Tisdag den 1 maj

Vi har ofta fått höra att folk i Sverige behöver ha allting planerat i förväg. I kväll, när de första grupperna anländer för mötet, fick vi se att det inte alltid är så. De 23 kroaterna blev ombedda att komma, som planerat, till Sofiakyrkans församlingshem. Föreställ er hur förvånade vi blev när vi upptäckte att en av de äldre prästerna väntade gästerna i sin egen våning, att hon hade ställt fram allt sitt bästa porslin på borden och hade termosar fulla av varmt vatten i ordningställda för dem! Och hon hade inte nöjt sig med te och kaffe utan hade också ställt fram bröd, ost, sylt och honung. Så istället för att bli mottagna i en församlingssal blev kroaterna välkomnade i ett hem. « Nu vet jag», sa hon, « varför jag har sparat alla dessa koppar och tefat i så många år! »

En sådan generositet värmde pilgrimmernas hjärtan. De flesta var från Zagreb, men det fanns också tre serber från Belgrad. De hade lämnat Balkan kl 1 på natten och kommit fram till Stockholm tidigt på eftermiddagen. En ung man från Singapore och någon från Österrike kom också idag, något som hjälpte oss att inse att det som från början hade planerats som ett nordiskt möte hade blivit något mer internationellt. « Låt oss hålla våra dörrar öppna », sa kyrkoherden i kväll, och tillade att det inte behövdes någon kod för att komma in i församlingens lokaler – något som inte är så vanligt i Stockholm...

På grund av att 1 maj är en helgdag tog det längre tid än beräknat för besökarna att hitta välkomstlokalen. Vid en viss tidpunkt verkade det som om vi måste hoppa över den planerade kvällsbönen för att få tid att förbereda det arbete som väntar oss i morgon, då vi ska ta emot förberedelsegrupperna, men sedan ändrade vi oss för att, nej, vi var här för att be och inte för att organisera. Förklaringar kan vänta tills i morgon. Och så samlades vi i Ersta kyrka, där bröderna har haft morgonbön de tre senaste månaderna. Vi läste bibeltexter på engelska och kroatiska. Det var nog ingen som la märke till oss, men det är ju så det ska vara med jästen som ska få degen att jäsa de närmaste dagarna.

Onsdag den 2 maj

Två grupper från Gdansk har rest över Östersjön för att delta i mötet i Stockholm. För dem alla är det det första besöket i Sverige. De är vana vid att resa dagar och nätter för att delta i taizémöten – « Vad skönt det är att åka till något som ligger så nära! » Alla som kom idag har kommit för att hjälpa till med praktiska uppgifter under mötet. Det kan gälla att utsmycka Katarinakyrkan, där bönerna ska äga rum eller att måla skyltar som ska visa vägen till olika workshops. Andra har valt att sjunga i kören. Det verkar som om de flesta sångarna kommer att vara från andra länder trots att vi ska sjunga et mesta på svenska!

På kvällen var kyrkan i Ersta full av ungdomar. Ganska många som bor i Stockholm slöt sig till oss. Det känns som om mötet redan börjat...

Kl 10.00 på kvällen. Telefon från Katarinakyrkan. Utsmyckningen är nästan färdig. Två av oss ger oss ut i natten. När vi närmar oss den stora domen ser vi ett varmt ljus skina ut genom fönstren. Vi kan redan föreställa oss vilka förändringar som ska möta oss när vi kommer in. Ett helt team har arbetat hårt i två dagar. De har lagt fram mattor, hängt oranga skynken på väggarna, ställt fram ikoner och gröna växter i koret. Flera ljusbärare, lånade från olika kyrkor på Södermalm, har placerats bakom altaret. I Sverige har man den vackra vanan att tända ett ljus efter att ha tagit emot nattvarden eller vid gudstjänstens slut och ställa ljuset i sådan ljusbärare. När vi ber i Katarina kyrka så kommer alla de olika kyrkorna att vara närvarande på det sättet.

Torsdag den 3 maj

Idag är det ester, letter, litauer, danskar, norrmän och svenskar som anländer. Från och med lunchtid var församlingssalen i Katarina församling som en bikupa. Ett av de vackraste ögonblicken var när en ung svensk präst kom med sina ungdomar. Tre av dem tillhörde karenfolket i Myanmar (Burma) och hade just anlänt till Sverige. De unga från Zagreb, som kom för två dagar sen, och som skulle ta emot de nykomna, utförde sin uppgift på ett mycket trevligt sätt – till och med vissa enkla saker, som att visa vägen från tunnelbanan till välkomstsalen, gjorde de glatt och vänligt. Det är inte lätt att hitta när man just har anlänt till staden!

