Under de år som följde den nyvunna friheten kom många ester till Taizé eller deltog i de europamöten som Taizé anordnar varje år omkring nyår. Taizé har också gjort många besök i Estland, bröder och ungdomar från Taizé har vistats där, rest från församling till församling genom hela landet, för det mesta på vintern.

Uppmaningen att ”vidga…” i broder Rogers ”Ofullbordat brev” har uppmuntrat unga ester att inbjuda till ett veckoslutsmöte, till vilka folk från hela landet och även från utlandet skulle kunna komma för att be tillsammans och samtala om sina vägar genom livet. Ett första sådant möte ägde rum i Pärnu, nära den lettiska gränsen, från 4 till 6 maj 2006. De hade valt Pärnu därför att ungdomar från Elisabets församling i staden kommer till Taizé sedan många år.

Omkring 250 unga vuxna hade anmält sej till denna helg. De kom från hela Estland och även från Lettland. En finsk kör deltog också. Deltagarna började anlända på fredag eftermiddag och blev mottagna i församlingen. Vissa fick bo hos familjer, andra i församlingshem eller skolor. Den gemensamma bönen på fredagskvällen samlade alla deltagarna och varade till sent på natten, då de unga kom fram för att be runt ikonkorset.

På lördagen började man med bön. Sedan höll en taizébroder en inledning som handlade om den första delen av ”Ofullbordat brev”: ”Vad är denna frid som Gud ger?” Dagen fortsatte med samtal i smågrupper, temagrupper och besök på platser som är ”tecken på hopp”. En ung kvinna sa efter ett besök på ett hem för gamla: ”Dessa gamla människor tog emot oss nästan så som Gud tar emot oss! Att vi talade olika språk och såg olika ut hade ingen betydelse. De var helt enkelt glada att träffa oss och deras glädje kom tydligt till uttryck.”

Denna innehållsrika dag avslutades med en kvällsbön. När mörkret föll på tände man ljus i kyrkan, man sjöng uppståndelsesånger och höll på till långt in på natten. Att Estlands ärkebiskop kom var något som blev ett starkt tecken på gemenskap för alla.

På söndag förmiddag firades det gudstjänst i den luterska församlingen och även katolikerna hade en gudstjänst, och sedan samlades alla till en gemensam avslutande bön i Elisabets församlingskyrka. Efteråt, när man tänkte på denna helg som man hade firat tillsammans, präglad av bibeltexten om lärjungarna på väg till Emmaus, var det många som ställde sej frågan: ”Brann inte våra hjärtan i oss?”