TAIZÉ

Prag

Meditationer av broder Alois

 
Varje kväll under mötet, vid bönens slut, kommer broder Alois att tala till deltagarna. Texterna till dessa meditationer kommer att publiceras på denna sida.

Broder Alois, Prag, torsdag kväll 1 januari 2015

Vi har fått ett så generöst välkomnande. Jag vill tacka familjerna, församlingarna, kyrkoledarna och dem som arbetar inom stadens och regionens administration och hjälpte till så att mötet kunde genomföras så problemfritt. Tack för de skolor som ni har ställt till vårt förfogande.

Det är en glädje att Europamötet har samlat kristna från olika samfund såväl som människor som inte delar tron på Kristus men som vill skapa fred.

Kristus gav sitt liv för att samla hela människor i en enda stor familj. Han kallar sina efterföljare till att vara ett tecken på hans fred i världen. Det är för att ett sådant tecken behövs så mycket som försoning mellan kristna är något så avgörande och brådskande.

En fråga som vi kristna verkligen vill hitta ett svar på är denna: hur kan vi med våra liv visa att enhet är möjlig – och samtidigt respektera mångfalden?

Det kommer alltid att finnas skillnader mellan kristna. De kommer att fortsätta vara en inbjudan till en ärlig dialog; de kan också vara berikande. Men är det inte dags för oss att prioritera vår dopidentitet, den som vi alla har gemensam, och den som redan förenar oss i Kristus?

Borde inte de kristna kyrkorna våga samlas under ett tak, idag, redan innan en samsyn i alla teologiska frågor har uppnåtts?

Under de här dagarna tar ni, de olika kyrkorna i Prag, emot oss – protestanter, katoliker och ortodoxa. Jag är särskilt berörd av att vi lever detta enhetens tecken i Jan Hus land. Hans våldsamma död kommer att bli ihågkommen nästa år. Ansvaret för splittringen av kyrkan på 1500-talet delas av många, men hans personlighet och hans integritet är en uppmaning till oss alla att vända om och försonas.

Kristus ger enhet när och på det sätt som han önskar. Men om vi inte väntar på den gåvan tillsammans, hur ska han kunna ge oss den? Det var när apostlarna var samlade under ett tak, tillsammans med Maria, som de fick ta emot den heliga Andens gåva. Och den heliga Anden förenar oss alltid i vår mångfald.

Hur ska vi kunna samlas under ett tak? Jag skulle vilja ge sex förslag:

- På lokalplanet kan vi samlas under ett tak, bland grannar och familjer, som i ett slags “grätsrotsgemenskaper“, och be tillsammans, hjälpa varandra och lära känna varandra bättre.

- Lokala församlingar som tillhör olika kyrkor och samfund samarbetar redan om bibelstudier, om socialt och pastoralt arbete, om undervisning. Detta kan intensifieras. Varje församlingsgemenskap bör se till att allt som är möjligt att göra tillsammans med andra görs tillsammans med andra, och att inte göra något utan att räkna med de andra.

- Vi är tillsammans i denna vackra domkyrka. Skulle det inte i många städer kunna bli så att katedralen eller den största kyrkan är ett gemensamt bönens hus för alla kristna i området?

- Den teologiska dialogen måste fortsätta. Skulle det vara möjligt att göra detta mer och mer i den gemensamma bönens sammanhang och i medvetenhet om att vi redan är tillsammans? Genom att leva och be tillsammans kan vi hantera rent teologiska frågor på ett annat sätt. Kanske kan samma sak sägas om etiska reflektioner.

- Alla troende har fått en del av den pastorala gåvan att ta hand om varandra. Den kristna familj som är kyrkan behöver också enhetens ämbete, på alla nivåer. Gemenskapens ämbete på den världsomfattande nivån förknippas sedan länge med biskopen av Rom. Skulle inte han kunna betraktas som den tjänare som tar hand om sina bröders och systrars enhet mitt i deras stora mångfald? Skulle det inte vara möjligt för kyrkorna att föreställa sig olika sätt att relatera till detta ämbete?

