TAIZÉ

Broder Roger

2006 Ofullbordat brev av broder Roger

 
På eftermiddagen samma dag som han dog, 16 augusti, kallade Broder Roger till sig en av bröderna och sade till honom: ”Skriv noga ned dessa ord!” Det blev en lång tystnad medan han försökte formulera sina tankar. Sedan började han: ”I den utsträckning som vår kommunitet skapar möjligheter i den mänskliga familjen att vidga. . ." Och där avbröt han sig, alltför utmattad för att avsluta meningen.

Dessa ord avspeglar den lidelse som inspirerade honom, till och med på ålderns höst. Vad menade han med ”vidga”? Han ville troligtvis säga: gör allt som står i er makt för att göra Guds undantagslösa kärlek till varje människa mera uppfattbar för var och en, och för alla folk. Han ville att vår lilla kommunitet skulle föra detta mysterium upp i ljuset, genom vårt liv, som ett ödmjukt åtagande tillsammans med andra. Alltså önskar vi bröder ta upp denna utmaning, tillsammans med alla dem som söker efter fred över hela jorden.

Under veckorna före sin död hade han börjat reflektera över det brev som skulle offentliggöras under mötet i Milano. Han hade antecknat några teman och några av sina texter som han ville ta upp och arbeta med igen. Vi har tagit dem precis om de var, för att sammanställa detta ”ofullbordade brev”, som blivit översatt till 57 språk. Det är ett slags sista budskap från Broder Roger, som kommer att hjälpa oss att gå vidare på den väg där Gud ”vidgar våra steg” (Ps 18:36; i Bibel 2000: ”Du gjorde vägen fri framför mig”)

I reflexionerna över detta oavslutade brev under mötena 2006, både vecka efter vecka i Taizé, och på andra platser på olika kontinenter, kan var och en försöka finna sätt att fullborda det genom det liv han eller hon lever.

Broder Alois

”Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er” [1]. Vad är denna frid som Gud ger?

Det är först och främst en inre frid, en hjärtats frid. Denna frid gör det möjligt för oss att se på världen med hopp, även om den ofta splittras av våld och konflikter.

Denna frid från Gud är också ett stöd så att vi kan bidra, i all ödmjukhet, till att bygga fred på de platser där den är hotad.

Fred i världen är så angeläget för att lidandet ska lindras, och i synnerhet för att dagens och morgondagens barn inte ska leva i nöd och otrygghet.

I sitt evangelium uttrycker Sankt Johannes med bländande intuition vem Gud är med tre ord: ”Gud är kärleken” [2]. Om vi kan fatta bara dessa tre ord kommer vi att gå långt, mycket långt.

Vad är det som fängslar oss i dessa ord? Att de förmedlar denna lysande övertygelse: Gud sände inte Kristus till jorden för att döma någon, utan för att varje människa ska veta att han eller hon är älskad och kan finna vägen till gemenskap med Gud.

Men varför är somliga gripna av kärlekens under och vet att de är älskade, eller till och med omhuldade? Varför har andra ett intryck av att de är försummade?

Om alla bara kunde inse att Gud förblir vid vår sida även i de bottenlösa djupen av vår ensamhet. Gud säger till varje person: ”Du är värdefull i mina ögon, en klenod är du för mig och jag älskar dig.” [3] Ja, allt Gud kan göra är att ge av sin kärlek; detta sammanfattar hela evangeliet.

Det som Gud begär av oss och erbjuder oss är helt enkelt att ta emot hans oändliga nåd.

Att Gud älskar oss är en verklighet som ibland är svår att förstå. Men när vi upptäcker att hans kärlek är förlåtelse över allt annat, då finner våra hjärtan frid och rent av förvandlas.

Och då, i Gud, förmår vi glömma det som angriper våra hjärtan; detta är ett källflöde från vilket vi kan hämta friskhet och ny livskraft.

Är vi tillräckligt medvetna om att Gud litar på oss så mycket att han har en kallelse till var och en av oss?

Vad är då den kallelsen? Gud bjuder oss att älska som han älskar. Och det finns ingen djupare kärlek än att komma ända dithän att man ger allt för Gud och för andra. Den som lever rotad i Gud väljer att älska. Och ett hjärta som bestämt sig för kärleken kan utstråla godhet utan gräns. [4]

Livet är fyllt av fridfull skönhet för den som strävar efter kärlek och tillit.

Alla som väljer att älska och visa det i sitt liv, ställer sig själva, förr eller senare, en av de mest påträngande frågorna: hur kan vi lindra smärtan och plågan hos andra, oavsett om de är nära eller fjärran?

Men vad betyder det då att älska? Kan det vara att dela lidandet med dem som behandlas allra sämst? Jo, så är det.

Eller kan det betyda att vara gränslöst varmhjärtad, och osjälviskt glömma sig själv inför andra? Javisst.

Åter igen: vad innebär det att älska? Att älska betyder att förlåta, att leva som människor som är försonade. [5] Och försoning för alltid med sig en vår till själen.

I den lilla bergsbyn där jag föddes, nära vårt hem, bodde en stor utfattig familj. Modern hade dött. Ett av barnen, något yngre än jag, kom ofta och besökte oss. Han älskade min mor som om hon var hans egen. En dag fick han veta att de skulle flytta från byn, men för honom var det inte alls lätt att flytta. Hur kan man trösta ett fem-sex-årigt barn? Det var som om han inte hade rätt perspektiv eller bakgrund för att hitta en mening med en sådan separation.

Kort före sin död försäkrade Kristus sina vänner att de skulle bli tröstade: han skulle sända dem den Heliga Anden, som skulle bli ett stöd och en vederkvickelse för dem och som alltid skulle stanna kvar hos dem. [6]

Än idag viskar Kristus i varje människas hjärta: ”Jag kommer aldrig att lämna dig ensam; jag sänder den Heliga Anden till dig. Även om du är i djup förtvivlan är jag hos dig.”

