Om jag hade mött Jeremia på Jerusalems gator sex hundra år före Kristus, vilket intryck skulle han då ha gjort på mig? Det är ju förvisso så att den bok som bär hans namn ibland är svår att ta till sig – det är så mycket tal om olycka i den. Men om jag tittat honom i ansiktet, skulle jag då inte ha sett en man som var öppen, lyhörd och förutseende, en man som vågade säga sin mening, men som också var ödmjuk, till och med ömsint, och som ibland blev rörd när han talade om Guds kärlek? En dag skulle jag fått se honom gå genom staden med ett ok på sina axlar (kapitel 27) och då skulle jag ha blivit bestört.

Man ställer sig frågan vad denne ovanlige man drevs av? Hur lyckades han stå så stadigt och inte vackla men ändå inte tyngas ner av det ok han måste bära?

Man skulle kunna besvara dessa frågor i tre punkter:

1. Jeremia var övertygad om att hans kallelse inte kom från honom själv, från hans önskningar och behov, utan från någon Annan: innan han blev till i moderlivet, hade Gud utvalt honom (1:5). Det var denna förvissning han ständigt återvände till: Gud hade gett hans liv en mening innan han ens själv förstod det. Hans uppgift var att svara på Guds kallelse utan att vända tillbaka.

När han betraktade sig själv måste han förstås ha tänkt att han inte kunde klara av denna uppgift. ”Jag är för ung” (1:6), jag har inte det som krävs för att tala inför folk – jag får inte ens göra det. Och likväl visste han att Gud inte skulle bry sig om hans invändningar. Man kan inte ställa sig själv i fokus när man har blivit kallad. Någon annan kommer att se till att man har de förutsättningar som behövs.

Ibland ville han slippa undan sitt kall: ”Jag tänker: ’Jag bryr mig inte om honom, aldrig mer skall jag tala i hans namn’, då blir det i mitt bröst som brann där en eld, instängd i mitt innersta. Jag försöker stå emot men förmår det inte.” (20:9). Idag anser vi kanske att det är farligt att ge efter för någon annans vilja, till och med om det är Guds. För Jeremia var det snarare detta som hjälpte honom att stå stadigt. Om han trots all den opposition han möttes av ändå inte vacklade så var det för att han djupt inom sig visste att Gud måste komma först.

2. Jeremia hade inget fanatiskt över sig. Han talade helt öppet inför Gud om det han inte kunde acceptera. Han gav uttryck för all sin förtvivlan. Han dolde den inte för andra heller. Med samma öppenhet medgav han också att hans trötthet och sorg inte hade tyngd nog inför Gud. Han accepterade utmaningen: ”Du som inte orkar hålla jämna steg med fotfolk, hur skulle du kunna tävla med hästar?” (12:5).

Ibland skakade Gud om honom. Gud klargjorde att han inte längre ville höra ovärdiga ord från hans läppar och att Jeremia skulle vända tillbaka till honom (15:19). Och när allt var sagt och gjort var det helt i sin ordning för profeten att Den som varit till sedan begynnelsen hade sista ordet. Jeremia kände Honom bra nog för att inse att Han inte var en sträng eller auktoritär Gud utan Den som mitt i de svåraste prövningarna aldrig upphör att älska: ”med evig kärlek har jag älskat dig, därför har jag så länge visat dig godhet” (31:3), och Den som i sin kärlek kände: ”mitt hjärta blöder för honom, jag måste förbarma mig över honom” (31:20).

Jeremia kände det som om Gud hade “förlett” honom (20:7). Han hade inte vetat vad som höll på att hända med honom, för Gud hade överraskat honom från hans svaga sida och han hade låtit sig övervinnas. Detta skulle sedan alltid komma att prägla hans förhållande till Gud. ”Vår sårbarhet är den väg som Gud väljer när han vill nå oss” som priorn för kommuniteten Grande Chartreuse sa om Broder Roger.

3. Jeremia förblev osjälvisk hela sitt liv. Han försökte aldrig vinna något genom sin kallelse; han sa aldrig att han gjort tillräckligt eller att han hade rätt att tänka på sig själv. När han efter Jerusalems fall gavs fri lejd kunde han antingen ha räddat sitt eget liv eller dragit nytta av situationen. Men icke: han stannade kvar med dem som måste vara kvar i Jerusalem, och delade till och med deras ångest. Det var aldrig fråga om att ta tillbaka det liv som han gett. Det var nog för honom att veta att livet kom från Gud: ”Jag låter olycka drabba allt levande, säger Herren. Men jag skall låta dig komma undan med livet, vart du än beger dig” (45:5).

Erfarenheten lär oss att brist på egenvinning gör en person gedigen – stabil och fri på samma gång.