Årets brevOch förlåt oss våra skulder,liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss. (Matt 6:12)
Denna bön i Herrens bön skiljer sig från alla de andra. Den är inte bara en bön till Gud, utan nämner också vad vi gör: ”liksom vi har förlåtit” eller ”såsom ock vi förlåta”. Den första varianten föredras av bibelforskare, men den andra används också mycket.
Alla som ber på det här viset ”ställer sig själva inför Gud som en förebild i dygd, om man får säga så, genom att be Gud, som är oefterliknelig, att komma och efterlikna dem”, som den helige Maximos Bekännaren, en bibelkommentator från 800-talet, påpekade med viss förundran.
Men vem kan göra anspråk på att verkligen ha förlåtit fullt ut för att be Gud göra detsamma? På andra ställen betonar Bibeln hur mottagen förlåtelse föregår utgiven förlåtelse: ”Liksom Herren har förlåtit er skall också ni förlåta” (Kol 3:13). Den oerhörda kärlek som Gud fyller oss med kan flöda över och in i andras liv genom den kärlek vi i vår tur ger.
Varför vänder då bönen Herrens bön på ordningen: först vi, sedan Gud? Orden måste tas bokstavligen: ”att förlåta skulder” betyder att bli fattig. Om förlåtelse innebär att efterskänka skulder, så är den först av allt en förlust.
I Kolosserbrevet uttrycks förlåtelse med ett ord som betecknar en oförtjänt och överflödande gåva: ”Gud har visat er nåd.” Det ord som Jesus vanligen använder för förlåtelse är enkelt och banalt. Det betyder ”att låta”, som i ”låt det vara” eller ”låt gå”.
När vi ber ”förlåt oss våra skulder” ber vi Gud att låta skulderna som tynger oss vara och på så vis låta oss själva gå fria. Som fattiga människor ber vi Gud att inte kräva något av oss, eftersom vi faktiskt inte har något att ge honom.
Det står inte i vår makt att befria vårt förflutna från det onda som vi har gått igenom. På det sättet är vi också fattiga: vi kan inte så lätt höra upp med att om och om igen känna en ibland våldsam smärta över det onda vi blivit utsatta för.
Att säga till Gud: ”liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss”, det betyder inte att stolt säga honom: ” Se, så generöst jag har förlåtit!” Det betyder bara att komma till Gud som en fattig människa som inte längre vill kräva det de har rätt till.
För det finns tider då vi i hemlighet för bok över fel som gjorts mot oss, så att vi, när tiden är inne, ska kunna visa upp ett slags räkning för ersättning av skada, med ränta. Även om det känns som om vi får en viss säkerhet, så blir vi förlamade av den här sortens bokföring. För att gå in i förlåtelsens frihet måste vi lämna det som bara gör oss ledsna bakom oss.
Vad är det som gör det svårt för mig att förlåta?
Finns det saker jag helt enkelt inte kan låta vara? Vad kan jag i så fall göra?
Är jag beredd att bli fattig för att finna förlåtelsens frihet och glädje?