TAIZÉ

Mötet i Strasbourg

Meditationer av broder Alois

 
Varje kväll under mötet, vid bönens slut, talade broder Alois till deltagarna. På den här sidan kan du läsa hans meditationer.

Broder Alois, Strasbourg, lördag kväll 28 december 2013

Vi har kommit till Strasbourg som fredens och tillitens pilgrimer — i denna stad och del av Europa som idag är en symbol för försoning efter 1900-talets fruktansvärda krig.

Först och främst vill vi tacka dem som välkomnar oss. Vilken underbar gästfrihet! Säg det till era värdfamiljer när ni kommer hem ikväll. Att alla unga utlänningar som har kommit till detta möte tas emot av familjer på båda sidor om gränsen är ett hoppets tecken.

I evangelieläsningen hörde vi just Jesus kalla Levi att följa honom. Den berättelsen borde utmana oss. Levi bestämde sig utan att tveka för att följa Jesus. Sedan lagade han en stor måltid för alla möjliga människor.

Under de här dagarna får vi upptäcka en sorts bild av måltiden hemma hos Levi. När han gav sig av för att följa Jesus förstod vi att vid hans bord finns plats för alla, och därmed för var och en av oss. Inte för att vi kan leva upp till hans kallelse, utan för att han älskar oss. Jesus ger till och med hedersplatsen till dem som verkar vara långt från Gud, eller som känner sig långt från Gud.

Jesus erbjuder alla sin vänskap. Och den vänskap Jesus visar kan vi också leva i I våra egna sammanhang. Alla de som älskar Kristus, människor runtom i världen, bildar med honom som förebild en sorts underbar vänskapens gemenskap.

Att skapa och stärka en vänskapens gemenskap, visst är det ett bidrag som kristna kan ge till våra samhällens framtid? Vi möter så många utmaningar: arbetslöshet, ekonomisk osäkerhet, klyftan mellan fattiga och rika inom varje land och mellan länder och kopplat till detta även miljöförstöring. Många unga strävar efter en annan ekonomisk ordning.

Är det alls möjligt att finna svaren på dessa utmaningar utan att börja med att knyta vänskapsband? Kristus inbjuder oss genom den heliga Anden att lämna rivalitetens ande bakom oss, den som skapar motsättningar och orättvisor, och istället bli skapare av vänskap och fred.

Kristus kallar oss alla att vidga vår vänskap. Och vi kan göra det mycket enkelt, som Jesus gjorde, genom att äta tillsammans, genom att besöka varandra, och särskilt genom att sprida förlåtelse och tillit omkring oss. Genom hela våra liv kan vi vara tillitens pilgrimer.

Imorgon förmiddag kommer ni att reflektera tillsammans. I möteshäftet finns det fyra förslag för 2014. De kommer att hjälpa er under dagarna här, och sedan när ni återvänder till era olika länder, att söka synlig enhet, vänskap mellan alla som älskar Kristus, med andra ord dem som sätter sin lit till Kristus, och också mellan alla dem som vill vara vänskapens vittnen i världen.


Broder Alois, Strasbourg, söndag kväll den 29 december 2013

Idag har ni funderat över hur vänskapsband kan knytas. Men vi vill gärna ta ytterligare ett steg och gå till vänskapens källa. På det viset kan de här dagarna bli ett tillfälle för oss att fördjupa vår tro.

I den evangelietext som vi just har läst kallar Jesus oss sina vänner. Det betyder att Guds kärlek alltid finns tillgänglig för oss. Han kärlek är källan till varje annan kärlek, till all vänskap. Vår tro på Gud kärlek kan inte förbli en vag känsla som vi nöjer oss med. Vår tro måste bli en vuxen tro.

I våra försök att förstå Guds kärlek kan vi kanske ibland frestas att ge upp därför att vi känner oss överväldigade eller därför att alla våra krafter går åt till att organisera de konkreta detaljerna i vår tillvaro.

Tron är inte ett system som har en förklaring på allt. Gud agerar inte bara för att leva upp till våra förväntningar, han gör det varken i våra liv eller i världen. Så i var och en av oss kan tvivel samexistera med tro. Kanske blir vi med tiden mer känsliga för Guds obegriplighet. Det ska inte göra oss rädda!

Istället kan det leda oss till att gräva djupare för att hitta tillitens källa i Gud. När vi får lida och tycker att vi misslyckas kan det leda till att vi litar på Guds kärlek på ett djupare sätt. Guds kärlek är bortom allt, bortom vår kontroll.

Hur kan vi hitta denna tillit? Vi kan ha två metoder som stöd. Den första är att vara tysta inför Gud. Det är klart att vi kan göra som barnen och berätta för Gud vad vi önskar oss. Men vi kan gå ännu längre! Bön är inte bara att be om det ena eller det andra. Bön är att öppna oss för Gud i våra hjärtans tystnad för att kunna placera oss under hans kärleksfulla blick.

Om Kristus kallar oss sina vänner är det därför att Gud väntar på vår kärlek. Ja, jag är ömtålig, och jag är långt ifrån perfekt, men Gud tigger om den kärlek som jag ger uttryck för i min fattiga bön till honom.

