En dag kom människor med barn till Jesus, så han kunde välsigna dem. Men lärjungarna blev missnöjda. Jesus blev arg, och sa att barnen skulle få komma till honom. Sen sa han: ” Den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in” (Mark 10:13-16).
Det är bra att komma ihåg att Jesus redan innan hade sagt till samma lärjungar: ”Ni har fått veta Guds rikes hemlighet” (Mark 4:11). På grund av Guds rike lämnade de allting och följde Jesus. De söker Guds närvaro; de vill få del av hans rike. Men nu varnar Jesus dem, att när de avvisar barnen stänger de i själva verket den enda ingången till det Guds rike som de så intensivt längtar efter!
Men vad betyder det att ”ta emot Guds rike som ett litet barn”? I allmänhet tolkar vi det som att ”ta emot Guds rike som ett barn tar emot det”. Det motsvarar några andra ord från Jesus som vi finner i Matteus evangelium:
”Om ni inte omvänder er och blir som barnen, kommer ni aldrig in i himmelriket” (Matt 18:3). Ett barn har tillit utan att reflektera över det. Barn kan inte leva utan att ha tro på dem som är i deras närhet. Deras tillit är ingen dygd, den är en levande verklighet. Det bästa vi har att möta Gud med är barnets hjärta som är spontant öppet, som vågar be enkelt, som vill bli älskat.
Men bibelversen kan också betyda: ”ta emot Guds rike som du tar emot ett barn”. Verbet ”ta emot” som används här har i allmänhet den speciella betydelsen att ”ta emot någon”, som vi kan se några verser senare då Jesus talar om att ”ta emot ett barn” (Mark 9:37). I detta fallet jämför Jesus att ta emot Guds närvaro med att ta emot ett barn. Det finns en hemlig samhörighet mellan Guds rike och ett barn.
Att ta emot ett barn är att ta emot ett löfte. Ett barn växer och utvecklas. På samma sätt är Guds rike på jorden aldrig en avslutad verklighet, utan snarare ett löfte, en dynamik och en ofullbordad växt-process. Och barn är oberäkneliga. I evangeliets berättelse kommer de när de kommer, och i varje fall inte vid rätt tillfälle för lärjungarna. Men Jesus betonar att de måste tas emot, för de är där. På samma sätt ska vi ta emot Guds närvaro när den är där, vare sig det är rätt tid eller ej. Vi måste spela enligt reglerna. Att ta emot Guds rike som vi tar emot ett barn betyder att hålla sig vaken och be, så att vi kan ta emot det när det kommer, alltid oväntat, än i rätt tid än olämpligt.
Varför var Jesus så uppmärksam mot barn?
En dag bråkade de tolv apostlarna om vem som var den störste (Mark 9:33-37). Jesus anade vad de talade om, och yttrade några överraskande ord som vände upp och ner på hela deras inställning och ifrågasatte den: ”om någon vill vara den främste måste han bli den ringaste av alla och allas tjänare”.
Han gjorde sedan något som svarade mot det han sagt. Han hämtade ett barn. Var det ett barn som övergivits på ett gathörn i Kafarnaum? Han tog barnet och ställde honom mitt i samlingen av blivande kyrkoledare, och sa till dem: ”Den som tar emot ett sådant barn i mitt namn, han tar emot mig”. Jesus identifierade sig själv med barnet som han just omfamnat. Han bekräftade att ”ett sådant barn” representerar honom bäst, så att mottagandet av detta barn motsvarar mottagandet av honom själv, Kristus.
Något tidigare hade Jesus uttalat dessa gåtfulla ord: ”Människosonen skall överlämnas i människors händer” (Mark 9:31). ”Människosonen” är Jesus själv, och samtidigt alla ”människosöner”, med andra ord alla mänskliga varelser. Jesu ord kan tolkas så här: ”människor utlämnas till sin nästas godtycke”. Särskilt under arresteringen och den grymma behandlingen som han utsattes för blir det än en gång tydligt att människor behandlar sin försvarslösa nästa som det behagar. Det är därför inte så förvånande att Jesus känner igen sig själv i barnet som han letade upp, för barnen är så ofta totalt i händerna på sådana som har makten över dem.
Jesus visade särskild omsorg om barn, för att han ville att hans efterföljare skulle vara särskilt uppmärksamma mot de fattiga och försvarslösa. Till tidens slut blir dessa människor hans representanter på jorden. Det man gör mot dem gör man mot honom, Kristus (Matt 25:40). De ”minsta som är mina bröder”, de som inte räknas som något och som man behandlar som man vill därför att de varken har makt eller inflytande, de utgör den vägen vi måste gå för att kunna leva i gemenskap med honom.
När Jesus placerade ett barn mitt bland sina lärjungar var det också för att de själva skulle gå med på att vara små. Han förklarar detta för dem i den undervisning som följer: ” den som ger er en bägare vatten att dricka därför att ni tillhör Kristus – sannerligen, han ska inte gå miste om sin lön” (Mark 9:41). När apostlarna vandrar ut i världen för att förkunna Guds rike blir också de ”överlämnade i människors händer”. De vet aldrig i förväg hur de kommer att tas emot. Men till och med för dem som bjuder på ett enkelt glas kallt vatten, och som inte tar dem på stort allvar, har lärjungarna burit fram Guds närvaro.
Brev från Taizé: 2006/2