- Borde inte de kyrkor som understryker att enhet i tron och samsyn i ämbetsfrågor är en förutsättning för att vi ska kunna ta emot nattvarden tillsammans lägga lika stor vikt vid den ömsesidiga kärlekens harmoni? Skulle de inte kunna erbjuda en bredare eukaristisk gästfrihet åt dem som ger uttryck för en längtan efter enhet och som tror på Kristi verkliga närvaro? Nattvarden är inte bara enhetens höjdpunkt: den är också vägen till enhet.

Låt oss komma överens om att gå framåt på en väg som vi inte känner till i förväg och slå rot i de här Jesaja-orden: "Jag skall leda de blinda på vägen, föra dem längs okända stigar." Vi sätter vår tillit till Anden – han leder oss längs ännu okända stigar. Hans inspiration förbereder oss för att bli trovärdiga gemenskapsvittnen.

Broder Alois, Prag, onsdag kväll, 31 december 2014

När ni kom till Prag fick ni “förslagen“ för det kommande året. Utgångspunkten för dem är Jesu ord om att vi är jordens salt. Han säger inte “ni ska vara“ utan helt enkelt “ni är jordens salt“. Saltet blandas med mänsklighetens jord. Kristus skickar ut oss överallt med det glada budskapet om Guds kärlek.

Så underbart! Gud sprider inte ut sin frid på något mekaniskt sätt från ovan, utan genom våra liv. Han litar på oss. Han bjuder in oss till till att vara fredens surdeg i mänsklighetens deg, denna mänsklighet som på ett så tragiskt sätt slits itu av konflikter, en del med vapen, en del utan.

Gud väntar på att vi ska säga ja till hans kärlek. Ett ja som det som Maria uttalade, ett modigt ja som ger uttryck för att vår tillit. Och det är inte bara hon som stöder oss – ett oräkneligt antal andra Gudsvittnen gör detsamma.

Broder Roger är en del av den “skyn av vittnen“. Under det kommande året ska vi minnas honom. I Taizé kommer det, utöver de möten som äger rum varje vecka, att bli ett möte för unga människor som lever i kommuniteter och ett annat för unga teologer. Veckan mellan den 9 och den 16 augusti samlas vi till ett “Möte för en ny solidaritet“. Varför “ny solidaritet“?

Ny, för det handlar om att vi återigen bestämmer oss för att leva i solidaritet. Var och en av oss kan göra vänskap mellan människor och mellan folk till en prioritet och bidra till detta med de gåvor som han eller hon har fått. Den ansträngning eller till och med den uppoffring som detta innebär ger glädje och mening till våra liv.

Ny, också, för vi står inför utmaningar som vi ännu inte vet något om. Hur kan vi vara en del av globaliseringen på ett positivt sätt, ett som inte innebär att vi förtrycker människor som är fattiga eller som tillhör minoritetskulturer? Hur kan vi leva i en alltmer teknologisk värld? Bland de största frågorna finns utan tvekan migration och miljö.

Ny, slutligen, för att solidaritet innebär att våra attityder måste förändras. Att hjälpa de människor som är mycket fattiga kommer alltid att vara en nödvändighet. Men respekt för varje människas värdighet resulterar också i att vi måste överge vårt ovanifrånperspektiv för att kunna både ge och ta emot. Människor som är fattigare än vi har mycket att ge; de gör oss mer mänskliga, och ibland kan de hjälpa oss att förstå Evangeliet i hela dess djup på ett bättre sätt.

I Taizé har vi inte några färdiga lösningar på dessa svåra frågor; vår kommunitet vill snarare vara en plats där människor kan söka, en plats för möten mellan människor, en plats för olika initiativ. Ömsesidigt lyssnande kan få projekt att sätta igång; det kan leda till att en del människor fattar framtidsbeslut som kan få stora konsekvenser.