Den andra metoden: att se på Kristus, att lyssna till honom. Fastän han var Guds son upplevde han Guds tystnad. Genom sin död och uppståndelse tog han på sig allt det tragiska som våra liv innehåller — våra misslyckanden, våra fel, vårt våld.

Till och med när natten var som mörkast trodde Jesus på Guds kärlek. Han kan visa oss vägen, inte så att vi slipper mörkret, men så att vi får gå genom mörkret tillsammans med honom, och vi kan lita på att den heliga Anden är med oss, osynlig och närvarande.

Och Guds kärlek fyller våra liv till den grad att vi ger den vidare till andra. Låt oss ta Kristi ord på allvar, de ord som ni kommer att samtala om imorgon förmiddag: "Älska varandra." Och några ord till: "Älska era fiender." Vilken utmaning! Men också: vilken kraft!

Låt oss bestämma oss för att ta emot Guds kärlek och låta den förvandla våra liv. "Om ni älskar varandra", sa Jesus, "kommer alla att förstå att ni är mina lärjungar."

Igår kväll berättade jag för er att Kristus kallar oss att vidga vår vänkrets så att den omfattar de människor vi har runtomkring oss. Under den pilgrimsresa som vi, jag och några bröder, nyligen gjorde i Asien mötte vi kristna, särskilt unga, som försöker vara sådana tecken på vänskap.

I de flesta länder i Asien är de kristna en minoritet. Men många av dem är ett slags jäst för fred och frihet i de situationer där de har hamnat. Jag såg det i Myanmar (Burma), i Indien; jag såg det i Kina. De kristna där bär några uppmuntrande ord som jag skulle vilja ge vidare till er.

I Korea förstod jag vidden av det lidande som har orsakats av att landet har delats i två stater. Det krävs mod av dem som vill arbeta för försoning, och fler och fler har det modet. I Nordkorea kunde vi bara dela tystnaden med dem som väntar på förändring. Låt oss be för människorna där!


Broder Alois, Strasbourg, måndag kväll 30 December 2013

(Före bönen): Ekumenisk öppenhet är en gammal tradition i Alsace och Ortenau. Vi tackar katolska, ortodoxa och protestantiska biskopar, pastorer, präster och lekmän för de många ekumeniska initiativ som har förberett vårt möte i Strasbourg. Tack till ärkebiskopen Grallet, till den protestantiske biskopen Fischer, till den ortodoxe prästen Fader Vasile Iorgulescu, till ordföranden Collange och till ärkebiskopen Zollitsch som nu kommer att tala till oss.

(Efter bönen): Under det kommande året får vi fråga oss själva: vad måste vi göra för att kyrkan ska bli en gemenskap? Så många människor som lider av stress i vardagen söker andlig tröst och törstar efter en inre frid. Vad kan vi göra så att kyrkan, genom sitt arbete, kan få Evangeliets källa att flöda och släcka deras törst?

Vi skulle älska att se denna bild av kyrkan ta form, den bild som broder Roger beskrev med dessa ord: ”När kyrkan outtröttligt lyssnar, läker och försonar lyser den allra starkast: en gemenskap av kärlek, av medkänsla, av tröst – en klar återspegling av den återuppståndne Kristus. Den är aldrig frånvarande, den är aldrig defensiv, den är fri från all hårdhet, och därför kan den stråla med trons ödmjuka förtröstan rakt in i våra mänskliga hjärtan.”

Om kyrkan mer och mer ska bli en plats av välkomnande och gemenskap, är det inte dags att ta fler konkreta steg i riktning mot försoning mellan åtskilda kristna? Försonade kristna låter evangeliets röst höras så mycket tydligare i en värld där tillit behövs för att förbereda en framtid med rättvisa och fred. För tillfället riskerar vi att stanna vid bara tolerans. Men Kristus vill föra samman oss i en kropp.

Så jag skulle vilja hitta rätt ord för att fråga kristna från olika kyrkor: är inte detta den tid när vi borde ha modet att placera oss allihop tillsammans under ett tak, utan att vänta på att alla teologiska formuleringar ska stämma överens?

Är det inte möjligt att uttrycka vår enhet i Kristus (som inte är delad) eftersom vi vet att skillnaderna i hur vi uttrycker tron inte skiljer oss åt? Det kommer alltid att finnas skillnader. Vissa är normala diskussionsämnen, andra kan även vara berikande.

Låt oss tillsammans med kristna från andra samfund göra allt som är möjligt att göra
tillsammans – låt oss inte göra något utan att ta hänsyn till varandra.

För att främja detta har vi två vägar till vårt förfogande. Den första: att i en enkel bön vända oss allihop mot den levande Guden. Den andra: att tillsammans tjäna de fattigaste. Då kan vi sannerligen berätta Evangeliet tillsammans!

