Efter broder Rogers död kändes det viktigt för mig att komma till Moskva med två av våra bröder under det första året i min nya tjänst, för att uttrycka vår kommunitets önskan att fortsätta på sin väg i stor närhet och djup tillit med den heliga ryskortodoxa kyrkan. Broder Roger öppnade denna väg för oss och jag vill att vi, hans bröder, ska gå i hans spår.
Det var i december 1962 som en närmare relation mellan vår kommunitet och Moskvas patriarkat etablerades, genom metropolit Nikodims besök. Broder Roger kände alltid en stark vänskap för honom. Han fick tillfälle att tala med honom en sista gång en kort stund innan sin död, i påven Johannes Paulus I:s väntrum.
Patriark Alexis II har själv erinrat sig sitt besök i Taizé när han var ärkebiskop i Tallinn. 1977 uppmuntrade biskop Seraphim av Zürich broder Roger att göra ett besök i den ryskortodoxa kyrkan. På patriarkatets inbjudan åkte broder Roger till Moskva följd av två bröder. Han tillbringade två dagar i Leningrad, där han åter mötte metropolit Nikodim, liksom metropoliten Kirill, som på den tiden var rektor för seminariet.
1988 följde en annan resa till Moskva med en broder, vid tillfället för ettusenårsjubileet för kristnandet av Rus. Broder Roger besökte också Iaroslav, Kiev, och han inbjöds till det lokala rådet för den ryskortodoxa kyrkan vid Treenigheten St Sergius.
Under det besöket och på tröskeln till de djupa förändringar som skulle förvandla landet, förstod broder Roger än mer den ryskortodoxa kyrkans enorma behov för att utöva sin tjänst. Han insåg att det var essentiellt att stödja den. I samråd med patriarkatet tryckte Taizé en miljon upplagor av Nya Testamentet på ryska i Frankrike, i synodens översättning, och avsände dem i början av 1989 till Moskva, Kiev, Minsk och Leningrad, så att de ortodoxa församlingarna kunde sprida dem. Tre år senare åtog sig Taizé tryckningen av utdrag från Nya Testamentet på ryska, bulgariska och rumänska, och skickade dem till de tre patriarkaten. Efter denna utskeppning kom metropolit Philarete av Minsk till Taizé på våren 1989 för att tacka broder Roger. Metropolit Kirill, som efterträdde honom som överhuvud för Departementet för externa affärer, kom 1990. Han hade redan besökt Taizé då han var student vid Bossey.
Från 1990 började unga ryskortodoxa ta del i de internationella mötena för unga vuxna, organiserade av vår kommunitet, antingen i själva Taizé eller en gång om året i en av de stora europeiska städerna. Unga ryskortodoxa har välkomnats i Taizé allt sedan dess. Vi tar också emot unga ortodoxa från Vitryssland, från Ukraina, Rumänien, Bulgarien och Serbien. Deras närvaro ger många unga vuxna från andra länder ett levande vittnesbörd om ortodoxi.
Taizékommuniteten har aldrig önskat att organisera en ungdomsrörelse kring sig självt. Tvärtom uppmuntrar den de unga att hänge sig i sina egna länder, städer och församlingar när de återvänder hem. De unga ortodoxa är ofta åtföljda av en präst. Det är viktigt för oss att detta deltagande får biskoparnas välsignelse. Under sommaren firas den ortodoxa liturgin två eller tre gånger varje vecka (vid ett tillfälle gav representanten för patriarkatet i Moskva i Paris en relik till det ortodoxa kapellet i Taizé).
Varje år är det budskap som patriark Alexis II skickar till det europeiska mötet ett mycket uppskattat stöd.
I många delar av världen konfronteras kristna i dag med utmaningen att sprida tron till de yngre generationerna. För vår del kan vi bekräfta att den monastiska hängivelsen, fokuserad på det centrala, ännu i dag kan ge ett vittnesbörd om att leva ut evangeliet, som talar tydligt till de unga.
