Biskop Gérard Daucourt från Nanterre har varit i Taizé många gånger. Han har följt brödraskapet under flera viktiga etapper i dess liv. Denna gången ledde han en workshop för ungdomar omkring frågan: Vad kan vi göra som svar på rädslan för framtiden? De franska ungdomar som var i Taizé den veckan ville prata om meningen med upploppen i november förra året på många olika ställen, och också om de diskussioner omkring en ny lag för anställning av ungdomar på företag som ägde rum i mars och april. Ungdomarna sa att dessa två saker inte i första hand betydde att de unga ställer vissa krav utan snarare är ett uttryck för deras rädsla inför framtiden, en rädsla som paralyserar många och som kommer till uttryck på detta våldsamma sätt. Många unga fransmän deltog i denna workshop, men även tyskar, australiensare, nordamerikaner och en colombian. De som inte var fransmän lyssnade noga på vad fransmännen hade att säga. Biskop Daucourt sa att han var närvarande för att lyssna, inte för att analysera. Han föreslog dock fyra olika sätt att närma sej frågan.

 Rädslan inför framtiden, är den inte främst en rädsla att inte bli accepterad? Många krav som ställs är i verkligheten ett rop efter att bli älskad. ”Älska oss!” verkar många unga säga. Rädslan inför framtiden kan komma ur en misstro gentemot vissa vuxnas ord:
 ”Ni säger det och det, men vi tror inte på er!” På vilket sätt kan vi knyta ihop det som man säger och det som man gör? ”Att göra vad man säger och att säga det man gör.”
 Att vara rädd inför framtiden kan kanske också i första hand handla om att vara rädd för sej själv. I uppståndelsen finns det en möjlighet att säga ja till allt som bor i mej, till allt vad jag är. Hur skulle man i uppståndelsens ljus kunna uttrycka ett stort ja till livet på ett nytt sätt?
 Det är detta ja som kan hjälpa oss att ta oss ut ur den falska säkerheten som råder i våra samhällen där man är alltför ensidigt inställd på att ingenting ska vara riskfyllt. Kan vi inte återupptäcka äventyret, det äventyr som stor generositet innebär?