“Jag vet vilka avsikter jag har med er, säger Herren; välgång, inte olycka. Jag ska ge er en framtid och ett hopp.” [1]
Idag bär många människor på ett längtan efter en framtid där fred får råda och människor inte längre behöver vara rädda för att våldsamheter ska bryta ut.
Även om många grips av en oro inför framtiden och tycker att de inte kan komma vidare, så finns det också unga människor världen över som är fulla av idéer och hittar lösningar.
Dessa unga människor vägrar låta missmodet få överhanden. De vet att Gud inte skapat oss till att vara passiva. För dem är livet inte i händerna på ett blint öde. De vet att det som kan paralysera människor är skepticism och modfälldhet.
Därför försöker de med all sin kraft att arbeta för en framtid där fred och inte olycka får råda. Mer än vad de själva anar, är deras liv, genom det som de gör, redan ljuspunkter som lyser upp omkring dem.
Några verkar för fred och tillit i situationer av kris och konflikt. De går vidare på den vägen också när prövningar och misslyckanden väger tungt på deras axlar. [2]
Under några sommarkvällar i Taizé, då himlen är full av stjärnor, kan vi höra de unga människorna genom våra öppna fönster. Vi förundras ständigt över att de är så många. De söker, de ber. Och vi säger till varandra: Deras längtan efter fred och tillit är som dessa stjärnor, de är ljuspunkter som lyser i natten.
Vi lever i en tid då många människor frågar sig: vad är tro? Tro är en enkel förtröstan på Gud, en absolut nödvändig våg av tillit som återkommer otaliga gånger under vår levnadsbana.
Alla kan vi tvivla. Det är inget att oroa sig för. Vår djupaste längtan är att lyssna till Kristus som viskar i våra hjärtan: “Tvekar du? Oroa dig inte, den Heliga Anden förblir hos dig alltid.” [3]
Några har till sin förvåning gjort denna upptäckt: Guds kärlek kan fullbordas också i ett hjärta som tvivlar. [4]
En av de första saker som Kristus säger i evangelierna är: “Saliga de som är fattiga i anden.” [5] Ja, lyckliga är de som strävar efter enkelhet, enkelhet i hjärtat och i livet.
Ett enkelt hjärta försöker att leva i nuet, att ta emot varje dag som Guds idag.
Lyser inte enkelhetens ande igenom i den stilla glädjen, och även i gladlyntheten?
Ett enkelt hjärta gör inte anspråk på att förstå allt om tron på egen hand. Det säger till sig själv, “Det jag har svårt att fatta förstår andra bättre och de hjälper mig att fortsätta på min väg.” [6]
Att förenkla våra liv gör det möjligt för oss att dela med oss till dem som inte är lyckligt lottade, för att lindra lidande där det råder sjukdom, fattigdom, svält… [7]
Vår personliga bön är enkel också den. Tror vi att man för att be behöver använda många ord? [8] Nej. Det händer ibland att några få ord, kanske tafatta, räcker för att överlämna allt till Gud, vår oro liksom vårt hopp.
Genom att överlämna oss till den Heliga Anden kommer vi att finna den väg som går från oro till tillit. [9] Och vi säger till honom:
Heliga Ande, hjälp oss
att vända oss till dig om och om igen.
Så ofta glömmer vi att du bor i oss,
att du ber i oss, att du älskar i oss.
Din närvaro i oss är tillit
och oupphörlig förlåtelse.
Ja, den Heliga Anden tänder en låga i vårt inre. Även om det är en flämtande låga så väcker den en längtan efter Gud i våra hjärtan. Och längtan efter Gud, den är redan en form av bön.
Bönen fjärmar oss inte från omsorg om världen. Tvärt om, att be är det första steget i att ta ansvar: ju mer man lever i enkel och ödmjuk bön, desto mer lär man sig att älska och att säga det genom sitt liv.
Hur finner vi den enkelhet som är nödvändig för att leva av evangeliet? Ett av Kristus ord upplyser oss. En dag sa han till sina lärjungar: ”Låt barnen vara, och hindra dem inte att komma hit till mig! Himmelriket tillhör sådana som de.” [10]
Vem kan berätta om allt som barn kan förmedla till oss genom sitt förtroende? [11]
Vi skulle vilja be till Gud och säga: ”Gud, du som älskar oss, gör oss till ödmjuka människor, ge oss stor enkelhet i bönen, i våra mänskliga relationer, när vi välkomnar andra…”
Jesus Kristus kom inte till jorden för att döma någon, utan för att öppna gemenskapens vägar åt människorna.
I tvåtusen år har Kristus varit närvarande genom den Heliga Anden [12], och hans mystiska närvaro blir påtaglig i en synlig gemenskap [13], som för samman kvinnor, män och ungdomar, som blir kallade att gå framåt tillsammans, utan att skiljas åt [14].
Men trots det har de kristna historiskt upplevt många omvälvande händelser: splittring har uppstått mellan dem som ändå bekände sin tro på samma kärlekens Gud.
Att återupprätta en gemenskap är brådskande i dag; den kan inte ständigt skjutas på framtiden, till tidens slut [15].
Vill vi göra allt vi kan för att kristna ska bli vakna för gemenskapens anda? [16]
Det finns kristna som, utan att vänta, redan har gemenskap med varandra på den plats de bor, på ett enkelt och anspråkslöst sätt. [17]
Genom sitt eget liv vill de göra Kristus närvarande för många andra. De vet att Kyrkan inte existerar för sin egen skull utan för världen, för att i den ge näring åt freden.
”Gemenskap” är ett av de vackraste namnen på Kyrkan. I den får det inte finnas någon ömsesidig hårdhet, utan bara öppenhet, uppriktig vänlighet, medlidande … då öppnas helighetens portar.
Evangelium hjälper oss att upptäcka denna överraskande verklighet: Gud skapar varken rädsla eller bekymmer. Allt Gud kan göra är att älska oss.
Genom den Heliga Andens närvaro kommer Gud för att förändra våra hjärtan.
Och i den enkla bönen kan vi skönja att vi aldrig är ensamma: den Heliga Anden uppehåller i oss en gemenskap med Gud, inte bara ett flyktigt ögonblick utan ända in i det liv som aldrig upphör.