I början av september 2016 samlades 7500 unga afrikaner till ett steg på
pilgrimsfärden för tillit i Cotonou i Benin.(1) Temat för det mötet kommer att fortsätta
att inspirera oss under år 2017: tillsammans – inte på egen hand, utan med stöd
av varandra – kan vi öppna hoppets vägar – i oss själva, runtomkring oss och för
mänskligheten, vår stora familj.

En av de frågor som ställdes i Cotonou var den här: «Om vi vill ge näring åt vårt
hopp, hur ska vi göra för att sluta nöja oss med att vänta på att förändringen ska
komma utifrån, hur kan vi lämna den attityden bakom oss? Vilka sorters åtaganden
är inom räckhåll för oss alla?»

Det är angeläget att de som kommer från andra kontinenter lyssnar till de många
afrikaner som strävar efter mer rättvisa i politiska och ekonomiska relationer. Det
är en av förutsättningarna för att de ska kunna föreställa sig, på ett realistiskt sätt,
att bygga en framtid i sina hemländer.

För att förbereda sig för framtiden vill fler och fler unga människor i Afrika
använda sig av den stora kreativa potential som de har. På det viset kan de också
väcka mod hos unga i andra delar av världen, unga som lever under liknande
omständigheter.

För att i Taizé och på andra håll fortsätta den reflektion som påbörjades i Cotonou
kommer här fyra förslag som kan vägleda oss när vi öppnar hoppets vägar.
Vi kommer att försöka leta efter möjligheter att upptäcka hur vi kan omsätta
förslagen i praktisk handling i enkelhet. Det är en av de tre «verkligheter» (de
andra är glädje och barmhärtighet) som broder Roger ville placera i centrum av
livet i Taizékommuniteten, i dess hjärta.

(1) Efter Johannesburg (1995), Nairobi (2008) och Kigali (2012) mötet i Cotonou i Benin den 31 augusti–4 september blev det fjärde afrikanska steget på pilgrimsfärden för tillit på jorden. Inbjudan kom från den katolska och den metodistiska kyrkan där. Bland de 7500 deltagarna fanns många från själva Benin och dessutom en del från Togo (800), Nigeria (550), Ghana (100), Burkina Faso (160) och Elfenbenskusten (50). Sammanlagt var tjugo afrikanska länder representerade, och 60 deltagare från 15 olika europeiska länder var också med. Språken som användes i workshops och forum var franska, engelska och fon, och under bönerna sjöngs sånger också på yoruba och mina.

Det första förslaget: Stå fast i hoppet – det är kreativitet

Där allt hopp var ute höll Abraham fast vid hoppet och trodde, så att han kunde bli far till många folk ... (Romarbrevet 4 :18)

Detta hopp är vår själs ankare. Det är tryggt och säkert ... (Hebreerbrevet 6 :19)

Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn, han kommer aldrig dit in. (Lukasevangeliet 18 :17)

Dagens värld är instabil, och vi blir förvirrade av våld, lidande och orättvisor.
Hela skapelsen jämrar sig som om den skulle föda ett barn och hade ont. Den
heliga Anden jämrar sig också, och ändå är det samma Ande som är stödet för
vårt hopp (se Romarbrevet 8:22, 26). Så vad kan vi göra?

Tron är en enkel tillit till Gud. Den kommer inte med färdiga svar, utan den gör
det möjligt för oss att inte bli förlamade av rädsla eller hopplöshet. Den får oss
att engagera oss och placerar oss på vägen. Genom den upptäcker vi att
evangeliet öppnar hoppets horisont som är mer vidsträckt än vi någonsin hade
vågat hoppas.

Detta hopp är inte någon förenklande optimism som blundar för verkligheten.
Det är ett ankar som kastas in i Gud. Tecken på det visar sig redan på de mest
hopplösa platser på jorden.

• Kommer vi att våga tro på den heliga Andens närvaro i våra hjärtan och i världen? Kan vi förlita oss på denna närvaro, även om den är osynlig?