***
Vi har kommit till Moskva för att uttrycka vår tacksamhet för de kontakter som vår kommunitet har fått fördjupa med den ryskortodoxa kyrkan genom åren. Dessa kontakter är rotade i broder Rogers familjehistoria. Han talade om dem en dag:
”En djup kärlek till den ortodoxa kyrkan går tillbaka till min barndom. Under Första Världskriget var ryssar tvungna att fly från sitt land. De var ortodoxa. Min mor tog emot några av dem och jag lyssnade till deras samtal. Efteråt talade hon med mig om de prövningar de hade gått igenom. Senare, i min ungdom, bodde vi nära en ryskortodox kyrka. Vi gick för att delta i bönen, och jag försökte urskilja lidandet i ansiktena hos dessa kristna som kommit från Ryssland.”
Så småningom upptäckte Taizékommuniteten vad broder Roger kallade ”en av den ortodoxa själens hemligheter”. Denna hemlighet finner man framför allt i en bön av tillbedjan, där Guds godhet blir förnimbar.
Det är framför allt genom bön, i firandet av liturgin eller i hjärtats bön, som de ortodoxa finner en ingång till trons stora mysterier; Kristi inkarnation, hans frälsning, den ständiga närvaron av den heliga Anden i kyrkan. Och det är i dessa mysterier som ortodoxin förstår storheten hos den mänskliga varelsen. Gud blev människa så att människorna skulle kunna delta i hans gudomlighet; och människan är kallad att bli transfigurerad med Kristus, redan här på jorden.
Broder Roger underströk betydelsen för vår klosterkallelse av att fira Kristi förklaring, förebild för vår egen förklaring. Ur den aspekten finns en stor mening för oss med att vara i Moskva vid firandet av Kristi Himmelsfärd. För denna fest visar att Jesu mänsklighet har blivit för evigt gudomliggjord, och är ett löfte om vårt eget deltagande i det gudomliga livet.
I Taizé känner vi en oändlig tacksamhet mot den ortodoxa kyrkan, som har bevarat dessa trons verkligheter så levande genom seklerna, i stor trohet mot kyrkofäderna. De grekiska fäderna upptäcktes av Väst tack vare de ortodoxa, och i Taizé är de grekiska fädernas tankar mycket viktiga vid utbildningen av nya bröder i vår kommunitet.
I denna tid, när gränserna mellan folk och kulturer öppnar sig mer och mer, måste vi fördjupa banden av broderlig kärlek. För att skapa nya kontakter av förtroende mellan Öst och Väst, är det teologiska och speciellt det andliga bidraget från ortodoxin vitalt. Västliga kristna har ett så stort behov av att vara uppmärksamma på de skatter av tro och mänsklighet som finns i ortodoxin. Vad gäller oss, skulle vi därför vilja överlämna till de unga människor från många länder som vi välkomnar i Taizé, den vision av Gud, av människor och av kyrkan, som den östliga traditionen har inspirerat i oss.
Vi tar redan emot i tacksamhet kärleken till liturgin, känslan och innehållet i traditionen. Men den viktigaste aspekten, den mest oersättliga, finns i erfarenheten hos kristna som har fört vidare sin kärlek till Kristus från generation till generation, och särskilt dem som bekände sin tro med risk för sina liv.
Broder Roger hade en oerhörd respekt för vad den ryskortodoxa kyrkan genomgått, och han skrev: ”I sina prövningar har de ortodoxa kristna vetat hur man älskar och förlåter. Hjärtats godhet är för många av dem en levande verklighet.”
Kan det vara denna förmåga till godhet och förlåtelse som gör det möjligt för samhällen i dag som är offer för djupa spänningar att inte gå sönder? I sin sista bok, publicerad några få veckor före hans död, uttryckte broder Roger ord som förblir mycket närvarande för oss som bröder:
”I Taizé älskar vi den ortodoxa kyrkan av hela vårt hjärta och av hela vår själ. På de platser där de ber öppnar sångernas skönhet; rökelsen; ikonerna, fönster mot Guds verkligheter – symbolerna och gesterna i liturgin, firad i gemenskap med kristna genom seklerna; allt detta inbjuder oss att urskilja ’himlens glädje på jorden’. Vår varelse berörs i sin helhet, inte bara till förståndet, men i sensibiliteten och till och med i själva kroppen. Hur kan vi tillräckligt uttrycka vår tacksamhet till de ortodoxa, särskilt dem i Ryssland, Vitryssland, Ukraina, för vad de varit under prövningar utståndna under 70 år, och för vad de är i dag?”
Broder Alois av Taizé
Moskva, Kristi Himmelsfärd 2006
