Trakten omkring Kibuye

I Kigali, Butare, Kabgayi, Kibuye, Ruhengeri träffar vi dem som deltog i mötet i Nairobi. Ungdomarna i Kenya frapperades av att det kom så många som 260 ungdomar från Rwanda till mötet. Vi berättar för rwandierna att de gjort intryck på kenyanerna, och att kenyanerna tackar dem för att de kom. Vi tittar tillsammans på en film som visar hur hela denna etapp på pilgrimsfärden för tillit förlöpte, och sedan kan var och en tala om vad som just han/hon uppskattade. Varje gång vi har ett sånt här samtal är det flera som nämner att de kände sig mycket hjärtligt välkomna till Nairobi, inte minst av familjerna som de bodde hos; de nämner också känslan av enhet fast man hade så olika bakgrund, och tystnaden tillsammans mitt i bönen. ”Man visste ofta inte från vilket land de kom som man pratade med, och även om man inte talade samma språk så förstod man varandra; de andra var blyga, precis som vi, när det gällde att prata om sin tro och sitt inre liv.” ”I vår församling fick var och en av oss ett medlemskort i kenyanernas ungdomsgrupp; på detta sätt ville de visa att de hädanefter skulle betrakta oss som medlemmar.” ”Man kände hur var och en vibrerade därför att de talade om det som ligger allra innerst i deras hjärtan.” Några ungdomar i Kigali har bildat ett ”sällskap som lever i hopp”. De träffas en gång per termin för att be tillsammans och prata. I Kabgayi vill de ordna så att ungdomarna går ut till de 25 lantliga församlingarna i trakten och berättar för folk där vad de varit med om.

I Kibuye var det fullt av folk som kommit för att fira 1 majhelgen långt ifrån huvudstaden! Landskapet är så vackert att man tappar andan: gröna kullar och dalar som böljar ner till Kivusjön vars yta växlar mellan spegel och krusning. Stranden är bruten av fjordar som grenar ut sig i en mängd små vikar inåt land, och utanför stranden ligger det ett antal skogbevuxna öar. Några små båtar kör fram och tillbaka mellan olika stränder, och båtsmännen ropar på långt håll till sina kunder. Passagerarna sjunger och spelar trummor för att uppmuntra roddarna. På kvällen har himlen en rodnad åt norr: det är kratern i vulkanen Nyiragongo med sin glödande lava som lyser upp horisonten och skickar upp en plym av ånga. Men historiens drama syns också i landskapet. Stora ytor av odlad mark har blivit snårskog, åkrarna är övergivna och de små lerhyddorna rasar ihop. I den här trakten var folkmordet mer radikalt än på många andra håll.

Begravning av resterna av 127 offer för folkmordet,
Minneslunden Home Saint Jean, Kibuye, den 2 maj 2009

Lördagen den 2 maj firar vi en gudstjänst med präster och bybor från alla kyrkor till minne av folkmordets offer... I en och en halv timme avlöser olika personer varandra för att läsa upp 38 sidor med namn på offer som identifierats: Det än ändå bara en liten del av de 11 400 personer som dödades på en dag i en enda församling. Sedan följer en begravning av resterna av 127 offer som grävts fram nyligen bland kullarna. Representanter för olika kyrkor och för moskén ber böner, människor som kommit undan berättar om vad de sett, guvernören, borgmästaren och två riksdagsledamöter, som kommit från Kigali, håller tal.

Tisdagen den 3 maj, högmässa i lägret Kiziba där 18 000 rwandier från Kongo bor sedan de lämnade sitt hemland 1996. Många är tacksamma över att vi nu kan mötas i fred och vänskap. Ungdomskören sjunger efter bästa förmåga. De lyser av stolthet när det tillkännages att de ska ansvara för en gudstjänst som snart ska samla alla ungdomar i stiftet. Den 2 mil långa vandring de måste företa för att komma till festplatsen avskräcker dem inte. Isabella, en spansk nunna, är ansvarig för 200 socialarbetare.