Att ta emot den tröst som den Heliga Anden ger betyder att, i stillhet och frid, försöka överlämna sig till honom. Då blir det möjligt, även om ibland hemska saker sker, att komma över dem.

Bringas vi så lätt ur fattningen att vi behöver tröstas? Det händer att vi alla blir omskakade av en personlig prövning eller av andras lidande. Det kan gå så långt att min tro undermineras och mitt hopp släcks. Att återupptäcka trons tillit och hjärtats frid blir ibland en fråga om att ha tålamod med sig själv.

Ett slags lidande gör ett särskilt djupt intryck: någon vi älskar dör, någon som vi hade behövt för att gå framåt här på jorden. Men en sådan prövning kan ibland förvandlas, och då öppnar den mig för en gemenskap. Evangeliets glädje kan återupprättas för någon som befinner sig i en mycket tung sorg. Gud kommer att sprida ljus över lidandets mysterium, och går så långt att han välkomnar dig till en intimitet med sig själv.

Och då befinner vi oss på hoppets väg. Gud lämnar oss inte ensamma. Han gör det möjligt för oss att nå fram till en gemenskap, den kärlekens gemenskap som Kyrkan är, på en och samma gång ett sådant mysterium och så oumbärlig …

Gemenskapens Kristus [7] erbjuder oss denna väldiga gåva av tröst.

I den utsträckning som Kyrkan kan hela mitt hjärta genom att förmedla förlåtelse och barmhärtighet gör den full gemenskap med Kristus mer tillgänglig.

När Kyrkan är inställd på att älska och förstå mysteriet med varje enskild individ, när den lyssnar utan att förtröttas, tröstar och helar, blir den som allra tydligast: den kristallklara återspeglingen av gemenskap.

Att sträva efter försoning och fred innebär en inre kamp. Det är inte en lätt väg att gå. Ingenting varaktigt skapas när saker och ting är för lättvindiga. Gemenskapens ande är inte naiv. Den får hjärtat att vidgas. Den är en djup godhet. Den lyssnar inte till misstankar.

Kommer var och en av oss, för att skapa gemenskap, att välja tillitens väg i våra liv och den väg som innebär en ständigt förnyad godhet i hjärtat?

På denna väg kommer vi ibland att möta misslyckanden. Då får vi påminna oss om att fredens och gemenskapens källa är i Gud. I stället för att bli missmodiga ska vi be att den Heliga Anden kommer till oss i vår svaghet.

Och under hela vårt liv kommer den Heliga Anden att göra det möjligt för oss att börja om på nytt, om och om igen. Vi får gå från en början till en annan, mot en framtid i fred.

 [8]

I den utsträckning som vår kommunitet skapar möjligheter i den mänskliga familjen att vidga…

Sista uppdateringen: 15 December 2005

Notes

[1Joh 14:27

[21 Joh 4:8

[3Jes 43:4

[4Vid öppnandet av Ungdomskonciliet 1974 sa broder Roger: “Utan kärlek, vad tjänar det till att leva? Varför fortsätta finnas till? Vad finns det för anledning? Detta är meningen med våra liv: att vara älskade för evigt, älskade ända in i evigheten, så att vi i vår tur kan gå så långt som att dö av kärlek. Ja, lyckliga de som dör av kärlek.” Att dö av kärlek betydde för honom att älska ända in i slutet.

[5“Att leva som försonade människor.” I sin bok A Prospect of Happiness? som utkom två veckor innan broder Roger dog, förklarar han ännu en gång vad dessa ord betyder för honom: “Får jag här berätta om min mormor som intuitivt hittade ett sätt att följa sin ekumeniska kallelse? Hon visade mig en väg som jag sedan försökte förverkliga. Efter första världskriget var hennes djupaste önskan att ingen någonsin igen skulle behöva gå igenom vad hon fått gå igenom. Om nu de kristna krigat mot varandra i Europa, tänkte hon, låt dem i alla fall försonas, så att ett nytt krig kan undvikas. Hon kom från en gammal protestantisk familj men för att genom sitt liv försöka visa på denna inre försoning, började hon gå till den katolska församlingen, utan att för den sakens skull bryta med de sina. Det vittnesbörd som hennes liv var gjorde stort intryck på mig så medan jag ännu var ung hittade jag min egen kristna identitet i hennes efterföljd genom att inom mig försona den tro min familj hade med den katolska trons mysterium, utan att bryta med någon.”

[6Joh 14:18 och 16:7

[7“Gemenskapens Kristus.” Broder Roger använde detta uttryck redan den 5 oktober 1986 då han välkomnade påven Johannes Paulus II i Taizé: ”Jag och mina bröder har en ständig längtan att varje ung människa ska upptäcka Kristus, inte en isolerad Kristus, utan ’gemenskapens Kristus’ som är helt och hållet närvarande i det gemenskapens mysterium som hans Kropp, Kyrkan är. I den kan många unga människor hitta en väg att ge hela sitt liv. I den har de allt de behöver för att bli människor som skapar tillit och försoning, inte bara hos sig själva utan över generationsgränserna, från de äldsta till de små barnen. I vår kommunitet i Taizé, är detta att följa gemenskapens Kristus som en eld som brinner i oss. Vi skulle gå till världens ände för att hitta vägar, för att fråga, bönfalla, tigga om så behövs, men vi kommer aldrig utifrån, utan vi förblir alltid i den unika gemenskap som Kyrkan är.”

[8De fyra sista styckena återger vad broder Roger sa i slutet av europamötet i Lissabon, i december 2004. Dessa ord är de sista han yttrade offentligt.