Broder Roger ville leva sitt liv tillsammans med bröder, inte stanna på någon teoretisk nivå. När han var 25 år började han i Taizé, alldeles ensam, och senare kom de första bröderna. De gav sina livslånga löften tillsammans. Broder Roger skulle aldrig ha kunnat föreställa sig vad som skulle komma att växa ur detta lilla frö. Hans liv uppmuntrar oss att börja med nästan ingenting.

Var och en av oss vill vara en tillitens pilgrim på den plats där vi bor. Trons tillit är ju det som ger liv åt vår vardag. Stora firanden, som vårt möte i Prag, är inte något mål i sig själva utan stöttar oss på vår resa framåt. Därför planerar vi fler steg på pilgrimsfärden för tillit framöver.

Vi har varit hos de unga i Amerika, Asien och Afrika. Nu vill de unga i Oceanien bli en del av vår pilgrimsfärd. De närmaste stegen kommer att äga rum mycket snart, i februari, i Australien och Nya Zeeland.

Om ett och ett halvt år, 2016, kommer vi att återvända till den världsdel som ligger så nära Europa och som möts av så lite förståelse, till Afrika. Efter mötena i Kenya och sedan i Rwanda kommer unga i Västafrika att samlas, och också att bjuda in människor från andra världsdelar, till ett steg på pilgrimsfärden för tillit. Vi kommer att bli välkomnade tidigt i september 2016 i Cotonou i Benin.

Och om ett år, i slutet av 2015, är det ett nytt Europamöte. Vi kommer att resa till ett land i södra Europa. Det är välkänt för sin varma gästfrihet men befinner sig just nu i stora ekonomiska svårigheter. Mellan den 28 december och den 1 januari är vi inbjudna till Valencia i Spanien.

Som avslutning vill jag säga några ord till de spanjorer som är här. Till de unga i Spainen vill jag säga: ni är andliga söner och döttrar till den heliga Teresa av Avila, vars 500-årsdag firas nu, och också till den helige Johannes av Korset. På sin tid återuppväckte de ett mystikens liv i Spanien. Er generation är kallad, i sin tur, att tända den förnyade trons eld i ert land. Vi kommer till Valencia för att den elden ska få röra vid oss, och så att den ska få brinna över hela Europa.

Broder Alois, Prag, tisdag kväll, 30 december 2014

Vi har kommit från alla länder i Europa, och också från andra världsdelar, och under de här dagarna låter vi oss inspireras av Kristi ord: “Ni är jordens salt.“ Och vi tittar särskilt på hur de orden uppmuntrar oss att vara människor som skapar fred på jorden.

Vilken glädje det är att se våra liv i det ljuset! Vårt Europamöte kan göra oss mer medvetna om den universella gemenskap som Kristus vill skapa mellan människor. Vi är utspridda över jorden, och på det viset kan vi hjälpa Guds fred att stråla ut i mänskligheten.

Här i Tjeckien blir vi mottagna på ett underbart sätt. Visserligen är de kristna en minoritet här. Men i det här landet finns också en fin humanistisk tradition, som har fått näring i konsten: litteratur, målningar och skulpturer, musik. På det sättet stöttar troende och icke-troende tillsammans en tendens som kan stå emot den materialism hotar vårt samhälle.

Kristna är en minoritet här, så som de är i många delar av världen, och som de första kristna var. De är jordens salt inte genom att de strävar efter makt, utan genom att de är enkla fredsarbetare och arbetar för rätt och rättvisa på de platser där de bor.

Jag skulle vilja säga till de kristna i Tjeckien: ni är verkligen jordens salt. Det är lika sant idag som det har varit tidigare i er historia. Vår kommunitet i Taizé håller minnet av så många av trons vittnen i ert land levande – de var människor som kämpade för frihet och som var redo att betala för den med sina liv. Jag tänker särskilt på Maria och Jiří Kaplan, som redan har gjort Kristus sällskap i det eviga livet.

