« I Kosovo hade jag flera talande upplevelser. Ett besök hos den nye katolske biskopen av Prizren blev ett tillfälle till samtal om Kyrkans situation. DKyrkan är dynamisk, det finns många ungdomar, men det finns en fråga som måste ställas, och det är hur man ska uppnå ett mer personligt engagemang i tron och i bönen.

Sedan tillbringade jag en ljusfylld eftermiddag i klostret Visoki Decani. Där blev jag på nytt påmind om den känsla för skönhet som är så påtaglig i den ortodoxa traditionen. Det var platsens skönhet, den vackra kyrkan, målningarna, men också den inre skönhet som växer ur inre frid och oupphörlig bön. De svåra omständigheterna till trots – på grund av det hotande våldet bevakas klostret dag och natt av italienska soldater – låter sej munkarna inte avledas från det liv de har valt: ett liv i bön och broderlig gemenskap som vittnar om uppståndelsen. En annan eftermiddag, i den lilla staden Ferizaj, tillbringade jag tillsammans med en grupp unga vuxna i bön med sånger från Taizé och i samtal. De hade rest till Zagreb för mötet, och detta var ett tillfälle att prata om deras upplevelser och om hur man kan fortsätta att leva ett liv i gemenskap.

I Serbien var det allra vackraste att lyssna till ungdomar som hade deltagit i mötet i Zagreb. De var alla entusiastiska över den gästfrihet med vilken de tagits emot i de kroatiska familjerna. Somliga hade gått till dessa familjer med en viss ängslan, och ibland hade de varit tvungna att övervinna sina föräldrars motvilja. Men när allt kom omkring så blev de glatt överraskade över att det blev ett sant möte med dessa människor, bortom stereotyper och fördomar. De unga serberna var lyckliga över att bli mottagna i dessa familjers hem med så stor aktning. Den första dagen hände det att en del av de kroatiska värdfamiljerna ringde till sina serbiska gästers föräldrar för att lugna dem; och sedan fortsatte de att ringa varje dag, som vänner, bara för att det var trevligt att växla några ord...

I Bosnien-Herzegovina blev det möjligt för mej att delta i bön med sånger från Taizé i städerna Mostar och Sarajevo. I mer än femton år har vi genom regelbundna besök kunnat uttrycka vår solidaritet med detta land och dess lidande folk, och dessa stunder av bön och möte har blivit något mycket enkelt och naturligt. Samtidigt är det så att vi genom sång och tystnad tillsammans har kunnat öppna oss för en uppfriskande närvaro som ligger bortom oss själva, i mysteriet med Kristus närvaro, så som en ungdomspräst i Sarajevo sa.

Jag fick också tillfälle att möta den ortodoxa kyrkan, som är den största till antalet medlemmar i Bosnien-Herzegovina. I den övervägande muslimska staden Zenica träffas unga ortodoxa kristna regelbundet. Tillsammans med den katolske studentprästen, som också är professor på det katolska prästseminariet, kunde jag besöka det ortodoxa prästseminariet i Foca, 8 mil öster om Sarajevo. I våra samtal där sades det tydligt att alla kristna är kallade att vittna tillsammans om Kristi fred och att visa samma respekt för alla offer för orättvisa och våld, vilken etnisk eller religiös grupp de än tillhör."