Vi blir skjutsade tillbaka från Kibuye till Kigali i en minibuss. På vägen passerar vi vattendelaren mellan Nilen och Kongofloden. Från denna höjd kan man urskilja mer än tio bergskammar bakom varandra ända till horisonten. Jorden är ockra i färg, nästan röd, de unga eukalyptusträden silvervita, otaliga toner av grönt blandas och går på avstånd över i blått. Under bananträden skymtar små hus byggda av soltorkat tegel med tegelpannor i romansk stil på taken. Endast åarna verkar hitta vägen bland alla kullar. När dalen vidgar sig ser man majsfält i stället för papyrusodlingar, och på de bördigaste ställena sötpotatis och kål. På varje ställe där man kan lämna den asfalterade vägen och ta in på en sandväg väntar en klunga cykeltaxichaufförer på eventuella kunder. Närmare byarna och marknadsplatserna förflyttar sig de flesta till fots.

Gudstjänst söndag förmiddag i lägret Kiziba

Bakom landets leende yttre lider många människor av minnen av våld, vardagslivets hårdhet och framtidens utmaningar. Doktor Ezéchias Rwabuhihi har arbetat med dessa problem i 15 år, först som hälsominister, sedan som riksdagsman: ”Det behövdes en enorm kraftansträngning för att få landet på fötter. Vi har försökt återställa säkerheten, bygga upp efter allt som förstörts, arbeta för utveckling av infrastrukturer och få alla institutioner att fungera. Det har varit en bra början. Det räcker inte, men vi känner oss uppmuntrade av att det gått framåt. Vi håller på att lyckas med att få igång rättsväsendet på ett tillfredsställande sätt. En annan sak som öppnar nya, viktiga perspektiv är samarbetet med grannländerna i Östafrikanska unionen. Våra länder har varit isolerade från varandra alltför länge, alltför ensamma, varje land på sitt håll. Den största utmaningen är den stora fattigdom som en stor del av befolkningen lever i. Vi har mycket att göra.”

Huvudstaden ger ett väldigt dynamiskt intryck med alla byggen som är på gång, även om det finns många där som har det tufft på det ekonomiska planet: ”Ofta kommer mammor hit, eller ensamma barn, för att be om mat”, berättar en kvinna som bor i Kicukiro. ”När jag ser hur svårt de har det blir jag imponerad av deras mod. Inte i något annat land i Afrika har jag sett kvinnor arbeta som hantlangare högt uppe på byggnadsställningarna.” På landsbygden äger en familj i genomsnitt ett halv hektar mark, och det räcker inte för att producera mat till det tiotal personer som ofta finns i en familj. Nu har man börjat bruka sumpmarker nere i dalarna och odlar ris där. Fängelseinterner kan få sitt straff reducerat om de utför ett arbete som är nyttigt för samhället, och det finns en hel del som väljer att göra det. Många av dem arbetar i dessa sumpmarker där de bygger dammar utmed sluttningarna på vissa kullar; det motverkar erosionen och utökar åkermarken. Utbildning och självfinansierade projekt är nycklar till utveckling. Många tar initiativ på detta plan, inte minst kyrkorna.

Utblick över lägret i Kiziba

Diakonissorna i Ruhengera firar i år att de grundades för 25 år sedan. De kommer från olika protestantiska kyrkor och ställer upp för att betjäna befolkningen på olika platser genom att driva sociala projekt och utvecklingsprojekt: hem för föräldralösa barn, besök hos fattiga och ensamma, de driver ett bageri, en syateljé, en atelié där man tillverkar kort av bananblad, idkar boskapsskötsel... De tar ansvar för en del av det pastorala arbetet i församlingen och erbjuder andlig vägledning.

I den stora salen i Ruhengeris stiftscentrum leder fader Janvier yrkesutbildning för flickor: på ett ställe tränar de hårläggning på varandra, andra trampar på symaskiner eller broderar. Några kilometer därifrån ligger en alldeles nybyggd högskola, som fader Janvier stolt visar oss, där 2000 studenter är inskrivna.

