Guds närvaro: Om Gud är närvarande i var och en, vad tillför då tron?

När människor konfronteras med livets mirakel, att våra kroppar är så ”väl sammanflätade” (Ps 139), drar många människor slutsatsen att människan fått sitt liv genom någon sorts gudomlig gnista. Det är överraskande att vårt moderna sinne, så starkt präglat av vetenskapen, kommer till samma slutsats som ”medicinen” i det gamla testamentet. Ja, enligt bibeln andas Gud liv i människan, och i detta livets andetag blir Gud närvarande (se 1 Mos 2). ”Andas” och ”ande” är samma ord i den bibliska Hebreiskan.
De troendes önskan är att Gud, genom sin ande, skall bo inom oss, ”vittna tillsammans med vår ande” (Rom 8:16) så att vi kan förena oss med Herren och bli ”till en enda ande med honom” (1 Kor 6:17).

Om vi då har Gud inom oss och allt redan tycks vara givet, vad kan då tron göra för nytta?

Vid ett av de senaste Europeiska mötena i Bryssel, talade Kardinal Danneels till deltagarna i följande termer: ”Jag tackar Gud för att ni varje kväll samlas här, nära Atomium (som är symbolen för människor som undersöker materian ner till dess innersta djup) 40.000 ungdomar för att undersöka Gud. I de stunder av tystnad som är varje firandes innersta hjärta, skapar den heliga Anden ett hålrum inom oss, ett litet utrymme där Jesusbarnet kan födas.”

Det är lätt att fylla dessa ”hålrum” med artificiella behov. Det är kanske därför tron är så livsnödvändig: den frilägger själens begär. Tron är en längtan, ”grunden för det vi hoppas på; den ger oss visshet om det vi inte kan se” (Heb 11:1). På så sätt lär den själen att åtrå. Som sankt Augustinus säger, ”Genom att låta sig bli efterlängtad, erbjuder Gud åtrå; genom att låta sig bli åtrådd, erbjuder han sin själ; genom att erbjuda sin själ, gör han det möjligt för oss att ta emot honom” (Kommentarer till 1 Joh 4, 6).

Guds närvaro i oss är ett kall. Gud kallar oss, inte bara att ta emot honom, utan ”att vara som honom” (1 Joh 3:2). Redan under det andra århundradet vågade sankt Irenaeus av Lyon påstå: ”Guds son blev människa så att människan skulle kunna bli en Guds son” (Adversus haereses, III, 10, 2). Genom sonen förbereddes anden att bo i varje människa: ”Den heliga Anden kom ned över Guds son som blev människosonen, och blev på så sätt van att vistas i den mänskliga rasen, att finna vila bland människor” (III, 17, 1). Tron är vår längtans aktiva deltagande i denna förvandling. Längtan att bli en son/dotter i Sonen, att ta aktiv del av Guds arbete.