• Må vår tro förbli enkel, som barnens tillit! Det betyder inte att vi ska späda ut trons innehåll utan att vi ska hålla fast vid det centrala – Guds kärlek till mänskligheten och till hela skapelsen. Bibeln berättar om detta, från fräschören i början, genom alla hinder, och till och med genom människors svek. Gud tröttnar aldrig på att visa sin kärlek – må det budskapet hålla hoppet vid liv i oss!

• För att låta oss själva och de människor som står oss nära bli genomsyrade av detta budskap måste vi samlas oftare för att be. Bönens enkla skönhet återspeglar någon av Guds mysterium och kan leda oss till personliga möten med Gud.

Det andra förslaget: Förenkla livet för att kunna dela mer med andra

Jesus sa: Jag har ett milt och ödmjukt hjärta. (Matteusevangeliet 11:29) 

Ge som gåva vad ni har fått som gåva. (Matteusevangeliet 10:9)

Jesus sa till en rik ung man: Gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga. Kom sedan och följ mig. (Matteusevangeliet 19:21)

Habegär – tävlingen om pengar och framgång – leder till orättvisor och
frustration. Delandets anda, som evangeliet inbjuder oss att utveckla, är en av
de hoppets vägar som vi måste öppna idag.

Att välja ett enkelt liv är en källa till frihet och glädje. Tillvaron blir mindre
betungande. Enkelheten innebär att hjärtat är genomskinligt. Det är inte lättlurat, men det vägrar att misstro någon. Enkelhet är motsatsen till falskhet. Den gör det möjligt
för oss att gå in i dialog med alla vi möter utan att vara rädda. Jesu liv är ett
exempel på detta.

• As far as material things are concerned, let us strive continually to lead a simpler life. This will inspire in us acts of sharing in the face of human suffering, humiliating poverty, the trials of migrants, or conflicts across the world.

• Vad gäller det materiella: låt oss hela tiden sträva efter att leva enklare. Det kommer att inspirera oss till att dela med oss när vi ser människors lidande, fattigdom, folkvandringsströmmar eller konflikter i olika delar av världen.

• På vilka sätt kan vi leva i större harmoni med skapelsen genom en enkel och avskalad livsstil och bidra till kampen mot ekologiska katastrofer och global uppvärmning? Det är inte en kamp enbart för nationernas ledare – alla kan, till exempel, äta mer närproducerat, resa mer kollektivt ...

• Kan den här frågan förbli levande i våra hjärtan: är jag redo att följa Kristus, att följa honom som har ett milt och ödmjukt hjärta, är jag redo att välja att tillhöra honom för alltid i ja:ets enkelhet och i generositetens anda?

Det tredje förslaget: Samlas för att göra det möjligt för evangeliets dynamik att uppenbaras

De första troende höll samman och möttes varje dag troget i templet, och i hemmen bröt de brödet och höll måltid med varandra i jublande, uppriktig glädje. (Apostlagärningarna 2:46)

Nådegåvorna är olika, men Anden densamma. Tjänsterna är olika, men Herren densamme. (Första Korinthierbrevet 12:4–5)

Kom ihåg att visa gästfrihet, ty det har hänt att de som gjort det har haft änglar till gäster utan att veta om det. (Hebreerbrevet 13:2)

Bibeln berättar om två män, Petrus och Cornelius, som var varandras
motståndare på alla sätt, men som möttes och som genom det upptäckte en
sanning som ingen av dem hade känt till innan dess. De var tvungna att vara
tillsammans för att förstå att den heliga Anden river murar och förenar
människor som trodde att de var främlingar. Evangeliets dynamik uppenbaras
bara när vi är tillsammans. (Läs kapitlen 10 och 11 i Apostlagärningarna.)

När de kristna lever åtskilda, i olika samfund eller inom samma kyrka, skyms
evangeliets budskap. Kommer vi att klara att vandra tillsammans utan att låta
våra skillnader splittra oss? Om vi, som kristna, hittar ett sätt att visa att det är
möjligt med enhet i vår mångfald, då kommer vi att hjälpa hela mänskligheten
att bli en mer förenad familj.