Ni unga européer, vet ni att kardinal Duka, som i sin roll som ärkebiskop av Prag och tillsammans med ledarna för de andra kyrkorna har stöttat mötesförberedelserna så mycket – vet ni att han har suttit i fängelse för sin tros skull?

Jag vill också nämna pastor Alfréd Kocáb, en av de första tjeckerna som kom till Taizé – han kom tillsammans med sin fru Darja 1967. I många år var han förbjuden att utöva sin tjänst; han arbetade med uppvärmningen av ett museum. I källaren, bredvid kollagret, träffade han teologistudenter i hemlighet och hade olika kurser med dem, bland annat en om Johannes av Korset. Han är sjuk nu och kunde inte komma för att vara med oss här, men vi hälsar till honom genom televisionen.

Alla de unga som deltar i Europamötet har fått några olika konkreta förslag inför det kommande året. Ett av dem är att varje söndagskväll avsätta en halvtimme för tystnad, tillsammans med andra, och be för fred i världen.

Det är en halvtimme som vi kan ägna i första hand åt att anförtro människor och länder som lider under våld åt Gud. Det är också ett tillfälle att välkomna Kristi frid i vårt inre och förbereda oss för att bli människor som skapar fred och rättvisa på de platser där vi bor.

Förra året tog vår pilgrimsfärd för tillit oss till flera länder i Amerika, och ett av dem var Kuba. Många unga kubaner berättade för oss att de kände sig alltför isolerade.De bad mig att hälsa till de unga i Prag. Så: varma hälsningar till er från de unga i Kuba!

Dessa unga människor har skrivit korta förböner som de vill anförtro åt er. Vid slutet av den här bönen kommer ni att få små lappar med en av dessa förböner. Era böner kommer att stötta de unga i Kuba.

Och till slut några nyheter: bland oss finns det unga vuxna från Ryssland, från Vitryssland och från Ukraina. De tillhör olika kyrkor. Tillsammans med dem vet vi att Kristus är vårt hopp, vår frid. Så tillsammans med några av mina bröder och med unga vuxna från olika länder i Europa kommer jag att bege mig ut på en pilgrimsfärd för att fira Kristi uppståndelse tillsammans med dem i deras lände runder den ortodoxa påskhelgen, den 12 april.

Hundra unga från andra länder kann vara med på den här pilgrimsfärden i Ryssland och Ukraina. De av er som vill följa med och vara antingen fem dagar i Moskva eller fem dagar i Kiev och Lviv kan hitta information på bladet som ni har fått och komma och tala om detta imorgon klockan 17 i hall 6.

Imorgon förmiddag kommer ni i era grupper att tala om Kristi ord “saliga är de som arbetar för fred“, och ni kommer att fundera över vilka konkreta steg ni kan ta både hemma och långt borta för att skapa fred.

Broder Alois, Prag, tisdag kväll, 30 december 2014

Vi har kommit från alla länder i Europa, och också från andra världsdelar, och under de här dagarna låter vi oss inspireras av Kristi ord: “Ni är jordens salt.“ Och vi tittar särskilt på hur de orden uppmuntrar oss att vara människor som skapar fred på jorden.

Vilken glädje det är att se våra liv i det ljuset! Vårt Europamöte kan göra oss mer medvetna om den universella gemenskap som Kristus vill skapa mellan människor. Vi är utspridda över jorden, och på det viset kann vi hjälpa Guds fred att stråla ut i mänskligheten.

Här i Tjeckien blir vi mottagna på ett underbart sätt. Visserligen är de kristna en minoritet här. Men i det här landet finns också en fin humanistisk tradition, som har fått näring i konsten: litteratur, målningar och skulpturer, musik. På det sättet stöttar troende och icke-troende tillsammans en tendens som kan stå emot den materialism hotar vårt samhälle.