Vi borde inte vara rädda för att Evangeliets sanning ska försvagas när vi alla samlas under samma tak. Vi kan lita på den heliga Anden. Det handlar inte om att komma samman för att bli starkare, utan om att vara trogna Kristus, undergivna och ödmjuka i våra hjärtan. Han lär oss att sanningen visar sig genom ödmjukhet.

Visar inte påven Franciskus oss vägen framåt genom att vittna om att en prioritet för oss alla är att berätta om Guds nåd i våra liv? Låt oss inte gå miste om det lyckliga tillfället som uppstått för att uttrycka den synliga gemenskapen hos alla som älskar Kristus.

Morgondagens samtal kommer att handla om olika sätt att göra den här gemenskapen runt Kristus synligare. Ni kommer att reflektera över Jesu ord: "Ty där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem."

Sökandet efter att göra denna gemenskap synligare, och att på detta sätt bli bättre på att skapa en ny solidaritet mellan människor, kommer också att vara målet med vår pilgrimsfärd av tillit under det kommande året. Hur kommer det att fortsätta?

Under år 2013 har vi riktat vår uppmärksamhet mot de unga i Asien. Det nya året, 2014, ger oss tillfälle att lyssna på Amerikas unga. Vår pilgrimsfärd kommer att äga rum i Texas och Mexiko i april—maj, och i Karibien i oktober. Där kommer vi att bjuda in till möten i Dominikanska Republiken, Haiti, Puerto Rico och Kuba.

Sedan kommer nästa europeiska möte att hållas från 29 december 2014 till 2 januari 2015.


Broder Alois, Strasbourg, tisdag kväll 31 December 2013

Igår sade jag till er att om vi söker försoning mellan kristna är det inte för att bli starkare. Det är inte heller för att dra oss tillbaka in i oss själva. Nej, vi söker försoningen mellan kristna för att den ska bli ett tecken på Evangeliet och så att den kan vara som en surdeg för ökad närhet mellan människor och mellan länder.

Synlig gemenskap bland alla de människor som älskar och litar på Kristus kan bli verklighet bara om vi har förlåtelse och försoning i hjärtat, i centrum i våra liv. Samma sak gäller om vi vill skapa fred bland människor runt om på jorden Också där är förlåtelse och försoning grundläggande.

I den familj som mänskligheten utgör lämnar historiens sår djupa ärr och påverkar människors samveten och själar i generationer. Men de förödmjukelser vi lider av behöver inte leda till våld. De kan bli helade, inte genom segern över andra utan när våra hjärtan gör rum för att respektera andras värdighet.

Sydafrikas historia ger oss ett exempel på det. Även om vägen mot större rättvisa fortfarande är lång gjorde Nelson Mandela det möjligt för de hemska såren i landets historia att läkas genom att han erbjöd förlåtelse.

Och här i Strasbourg minns vi att några människor efter blodiga krig under det senaste århundradet lyckades med att leda Frankrike och Tyskland och sedan resten av Europa in på en väg till förlåtelse och försoning.

Genom vårt möte här i Strasbourg, en stad som symboliserar försoning i Europa, vill vi uttrycka en tacksamhet för dessa fredsskapare. Den tacksamheten kan aldrig vara tillräckligt stor.

Utan förlåtelse finns det ingen framtid vare sig i en människas liv eller i relationer mellan länder. Ibland verkar förlåtelse vara en omöjlighet. Men denna tillfälliga omöjlighet innebär inte en vägran för alltid. Att hålla kvar förlåtelsen och, om det är möjligt, uttrycka en önskan att förlåta är redan ett första steg mot helande.

Dagens unga har chansen att vägra att föra vidare bitterhet och fiendskap till nästa generation, bitterhet och fiendskap som kommer från historiens sår och som fortfarande ibland gör ont. Denna vägran innebär inte inte att de glömmer ett smärtsamt förflutet, utan att de bryter kedjan som cementerar förbittring och på detta sätt steg för steg helar våra minnen genom förlåtelse.

Som kristna ska vi vara de första att gestalta försoning, också när situationen mänskligt sett verkar hopplös. Kristus kom för att förlåta allting. Genom att ta på sig själv allt mänskligt våld befriade han oss från det. Och han lovar oss att vi kommer att hitta glädje om vi följer honom längs förlåtelsens väg.

Vi vill också bli mer medvetna om att försoningens ande innefattar delande, en mer rättvist fördelning av jordens rikedomar. Vi har tillsammans slagit in på en väg som kommer att leda oss till att leva ut solidaritet djupare mellan människor. Vi kommer att försöka att formulera dessa nya former av solidaritet i Taizé under 2015.

Det är så viktigt för unga européer att inte vara nöjda med ett försonat Europa utan att bygga ett Europa som är öppet och solidariskt. Solidariskt mellan alla europeiska länder, men också med andra länder och med de fattigaste människorna.
Alla kan delta i en civilisation som bygger på tillit istället för misstro. I historien har några få människor ibland kunnat tippa balansen över till fred. Låt oss för Kristi och Evangeliets skull ansluta oss till dessa fredens och tillitens pilgrimer när vi återvänder hem till våra olika länder.

Sista uppdateringen: 5 Januari 2014