvällsbön. Eftersom det lilla kapellet ofta är för litet på kvällarna har vi tillrett en innergård som hör till huset: barnen rullar ut tunna mattor av torkat gräs, tar fram små pallar, böcker, ljus, ikoner. På så vis skapas ett vackert kapell med en stjärnbeströdd himmel som tak… genomkorsat av stora fladdermöss och av mängder av surrande myggor.

Vissa av dessa barn missar inte en enda dag, och de sjunger ivrigt med i sångerna. Under årens lopp har dessa taizésånger, som översatts till wollof, utvecklats lite med hjälp av trummors rytm, och den upprepade formen passar perfekt in i den lokala kulturen. När stunden för tystnad kommer är det livet i hela kvarteret, skrik, högljudda samtal, moskéernas rop till bön, som kommer och tar plats i vår bön.