svenska

Stockholm 2007

Taizébröder i Sverige och Stockholm

Bröderna från Taizé tillbringade några månader i Sverige under det första halvåret 2007.

Inbjudan

« Det som ärar Gud mest är en levande människa », sa den franske teologen Jean Daniélou.

Hans Ulfvebrand, kyrkoherde i Sofia församling i Stockholm, berättar om
hur dessa ord blev inspirationen till att bjuda bröderna från Taizé till Sverige : "För 11 år sedan, när vår äldste son kom hem från sitt konfirmandläger som avslutades med en vecka i Taizé, anade jag att han
varit med om något utöver det vanliga. Han verkade fått en glimt av vad levande människor är. Under hösten 2005 fantiserade en kollega och jag kring möjligheten att bjuda några bröder från Taizé att komma och dela vardagen med oss under några månadet här på Söder i Stockholm. Vi skrev ett brev, och broder Alois i Taizé svarade : « Ert brev kom just när jag frågade mig själv : eftersom så många unga svenskar kommer till Taizé, borde vi inte vara mer närvarande i Sverige ? »
"

En närvaro

I början av februari 2007 kom fyra bröder från Taizé och två svenska volontärer till Södermalm. Den inbjudan som de hade fått från Caroline Krook (biskop i Stockholms stift), Thorbjörn Larsson (direktor för Ersta Diakoni), Anders Arborelius (biskop i Stockholms katolska stift) och Helene Friberg (distriksföreståndare i Svenska Missionskyrkan i Mälardalen) gällde « en närvaro » på Ersta under våren, och bröderna bestämde sig för att be sina morgonböner i Ersta kyrka men middagsbönerna i Maria Magdalena, som är lättare tillgänglig för de människor som rör sig i staden. Församlingen där svarade genom att ordna en enkel lunch varje dag efter bönen och bjuda in alla till den.

Helgerna i februari och mars fylldes av möten med ungdomar på olika håll i Sverige – bröder och volontärer reste en och en till platser som Härnösand, Göteborg, Luleå, Örebro, Vadstena och Malmö. Varje helg fick Vänskapens ikon, som de svenska ungdomarna på Zagrebmötet vid nyår hade tagit emot av bröderna, följa med till en ny plats.

En av deltagarna i Vadstena, Emma Thorén från Uppsala, skriver:
"Något som var mycket värdefullt för mig under dessa dagar, förutom de goda mötena och samtalen, var att återupptäcka tilliten. Det är ju lätt att säga och tänka att man inte ska oroa sig och att man ska lita på Gud, men att verkligen göra det är en annan sak. I sitt tal i söndagens högmässa sa en broder från Taizé något i stil med att ’vi får välkomna tilliten till Gud’. Och det blev en nyckel för mig. Det är ju mycket enklare att välkomna tilliten än att själv prestera den. Denna återupptäckt av tilliten gör att jag tänker tillbaka på Taizédagarna med stor glädje."

De dagliga bönerna i Stockholm – alla dagar utom söndagar – samlade allt mellan några få morgonpigga Erstainnevånare och ett hundratal lunchlediga Stockholmsbor i alla åldrar, och de uppmärksammades i flera av de stora dagstidningarna. Svensk tv filmade under helgerna i Örebro och Malmö, och Ersta och Kyrkans Tidning samarbetade om en bilaga som spreds över hela landet som information om brödernas närvaro.

"De starkaste intrycken"

I mars sammanfattade en av bröderna sina intryck såhär :

"Vilka har blivit de starkaste intrycken under våra första veckor här?

Först av allt: att i ett land som anses vara sekulariserat finns det en hunger efter gemenskap och bön bland unga människor.

Dessutom: det finns en generositet i det svenska samhället – svenskar öppnar dörren och bjuder in den som kommer och knackar på. Detta blir tydligt på ett mer övergripande sätt i attityderna gentemot invandrargrupper och andra som kommer utifrån.

Det är också viktigt att se de olika svenska kyrkornas öppenhet och försök att arbeta med detta. När kristna försöker leva ut evangeliet i det moderna samhället, då kan vägar plötsligt öppnas på ett oväntat sätt. Och kyrkan behöver inte fastna i självupptagenhet – den kan bli en plats där alla känner sig välkomna."

Ett möte för unga vuxna

Hela tiden förbereddes det större mötet, som skulle äga rum första helgen i maj. Både transportfrågorna och serveringen gick att ordna till slut. Att hitta värdförsamlingar gick på en vecka – många Stockholmskyrkor från olika samfund ville vara med. Men medan grupper från Kroatien, Ukraina och de baltiska länderna anmälde sig var det oväntat glest mellan de svenska anmälningarna.

