När Broder Roger 1940 lämnade Genève för att grunda Taizékommuniteten bar han på en övertygelse: om vi kristna ska kunna verka för fred, måste vi först försonas sinsemellan. Många år senare beskriver han sin personliga resa på det här sättet:

“Min mormors livsöde hade gjort ett djupt intryck på mig. Det var genom att följa hennes väg som jag hittade min egen kristna identitet. Den växte fram när jag i mitt inre försonade den trostradition jag växt upp i med den katolska trons Mysterium, utan att jag för den sakens skull bröt med någon av dem.”

Den väg som broder Roger slog in på är inte lätt, den kräver mycket. Vi håller ännu på att utforska den.

I Kristus hör vi ihop med varandra. När vi är splittrade kan evangeliets budskap inte längre höras.

Hur ska vi kunna möta de nya utmaningar som finns i vårt samhälle, framförallt sekulariseringen och behovet av ömsesidig förståelse mellan kulturer, utan att ta tillvara på den Heliga Andens närvaro i alla de kristna kyrkorna? Hur ska vi kunna förmedla Kristi frid till andra om vi själva är splittrade?

Låt oss inte längre ödsla så mycket kraft på de motsättningar som finns mellan oss kristna, ibland till och med inom samma samfund. Låt oss i stället komma samman i Guds närvaro, och lyssna på hans ord i tystnad och lovsång:

En gång i månaden eller i kvartalet kan vi bjuda in dem som bor i vår stad, i vår region eller i vårt område till en ”försoningsvaka”. [1]

I förberedelserna för en sådan vaka kan ungdomar besöka andra församlingar, samfund, grupper och föreningar, och även bjuda in unga människor som söker en tro.

På det sättet kommer en önskan att samarbeta så långt det är möjligt att börja gro. Det som förenar oss är viktigare än det som skiljer oss åt och vi måste låta denna sanning bryta fram i våra liv!

Ett utbyte av gåvor mellan de olika kristna traditionerna har redan börjat. I Taizé ser vi att mellan människor som ber tillsammans och samtalar med varandra växer det fram en ömsesidig uppskattning, och ett utbyte av gåvor sker helt naturligt.

 

Vissa aspekter av trons Mysterium är tydligare i vissa kristna traditioner, andra aspekter är tydligare i andra traditioner.

 

De kristna i Öst har alltid betonat Kristi uppståndelse som redan håller på att förvandla världen. Är det inte tack vare denna betoning som många av dem orkat gå igenom årtionden av lidande under gångna århundraden? Orienten har hållit fast vid kyrkofädernas undervisning med stor trofasthet. Klostertraditionen, som Orienten har gett Västvärlden, har inspirerat folk till ett kontemplativt liv i hela Kyrkan. Skulle Västerlandets kristna kunna öppna sig mer för dessa skatter?

 

De kristna som har reformationen som bakgrund har särskilt understrukit följande aspekter av evangeliet: Gud ger sin kärlek gratis; genom sitt Ord kommer han var och en till mötes som lyssnar på det och följer det i sitt liv; den enkla tillit som tron är leder de troende till den frihet som man som Guds barn åtnjuter; när man sjunger tillsammans så blir Guds Ord mer levande i ens inre. Är inte dessa aspekter viktiga för alla kristna?

 

Den katolska Kyrkan har genom historien hållit den världsvida gemenskapen i Kristus synlig. Den har alltid sökt en balans mellan den lokala Kyrkan och den världsvida Kyrkan. Den ena kan inte existera utan den andra. Ett gemenskapens ämbete på alla nivåer har gjort det möjligt att i stort sett hålla fast vid enheten i tron. Skulle inte alla döpta människor kunna gå längre i en allt större förståelse av detta ämbete?

 

Det är också viktigt att ett utbyte av olika gåvor mellan olika världsdelar fördjupas, oberoende av kyrklig tillhörighet. De kristna i Europa har till exempel mycket att lära av Kyrkor i andra världsdelar. Dessa kyrkor har tagit emot gåvor från Europa och kan nu ge något tillbaka, nämligen ett fräscht sätt att följa evangeliet.

 

Kristus vittnen och martyrer drar oss med sig mot en enda gemenskap. De ger näring åt vårt hopp och åt vår övertygelse att vi bör söka synlig enhet mellan alla kristna.