Från församlingssalen skickas ungdomarna till 14 olika välkomstlokaler i olika delar av staden. Det är vanligtvis församlingssalar i församlingar som tillhör Svenska Kyrkan som används för detta, men på vissa ställen församlingshem som tillhör Svenska Missionskyrkan. Det som alla dessa välkomstlokaler har gemensamt är att det på varje ställe är flera församlingar so samarbetar. Alla som kommer får bo hos en familj. I Kista har flera invandrarfamiljer ställt upp och tar emot gäster i sina hem: ett vackert exempel på evangelisk gästfrihet.

I Katarina kyrka görs de sista förberedelserna under eftermiddagen för den första gemensamma kvällsbönen. Kören övar. Man provar mokrofoner. Kyrkteamet delar ut sångblad när folk börjar komma. Någon leder en kort sångövning med dem som kommit. Sen blir det tyst. Kyrkklockerna ringer och kallar oss till bön som vid alla gudstjänster i Sverige. – Sjung lovsång alla länder och prisa Herrens namn!

Fredag den 4 maj

Det regn som skulle komma i helgen tycks ha fallit någon annanstans. För mötets första förmiddag fick vi en vacker svensk vårdag som gladde alla i de 14 värdförsamlingarna i Stockholm med omnejd. I Maria Magdalena kyrka samlades ungdomar från Tyskland, Österrike, Ukraina, Finland, Norge och Sverige för morgonbön: bibeltext, förbön, tystnad och sång. Det var gott att få se att det var ungdomar som ledde bönen. Prästen satt i en bänk. Hon hade uppmuntrat de unga att förbereda allt själva.

På eftermiddagen var två omgångar av workshops inplanerade. Den första omgången började kl 14.30, ganska snart efter bönen kl 13.00; den andra började kl 17.00. Ganska många kom och lyssnade till en reflektion ledd av en av bröderna över temat: « Gud har valt var och en av oss; hur kan vi närma oss Guds kallelse till oss? » I en workshop över temat solidaritet deltog en diakon som arbetar med gamla, en präst som vänder sig till missbrukare i en församling i innerstan och en ung kvinna från Estland som tar hand om personer som lider av Aids i sitt hemland. En av de livligaste av dagens workshops var den i vilken ungdomar från Myanmar (Burma), Filippinerna, El Salvador och Irak berättade om sin tro genom sång och dans. Det finns så många immigrantgrupper i Stockholm. Det var en glädje att få se dem vittna tillsammans om sin gemensamma tro: så många olika människor, så många olika erfarenheter, så många sökande människor, så många hängivna kristna.

Med doft av slånbär och syrén i luften gick vi över kyrkogården in till kvällsbönen i Katarina kyrka kort före kl 20.00. Under bönen kunde man känna en förtätad atmosfär, till och med mer än i går. Detta kunde bara komma från deltagarnas intensiva önskan att söka Gud. Sångerna klingade i den höga domen. Under tystanden var det helt stilla. Broder Alois sa i sin meditation: « Jag skulle vilja säga några ord till dem av er som är unga. Idag är det framför allt ni som kan förmedla tillit till Gud till dem som ni har omkring er, och ni kan göra det genom ert sätt att leva lika väl som med några ord. Låt er inte hållas tillbaka av tvivel eller intrycket att ni saknar förberedelse eller kunskap. Allt detta är en del av livet i Kristus fotspår. » Och när vi gick fram för att be runt korset kunde man känna något av en längtan bland många efter att kunna ta ett nytt steg i Kristus efterföljd.

Lördag den 5 maj

Alla har ett leende på läpparna! Det var en glädje att få se ungdomarna i Sofia församling ta initiativet till en morgonbön. Sådant har varit karakteristiskt för detta möte. Präster och andra anställda i församlingarna har gett ett gott stöd, men man har verkligen känt att de unga har fått ta ansvar och leda enkla men viktiga uttryck för det kristna livet. Efter morgonbönen samlas de kroater, serber, finnar österrikare och svenskar som församlingen tar emot för att reflektera över den tredje delen av Brev från Kolkata. Samtidigt utgick man från berättelsen i Johannes 20:19-23 om hur Jesus visar sig för sina lärjungar den dag då han uppstod. « Frid åt er alla! » Detta är de första ord Jesus säger till sina lärjungar efter sin uppståndelse. Hur tar jag emot Kristus frid i mitt liv? Hur ger jag den vidare till andra?

I Immanuelskyrkan, som tillhör Svenska Missionskyrkan, och som ligger i Centrum, gick pilgrimer varje morgon på besök till Ny Gemenskap, ett ställe där folk från gatan tas emot av några anställda och frivilliga. De som kommer är inte bara svenskar, det finns ofta immigranter där. Det vänliga mottagande man ger dem är ett fint tecken som inger hopp. Kanske pilgimernas besök på detta ställe kan uppmuntra andra att göra något liknande på sina hemorter när de kommer hem. Att välja att älska och att välja att hoppas är inte alltid lätt, det fordrar resoluta beslut från vår sida. Men när vi väl har gjort ett sådant val, får vi ofta tillfälle att förundras över den fullhet av liv som vi upptäcker.