Varför ska man komma till ett möte i Stockholm när det finns så många andra ställen som är mer intressanta för unga kristna i de nordiska länderna? Kanske lever vi i en tid när det, precis som för de första kristna, blir viktigare och viktigare för kristna att helt enkelt hälsa på hos varandra. När vi gör det bekräftar vi varandras tro och upptäcker saker i andra kristna gemenskapers liv, saker som kanske kan hjälpa oss att gå vidare i våra egna liv och engagemang. Till exempel: hur många unga svenskar utanför Stockholmsområdet vet något om kyrkans liv i Stockholm? Detta är en möjlighet att bygga ett liv i gemenskap tillsammans.

Katarina kyrka, en korsformad kyrka som ligger centralt på Söder, förbereddes för att bli mötets hjärta. En grupp frivilliga hjälpte vaktmästarna att lyfta bort alla dörrar i kyrkbänkarna och smycka kyrkan med tyger, växter och ikoner. Dessutom hade många kyrkor i Stockholm lånat ut sina ljusbärare, ett slags stora böneljusstakar som finns i nästan alla svenska kyrkor, och de ställdes i kyrkans kor och fylldes med tunna ljus. Katarina församlingshus blev välkomstcentral, och i Sofia församlingshus serverade några av församlingens frivilliga smörgåsar och kantarellsoppa till alla medhjälpare.

Så kom broder Alois, så togs ett nytt steg på pilgrimsfärden för tillit på jorden, så började mötet « Välj att älska, välj hoppet » – och nog kom svenskarna också. Både bänkarna och golvet i Katarina kyrka fylldes vid kvällsbönerna, och de flesta av sångerna från Taizé sjöngs på svenska.

De flesta deltagare hann med tre workshops under dagarna och valde mellan ämnen som « Älska era fiender », « Tro i Stockholm genom tiderna » (en vandring i Gamla stan), « Solidaritet » och « Religionsdialog – att söka vägar för freden ».

Broder Alois avslutade sin meditation vid lördagskvällens bön med orden:
Ja, ibland behöver vi gå mot andra horisonter, långt bort eller i närheten, för att upptäcka det hopp som evangeliet ger oss om och om igen. I vår värld, där så mycket lidande skapar oreda, behövs det kvinnor och män som utstrålar Guds frid genom sitt sätt att leva. Så låt oss fatta djärva beslut att gå framåt på kärlekens och tillitens väg. Låt oss välja att älska och välja att hoppas.

En tackbön

Den 13 maj, innan bröderna återvände till Taizé, samlades många av dem som hjälpt till på olika sätt under Stockholmsmånaderna till en tackbön i Katarina kyrka. Ljusbärarna hade körts tillbaka till sina olika kyrkor igen, men bänkdörrarna var fortfarande borta, och tygerna och ikonerna och mattorna i koret var fortfarande kvar. Församlingens medarbetare hade inte velat ta bort dem!

Efter bönen delade några deltagare med sig av sina tankar om mötet:

– Vi är en församling med många olika etniska grupper, berättade en av dem som förberett mötet i Kista. Många kyrkotraditioner finns representerade hos oss, och vi har ekumeniska böner i vår kyrka. På morgonbönerna under mötet hade vi deltagare från den koptiska kyrkan, persiska pingstvänner, kroater, svenskar och ester. Det var väldigt fint. Vi hade ordnat det så att våra utländska gäster fick bo hos svenska värdfamiljer, medan de svenskar som kom fick bo hos familjer med annan etnisk bakgrund.’

En av familjerna i Bromma hade fått två gäster, en från Kroatien och en från Singapore:

– Det blev lite hektiskt! Vi fick stiga upp tidigt och lägga oss sent, för vi ville ju ha lite tid tillsammans med dem. De frågade mycket om hur vårt land är och hur vår kyrka är, och det var frågor som fick oss att tänka till om vår egen situation.

Ett par av dem som berättade om sina erfarenheter hade valt sånger som bilder: en av dem var ”The Kingdom of God”, som slutar med bönen ”Kom, Gud, och öppna i oss en port till ditt rike”, en annan påminnelsen ”Där barmhärtighet och kärlek bor, där är också Gud” – två sånger som sjungits under bönen en liten stund tidigare.

– Om man själv har rest och blivit välkomnad hemma hos någon vet man att man får så mycket, sa en kvinna som tagit emot tre polska gäster under mötet. Att öppna vårt hem var också en pilgrimsfärd för tillit. Det känns viktigt att olika generationer får mötas.

Och en annan av värdfamiljerna sa:

– För oss är det verkligen ett tecken på hopp att olika delar av världen möts och kan be tillsammans. Det här är något att bygga vidare på.

Läs om intryck från mötet i Stockholm, dag för dag: klicka här

Läs mer om hur Vänskapens ikon fortsätter sin resa i Sverige: klicka här

Sista uppdateringen: 2 Juni 2007