Hur kan vi, efter ett nittonhundratal när så många fina drömmar har förblivit ouppfyllda och så många hopp förbleknat, tala om vad vi kan göra för att förändra eller förbättra världen? Är uppgivna samtal vårt enda alternativ? Kan uppgivenhet utgöra visdom? Kommer abdikation att tas för klarsynthet? Måste vi sälla oss till fatalisterna för att vara intelligenta? Kommer de som satsar sina bästa krafter vara dömda att, likt Jesajas lidande tjänare, en dag säga: ”Jag slet ut mig för intet”.
Att ställa sådana frågor är, sist och slutligen, att ställa frågorna om vår frihet, om de fält som står tillgängliga och öppna för våra aktiviteter. Innan hon kommenterade hur Broder Roger närmade sig dessa frågor, drog sig filosofen Marguerite Léna dessa ord av Kirkegaard till minnes: ”Det finns inget frihet mer när inget längre är möjligt”. Och hon fortsatte att säga: ”Broder Roger arbetade ständigt för att återställa och öppna upp den dimension av det möjliga som tillåter oss frihet att andas.” Att öppna upp möjligheternas fält, att förvägra fatalismen varje försök att begränsa detta fält och att, tvärtom, vidga det, genom att bibehålla ”de gröna fält av hopp i samhällets landskap”, som Kardinal Danneels skrev en dag, är en uppgift som de kristna kan ge sig i kast med tillsammans med andra.
Rowan Williams, Ärkebiskopen av Canterbury, tycktes ha samma vilja att vidga våra perspektiv när han skrev till deltagarna i det europeiska mötet i Genève: ”Att tro är att vara villig att leva så att man visar att Gud lever. Och det innebär att leva på sådana sätt som visar att det finns många fler möjligheter än vad världen erkänner”.
Kristna har genom historien visat uppfinningsrikedom. Deras tro fick dem att vara innovativa. På så sätt föddes de första sjukhusen som gav gratis vård till patienter på Sankt Basils av Caesareas tid på 300-talet, och sannolikt tidigare än så. Angående en annan förändring i den antika världen, så blev en historiker mycket förvånad över att namnen på Melania och Pinian är så okända. Dessa två kristna som levde på Sankt Augustinus dagar och var de två rikaste i det romerska imperiet, beslöt sig att frige sina slavar och att dela allt med dem. Varför talades det så lite om dessa viktiga förändringar som dessa två introducerade i historien? Av rädsla för att erkänna den positiva roll som kristna spelat? Av rädsla bland de kristna själva att understryka så radikala val…?
Idag utgör den oöverträffade tid av fred som började med uppbyggandet av Europa, ett vittnesbörd om att vi inte skall underskatta vad som kan göras. Vi kan, tillsammans med den troende som skrev till Diognetus om de kristna, säga: ”Den tjänst som har tilldelats de kristna är så ädel att de inte får överge den”.