Kristna är en minoritet här, så som de är i många delar av världen, och som de första kristna var. De är jordens salt inte genom att de strävar efter makt, utan genom att de är enkla fredsarbetare och arbetar för rätt och rättvisa på de platser där de bor.

Jag skulle vilja säga till de kristna i Tjeckien: ni är verkligen jordens salt. Det är lika sant idag som det har varit tidigare i er historia. Vår kommunitet i Taizé håller minnet av så många av trons vittnen i ert land levande – de var människor som kämpade för frihet och som var redo att betala för den med sina liv. Jag tänker särskilt på Maria och Jiří Kaplan, som redan har gjort Kristus sällskap i det eviga livet.

Ni unga européer, vet ni att kardinal Duka, som i sin roll som ärkebiskop av Prag och tillsammans med ledarna för de andra kyrkorna har stöttat mötesförberedelserna så mycket – vet ni att han har suttit i fängelse för sin tros skull?

Jag vill också nämna pastor Alfréd Kocáb, en av de första tjeckerna som kom till Taizé – han kom tillsammans med sin fru Darja 1967. I många år var han förbjuden att utöva sin tjänst; han arbetade med uppvärmningen av ett museum. I källaren, bredvid kollagret, träffade han teologistudenter i hemlighet och hade olika kurser med dem, bland annat en om Johannes av Korset. Han är sjuk nu och kunde inte komma för att vara med oss här, men vi hälsar till honom genom televisionen.

Alla de unga som deltar i Europamötet har fått några olika konkreta förslag inför det kommande året. Ett av dem är att varje söndagskväll avsätta en halvtimme för tystnad, tillsammans med andra, och be för fred i världen.

Det är en halvtimme som vi kan ägna i första hand åt att anförtro människor och länder som lider under våld åt Gud. Det är också ett tillfälle att välkomna Kristi frid i vårt inre och förbereda oss för att bli människor som skapar fred och rättvisa på de platser där vi bor.

Förra året tog vår pilgrimsfärd för tillit oss till flera länder i Amerika, och ett av dem var Kuba. Många unga kubaner berättade för oss att de kände sig alltför isolerade.De bad mig att hälsa till de unga i Prag. Så: varma hälsningar till er från de unga i Kuba!
Dessa unga människor har skrivit korta förböner som de vill anförtro åt er. Vid slutet av den här bönen kommer ni att få små lappar med en av dessa förböner. Era böner kommer att stötta de unga i Kuba.

Och till slut några nyheter: bland oss finns det unga vuxna från Ryssland, från Vitryssland och från Ukraina. De tllhör olika kyrkor. Tillsammans med dem vet vi att Kristus är vårt hopp, vår frid. Så tillsammans med några av mina bröder och med unga vuxna från olika länder i Europa kommer jag att bege mig ut på en pilgrimsfärd för att fira Kristi uppståndelse tillsammans med dem i deras lände runder den ortodoxa påskhelgen, den 12 april.

Hundra unga från andra länder kann vara med på den här pilgrimsfärden i Ryssland och Ukraina. De av er som vill följa med och vara antingen fem dagar i Moskva eller fem dagar i Kiev och Lviv kan hitta information på bladet som ni har fått och komma och tala om detta imorgon klockan 17 i hall 6.

Imorgon förmiddag kommer ni i era grupper att tala om Kristi ord “saliga är de som arbetar för fred“, och ni kommer att fundera över vilka konkreta steg ni kan ta både hemma och långt borta för att skapa fred.

Stegen på pilgrimsfärden i Ryssland, Vitryssland och Ukraina kommer att vara:

9–12 april — Moskva (12 april är den ortodoxa påskdagen)
13–14 april – Minsk
15–19 april – Kiev och Lviv

Ett antal unga vuxna från alla europeiska länder kommer att kunna delta i antingen pilgrimsfärden i Ryssland eller den i Ukraina. Om du är intresserad, kom till ett första informationsmöte imorgon, den 31 december, klockan 17, i hall 6 på Letnanys mässområde.