Klockan 5, efter ännu en eftermiddag fylld av workshops, träffas deltagarna landsvis eller regionsvis. Ungdomarna från baltländerna samlades på samma ställe. De ropade unisont ut sitt tack för den gästfrihet de mött hos de svenska värdfamiljerna. Kroaterna och polackerna var lika entusiastska i sina kommentarer. Vi har kommit över så många fördomar dessa dagar. Detta är ett land som kan vara generöst i sin gästvänlighet. Och som kan inspirera andra att göra likadant...

Det är svårt att finna ord för att beskriva den avslutande bönen tillsammans i Katarinakyrkan på kvällen. Att få se denna kyrka full och att få höra den vackra sången var som en profetisk glimt av vad som kan komma i framtiden – en vårupplevelse i den vidaste betydelsen av detta ord. Stockholms biskop var närvarande tillsammans med distriktföreståndaren i Missionskyrkan och representater för det katolska stiftet, och i församlingen baptister och medlemmar av andra frikyrkor. Detta visade att mötet hade stöd bland alla kristna grupperingar i staden. Men det var framför allt närvaron av så många unga, som hade kommit därför att de hade lust att delta i denna bön, som var frapperande. I den svenska kontexten är detta ingen småsak.

Och förbönens kraft... vårt Kyrie skallade när vi bad för Irak, för försoning i Estland. En grupp kristna från Irak läste evangeliet på arameiska, Jesus eget språk: « Jag kallar er inte längre tjänare, jag kallar er vänner... » Broder Alois överlämnade « Vänskapens ikon » – som hade rest runt i Sverige sedan europamötet i Zagreb – till ungdomar från Linköping. Den kommer att fortsätta sin pilgrimsfärd och kommer de närmaste veckorna att samla unga vuxna till bön på olika ställen. Vi är alla pilgrimer som försöker att leva i kärlek, som söker ett hopp.

Söndag den 6 maj

Nu är det den sista dagen. I morse var alla deltagarna i de olika församlingskyrkorna för att delta i söndagsgudstjänsten. I Kista ledde ungdomar frå Eritrea förbönen. Vilket vittnesbörd om fromhet och tro på bönens kraft! De bad intensivt med lyfta händer i tjugo minuter. Vi har under dessa dagar fått se många tecken på Kyrkans universalitet.

Jag måste medge att jag alltid får ett litet nyp i hjärtat när sådana här möten når slutet. Man önskar att de hade kunnat pågå åtminstone några dagar till! Och särskilt på grund av det varma mottagandet här i Stockholm. Det känns som om några frön har såtts här i kristna ungdomars liv, och man har lust att stanna kvar, hjälpa dem att växa och stödja och uppmuntra dem. Liksom Petrus har vi lust att sätta upp tält och stanna i detta sköna ljus i vilket allt verkar så klart. Men Petrus hörde en röst som sa till honom: « Detta är min älskade son, lyssna till honom. » Och när han tittade upp igen såg han bara Jesus. De gick ner från berget tillsammans och gav sig iväg till Jerusalem.

Broder Alois överlämnade « vänskapens ikon » till några ungdomar från Linköping. Detta är ett tecken på att pilgrimsfärden för tillit kommer att fortsätta utan oss bröder. Om några veckor kommer de att träffas för att be tillsammans där, och därifrån kommer ikonen att forsätta sin resa. Detta är så viktigt. Kyrkans liv här kan ibland vara så professionellt loch välorganiserat. Unga människor kan öppna vägar till förtroende om man tillåter dem att ta initiativ. Det är detta mötet har handlat om.

Måndag den 7 maj

Himlarna har öppnats och regnet flödar! I morse var vi en handfull personer samlade på Ersta för morgonbön. Nu har vår bön blivit osynlig igen. Ett ödmjukt tecken mitt i stan. Vem vet vad som kan komma ut ur denna bön, men vi betraktar den som ett enkelt svar på Kärlekens tilltal. Och den kommer att fortsätta här i Stockholm. På söndag den 13 kl 16.00 kommer vi att samlas i Katarina kyrka. Vi hoppas att många värdfamiljer och ungdomar från de olika församlingarna i stan och från förorterna kommer för att delta i denna tacksägelsegudstjänst innan bröderna reser tillbaka till Taizé.

I Katarina kyrka var de så glada över dekorationen som vi gjorde för mötet att de har beslutat att behålla allt en vecka till! Så de oranga tygstyckena får hänga och ljuset, blommorna och ikonerna kommer att stå kvar. Vilken vacker rymd för bön är inte denna kyrka! Vi är så tacksamma för den gästvänlighet vi mött.