TAIZÉ

Nåd och hot: Om Gud är nådig varför innehåller då Bibeln hot?

 

Bibeln skildrar en Gud som är Kärlek, och som vill att människorna ska få ett rikt liv. Även om denna övertygelse når oss genom Jesus Kristus, finner man den redan överallt i Israels skrifter. Bibeln börjar med skapelseberättelsen, och sätter i centrum en Gud som inte alls vill behålla för sig själv det han har, utan som vill dela allting med andra varelser som han skapar. Efter detta kommer vi till hjärtat i Israels tro, berättelsen om Gud som befriar en grupp slavar och gör dem till sitt eget folk, som blir kallade att vara, genom det liv de lever, ett tecken på hans närvaro och medlidande mitt i skapelsen.

Dessutom överger Gud aldrig sitt kärleks projekt. När hans folk vänder sig bort från honom letar Gud ständigt efter olika sätt att få dem tillbaka på rätt väg. Gud som alltid är redo att förlåta, och på så vis olik människorna (se Jes 55:6-9), visar sig vara ”en barmhärtig och nådig Gud, sen till vrede och rik på kärlek och trofasthet” (Ps 86:15).

Men om Gud beskrivs som ”sen till vrede” betyder det då att han ibland kan bli vred? Under Israels vandring genom öknen kan vi läsa, vid flera tillfällen, att ”Herrens vrede flammade upp igen mot folket” som var olydiga ( 4 Mos 11:33; jfr. 11:1; 12:9). Dessutom ser vi i profetböckerna att dessa gudsmän ibland reser sig mot folkets missgärningar med kraft och till och med indignation. I dag, i varje fall, är det svårt för människor att inse hur hot och vrede kan gå hand i hand med Guds nåd och förlåtelse.

Men vi bör inte se Guds ”vrede” som diametralt skilt från hans förlåtelse, utan snarare som två sidor av ett och samma mynt. Tanken på ”vrede” eller ”ilska” används för att betona att Guds kärlek inte kan tolerera något som hindrar eller förstör livet, kort sagt det vi kallar ondskan. Om Gud verkligen älskar kan han inte vara likgiltig när han ser kärleken hånad och avvisad, för om han gjorde det skulle han få finna sig i att hans vilja att ge oss det fulla livet inte kommer att lyckas.

När Bibeln presenterar ord som är till synes hårda bör man tolka dem som ett rop från Guds – eller hans språkrörs – hjärta, för att understryka följden av att avvisa en kärlek som ändå alltid står till buds. Det som kallas ”Guds vrede” är långtifrån i strid med kärleken, utan är paradoxalt nog ett uttryck för den kärleken, i den mån den tillfälligt gäckas av människans frihet. Men ändå kommer frågan: om Gud är Kärlek, måste inte den kärleken till slut besegra allt motstånd mot den? Så det verkliga problemet handlar inte om att veta om Gud är vred, utan hur den vreden kan nå sitt mål att eliminera ondskan utan att begå våld på vår frihet.

Hjälper Evangelium oss att lösa konflikten med en kärlek som avvisas?

Bibelns vision om Gud verkar ställa oss inför ett dilemma: å ena sidan kan Gud bara älska, och å andra sidan kan han inte tolerera ondskan. För att säga det på Bibelns språk tycks Guds kärlek vara ödesbestämd att splittras i två delar, nåd och vrede, utan att någon av dem fullständigt täcker den andre.

Profeternas erfarenhet visar en väg ut ur detta dilemma. Främst av alla Hosea som tvingats gifta sig med en otrogen kvinna. Sårad av hustruns otrohet hotar profeten henne, men han inser snabbt att om han skadar henne skulle han skada sig själv lika mycket, om inte mer. Han kommer alltså fram till att det människor uppfattar som Guds vrede faktiskt bara är fasaden på Guds eget lidande, då han ser sin kärlek avvisad.
Profeten Jeremia fortsätter på den vägen. Han konfronteras med nationens vägran att lyssna till varningarna som han är kallad att proklamera i Guds namn. Jeremia blir sönderriven i sitt inre av konflikten mellan de båda: ”Tårar strömmar från mina ögon natt och dag, utan avbrott. Ty mitt folk, min arma dotter, har drabbats av ett förkrossande slag” (14:17). Han blir, genom smärtan och sorgen i sitt hjärta, länken mellan sina landsmän och Gud.

Ett steg till så kommer vi till den mystiska figuren Herrens Tjänare (Jesaja 53). Precis som Jeremia tar denne oskyldige individ, sänd av Gud, på sig lidandet som de skyldiga inte vill medge; men inte bara det; genom att anta detta förnekade lidande botar han dem. Det är som om förlåtelse endast kan nå sitt mål när den inte kommer ovanifrån, utan snarare nerifrån, om den kommer till uttryck genom en solidaritet med dem som gör det onda. En solidaritet som når ända fram.

Denna utveckling ger oss nyckeln till att förstå Jesu öde: ”Kristus led för er skull … Han begick inte någon synd. Han svarade inte med skymford när han skymfades. Han svarade inte med hotelser när han fick lida. Han överlät sin sak åt honom som dömer rättvist. Våra synder bar han i sin egen kropp upp på träpålen, för att vi skulle dö bort från synden och leva för rättfärdigheten. Genom hans sår har ni blivit botade” (1 Pet 2:21-24).

När Kristus ger oss sitt liv i gåva får vi en glimt av det som S Johannes, på ett magnifikt stenografspråk, kallar ”Lammets vrede” (Upp 6:16). Om ”gudomlig vrede” är ett annat uttryck för det lidande som avvisad kärlek åstadkommer då kan den kärleken bara nå sitt mål om den helt och fullt tar konsekvensen av detta avvisande. Vreden måste därför leda till solidaritet i lidandet, och på så vis identifiera sig med den yttersta barmhärtigheten. Genom att inte göra motstånd mot ondskan slukar Kristus den i en bottenlös godhet. Döden förlorar sin udd (se 1 Kor 15:54-47) för att bli en väg till livet.

Sista uppdateringen: 26 Maj 2007