Kyrkorna var utsatta under dramat 1994 och dess följder. Ändå kommer det mer folk till kyrkorna än någonsin tidigare. De är intresserade av liturgi, sång och textläsning som slår an på djupa skikt i deras historia. Många finner där en väg till tröst och livskraft. Kyrkorna är överfulla, till och med på veckodagar. 400 präster har vigts sedan 1994! Just nu är det 270 som studerar teologi.

Det finns fortfarande mycket lidande som folk ännu inte har kunnat tala om. Ljuset sprider sig över det förgångna lite i taget. Folk vågar prata mer och mer, och varje gång man hittar rester av kroppar får man på nytt tillfälle att uttrycka sin sorg. Ett viktigt steg för många är att ordna med en värdig begravning av förlorade anhöriga.

En flykting

Det betyder mycket att hitta någon som kan lyssna. ”Vi erbjuder oss att lyssna uppmärksamt. Ofta säger den som kommer för samtal: ’Det är första gången jag berättar allt detta.’ Ibland måste man träffas flera gånger för att den som berättar ska få tala ut ordentligt. Även om vi inte kan lösa alla problem så är lyssnandet en viktig etapp. När man kommit så långt kan man gå vidare. Jag känner mig väldigt uppmuntrad när jag pratar med människor som förlorat allt och trots allt går vidare”, säger lillasyster Stéphanie. ”När jag ser hur de går vidare i livet, förstår jag, att varje rwandier bär på en källa till hopp”, fortsätter Marthe, som tillhör Marias Hjärtas Döttrar i Butare.

”Det är först när man satt ord på allt lidande som man kan vara säker på att leva i sanningen tillsammans. Det är denna syskonlika gemenskap som utgör ett verkligt vittnesmål”, anser François Xavier, ansvarig för kommuniteten.

Några psykologistudenter i Butare har haft praktik på ett sjukhus i staden och har blivit medvetna om vilken utmaning som väntar dem när de börjar arbeta. De har beslutat sig för att bilda ett ”livsorienterat team” för att stödja varandra genom att prata om sina upplevelser och be tillsammans.

Fader Innocent förlorade hela sin familj när folkmordet pågick. Ändå var han en av de första att bli prästvigd efter katastrofen. Idag är han ansvarig för en viktig församling i ett kvarter nära flygplatsen. Liksom alla andra som upplevt dramat börjar han med att berätta för oss vad han varit med om innan han fortsätter: ”På det mänskliga planet kan man inte förstå vad som hände. Vi trodde att det var världens undergång som hade börjat. Sedan hade vi en gnagande känsla av att ha blivit övergivna av resten av världen. Men denna känsla skingras efterhand som åren går och vi känner mer och mer att man lyssnar till oss och förstår oss. Somliga frestas att söka frid i det yttre, men de hamnar i en illusion, och vi måste hjälpa folk att gå ner i sin egen ”källare”, i djupet av sitt hjärta och se vad som finns där, betrakta det i Kristus ljus, så att de kan komma ut befriade. Ensamheten när det var som värst har lärt oss att framför allt lita på oss själva. Tidigare ingick vi ofta i ett mönster som kännetecknades av paternalism. Nu har vi blivit mer vuxna. Vår församling här är den näst största i landet. Allt har byggts upp med hjälp av gåvor från församlingsborna. Det är första gången något sådant händer, och nu inser vi att vi kan åstadkomma sådant av egen kraft.”

Vi fortsätter att möta människor, lyssnar till berättelser, särskilt till personer som inte gett efter för rädsla eller blint våld, som gömde, skyddade eller gav mat åt grannar som var i fara, och vissa gav sitt liv i denna insats. Det finns människor som finner en inre frihet efter en långsam utveckling och som nu hänger sig åt att hjälpa andra. Var och en av dem vittnar om människans förmåga att befria sig från hat, från känslan av meningslöshet och bitterhet och hennes förmåga att ge av sig själv på ett sätt som överträffar hennes egna förväntningar. Här finns skatter som kan få andra att tänka efter och få mod att utvecklas, vilken deras bakgrund än är.