Meditation by Brother Alois | Easter 2022 | Saturday 16 April 2022

Det är en stor glädje att vi är så många samlade här för att fira påsk. Vi kommer att tända påskelden i trädgården ovanför S:t Stefanuskällan imorgon vid 06.15. Vid 10 firar vi mässan. För att påminna oss om de kvinnor som först berättade för apostlarna att Jesus hade uppstått kommer en grupp kvinnor att bära påskelden till kyrkan.
Men hur kan vi gå in i påskens glädje när vi varje dag hör fler nyheter om det outhärdliga lidande som drabbar kvinnor, män och barn i Ukraina? Vi är alla skräckslagna av kriget och av det våld, utan motstycke, som har släppts lost mot människorna där. Vi minns också krigen och konflikterna i andra delar av världen, och vi kan inte glömma pandemins konsekvenser. Allt detta tynger oss.
Jag skulle vilja läsa några meningar som Yulia, en ung kvinna i Ukraina, skrev till oss just när invasionen hade inletts: ”Jag befinner mig just nu i, i trygghet, till skillnad från miljoner andra ukrainare.” Så frågar hon sig: “Hur kan jag hindra hatet från att stiga i mitt hjärta när jag ser bilderna av ett föräldrapar som just har förlorat sin ettochetthalvtåring på grund av en rysk missilskärva? Hur ska jag bära mig åt för att de den som har begått ett sådant brott som en människa och inte bara som en mördare?”
Jag blev tvungen att svara henne att jag inte hade något riktigt svar på de frågorna men att det faktum att hon ställde dem var ett vittnesbörd om en verklig öppenhet och om hopp. Och jag lovade henne att jag skulle dela hennes frågor med er här och att vi kommer att bära dem i våra böner.
Varför finns ondskan? Den frågan öppnar så att säga ett tomrum. Vi kan ropa den i våra böner, men alltför ofta verkar det som om Gud förblir tyst.
Vår kristna tro ger oss inte något enkelt svar på lidandets varför. Men att vi är här tillsammans idag beror ju på att vi tror att vår tro kan hjälpa oss att leva med den frågan utan att förlora hoppet.
Det är som om vi befinner oss mitt i en påskafton som inte tar slut. Påskafton – den dag när Gud är tyst, mellan Jesu död på korset och den morgon när han uppstår. Jesus dog med orden: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” Han som inte hade gjort något fel, han som inte var något annat än kärlek, gick in i det djupaste mörker som mänskligheten kan uppleva: uteslutning, tortyr, hat och till slut en våldsam död.
Påskaftonen påminner oss om det mysteriet: Kristus, den som Gud hade skickat, gick in i kampen för att ta Guds kärlek till den plats där döden regerade. De första kristna sa det med de här orden: han steg ner i helvetet. Den tanken har utvecklats särskilt av de kristna i Öst i deras liturgi och i ikontraditionen.
Ikväll har vi satt ikonen med Kristi nedstigande i helvetet mitt i kyrkan. Den visar hur Kristus stiger ner och närmar sig de människor som är döda. Men samtidigt som han stiger ner stiger han upp – han bryter upp helvetets portar och släpper alla fångarna fria. Han var död på riktigt, men han stiger upp från de döda och tar dem med sig upp på ett mycket energiskt sätt. Döden har förlorat sin makt. Den har inte längre sista ordet. Så den här ikonen har namnet Anastasis, Uppståndelsen.
Det mysteriet kan bara gestaltas i bilder. Vårt mänskliga språk kan inte beskriva det på något annat sätt. Kristus lever. Han är osynlig för vår blick, men hank an gå bredvid varje människa. Han sviker inte de människor som lider – han kommer att ta med sig rättvisa till dem, till och med längst bort på andra sidan om döden. Vårt kristna hopp är inte bara en suddig dröm om ett liv som aldrig kommer att ta slut utan ett tydligt hopp om rätt och rättvisa för alla. Och det hoppet kan ha en inverkan på vårt liv varje dag.
Imorgon, under vårt påskfirande, kommer vi att bli vittnen till ett tecken på detta hopp, den uppståndne Kristus. Vår broder Bernat kommer att avlägga sina livslånga löften. Och han kommer att göra detta, så som vår kommunitets regel formulerar det, ”på grund av Kristus och Evangeliet”.
Det är bara på grund av ett fast Kristushopp, på grund av en tillit förankrad i Gud, som någon kan säga ett ja som gäller för hela livet.
Bernat kommer från Katalonien, och hans familj är här för att vara med. Det är inte första gången som hans föräldrar är här i Taizé: de kom hit med Bernat och hans bror och syster när han var tretton år.
Att vi firar Kristi uppståndelse och den glädje som den tänder i oss skapar inte något avstånd mellan oss och lidandet i världen. Tvärtom, det kan förbereda oss för att möta livets prövningar, våra egna prövningar och andras. Ja, den uppståndne Kristus skickar oss ut för att vi ska få visa med våra liv att det finns hopp bortom allt mänskligt hopp.
Imorgon efter mässan kommer vi att få hälsa varandra med dessa ord: “Kristus har uppstått!” Och vi kan svara: ”Ja, han har verkligen uppstått!”