Broder Alois, Prag, måndag kväll, 29 december 2014

Det är en stor glädje att vara här tillsammans i Tjeckien, mitt i Europa. Redan nu, under mötets första dag, vill vi tacka alla dem som har förberett ett så generöst mottagande.

Vi har haft ett Europamöte här tidigare, 1990, ett år efter den oförglömliga “sammetsrevolutionen“, det frihetens ögonblick när gränserna föll. I Taizé, och jag tror att vi var långtifrån ensamma om detta, är vi fortfarande tacksamma mot folken i Centraleuropa och Östeuropa för att de visade oss att det oväntade var möjligt.

Minnet av den stora befrielsen ger oss hopp om att en framtid med fred är möjlig, också idag, när läget i världen är så spänt. Vårt möte visar tydligt att det i alla folkgrupper finns kvinnor och män som vill fred.

Under de här dagarna kommer vi att be för dem som lider under våld och krig – i Ukraina, i Mellanöstern och på andra håll. De libanesiska mötesdeltagarna som är här tillsammans med oss bär inom sig de prövningar som deras region har fått utstå. Deras land har tagit emot tusentals flyktingar från Irak och Syrien. Jag skulle vilja säga till dem: kom ihåg att vi allihop är nära er i bönen och i våra hjärtan.

Under vårt möte 1990 sa Tjeckiens president Václav Havel: "‘Pilgrimsfärden för tillit på jorden’ kommer för att hjälpa oss att leta efter trons källor och efter de nya andliga skatter som gick förlorade under de decennier när vi levde under en totalitär regim.”

Detta är fortfarande så sant! För att kunna leva i fred och för att kunna bidra till världsfred måste Europa förstås byggas upp med närmare ekonomiska och politiska relationer. Men motivationen måste komma från en djupare källa.

För oss är den källan den fred som Kristus förmedlar till oss. Vi vill vara fredens jäst i mänskligheten. För att det ska bli så är det nödvändigt att vi tar emot Guds fred i våra hjärtan.

Under de kommande månaderna kommer vi att bli vägledda av Evangeliets ord: “Ni är jordens salt.“ Kristus varnar oss: försäkra er o matt saltet inte mister sin sälta! Vi får inte ge upp och låta uppgivenheten och pessimismen ta över.

Men hur kan vi ta emot freden från Kristus, den som Gud vill ge oss? Vi kan inte alltid känna Guds närvaro. En människa som tror kan också uppleva trons natt. Vår tro på Gud kan få sällskap av tvivel när vi står inför ett mysterium som är så långt bortom vad vi kan förstå.

Betyder inte detta att vi tar emot Kristi fred att vi visar en enkel tillit till en närvaro? Ett barn kan visa den tilliten på ett naturligt sätt. Vi vuxna måste välja den. Valet gör vi med hela vår varelse, med vårt intellekt och våra känslor.

Vår tillit är ömtålig hela våra liv igenom; den växer när vi delar den med andra. Då kan det uppstå ögonblick av ljus, av klarhet, av glädje. Vi förstår att detta är den heliga Andens närvaro, den Ande som är den uppståndne Kristus, han som bor i våra hjärtan.

Under de här dagarna vill vi förnya vår tro på den heliga Anden, som ger oss Kristi fred. Vi kan inte hålla den freden för oss själva; den blir vänlighet mot andra, vägran inför orättvisor, och engagemang med hela vår kraft för att göra jorden till en plats där alla får leva.

Det finns många vägar att nå fram till Kristi freds källa. Bönen, också när den är svag. Skönheten, den i naturen, den som konsten uppenbarar för oss.

Om vi ska vara jordens salt måste vi hålla livslusten vid liv inom oss. Men hur? Det kommer ni att tala om imorgon förmiddag. Låt oss, med glädje och med all vår energi, försöka hitta några svar. Jesus försäkrar oss: “Sök och ni skall finna.“

Sista uppdateringen: 17 Januari 2015