• Kristus förenar män och kvinnor, barn och gamla, från alla horisonter, språk och kulturer, och till och med människor från nationer som alltid har varit fiender, i en enda gemenskap. Låt oss finna enkla sätt att visa detta på de platser där vi bor.

• Varje gemenskap är kallad att gå utanför sig själv för att kunna fortsätta leva. Kan vi utveckla en gästfri attityd, en avbild av Gud, gentemot kristna som har ståndpunkter långt från våra egna? En sådan hjärtats öppenhet kräver en «översättningsansträngning», eftersom olika trosinriktningar och övertygelser kan vara som olika språk, främmande för varandra.

• Om minnen av ömsesidig intolerans mellan kristna som har levt åtskilda genom historien fortfarande lever, och om alla tilltrasslade trådar inte kan redas ut – kommer vi att våga ta emot varandra ändå, genom att förlåta och utan att försöka slå fast vem som hade rätt och vem som hade fel? Det finns ingen försoning utan uppoffringar.

• Att visa gästfrihet går hand i hand med att erkänna att andra är annorlunda. När deras tro förblir obegriplig för oss kan vi åtminstone erkänna att den är äkta. Och det bör finnas ett inslag av fest när vi upptäcker varandra!

Det fjärde förslaget: Låt vänskapen växa som en förberedelse för fred

Jesus blygs inte för att kalla oss sina bröder och systrar. (Hebreerbrevet 2:11)

Jesus sade: En är er läromästare och ni är alla bröder. Ni skall inte kalla någon här på jorden för er fader, ty en är er fader, han som är i himlen. (Matteusevangeliet 23:8–9)

Han sade också: Den som gör min himmelske faders vilja är min bror och syster och mor. (Matteusevangeliet 12:50)

Och människor skall komma från öster och väster och från norr och söder och ligga till bords i Guds rike. (Lukasevangeliet 13:29)

Genom att bidra till fred och till internationell rättvisa kan vi öppna ytterligare
en hoppets väg idag.

Fred på jorden börjar i varje enskild människas hjärta. Det är först av allt våra
hjärtan som måste förändras, och den förändringen innefattar en enkel
omvändelse – att låta Guds Ande bo i oss, att ta emot en fred som kommer att
sprida sig och ges, kommuniceras, från människa till människa. «Uppnå inre
frid, och tusentals omkring dig kommer att räddas.» (Serafim av Sarov, en rysk
munk, 1759–1833)

• Låt oss med våra egna liv berätta om den enkla solidaritet som går bortom uppdelningar och murar: fysiska murar som byggs i olika delar av världen, men också okunnighetens, fördomarnas och ideologiernas murar. Låt oss vara öppna för andra kulturer och mentaliteter.

• Vi kan inte låta våra hjärtan rymma en avvisande attityd mot främlingar, för när vi stöter bort andra sår vi barbarins frön. Istället för att se främlingar som ett hot mot vår levnadsstandard eller vår kultur – kan vi ta emot dem som medlemmar i samma stora familj, mänskligheten? Varför inte besöka flyktingar, helt enkelt för att lära känna dem och lyssna till deras berättelser? Sedan kan – vem vet? – fler solidaritetssteg tas.

• Att lära känna andra som är olika oss. Att samtala med människor som tror och tänker annorlunda, i en dialog där vi verkligen lyssnar till varandra, utan att hamna i diskussioner innan vi har förstått varandra. Kan vi hitta sätt att stanna kvar på platser där splittring har ägt rum, och att bygga broar? Låt oss be för de människor som vi inte förstår och som inte förstår oss.

• Solidaritetstecken kan mångfaldigas bortom religionernas gränser. Att möta troende som tillhör en annan religion uppmuntrar oss att fördjupa våra kunskaper om vår egen tro, och också att fråga oss vad Gud vill säga till oss och ge oss genom dessa bröder och systrar som är så annorlunda.