TAIZÉ

Helvetet: Måste en kristen tro att helvetet finns?

 

Måste en kristen tro att helvetet finns?

Det fanns en tid då en kristen predikan måste innehålla ett omnämnande av helvetet för att skaka om de ljumma eller obotfärdiga. I vår tid åstadkommer blotta tanken på ett sådant ställe för straff förargelse hos folk. Det ser verkligen ut att vara oförenligt med tron på en kärlekens Gud. Skulle Kristus verkligen gå med på att för gott förlora någon som han gett hela sitt liv för?

En reflektion över meningen med denna svåra lära måste börja med en överraskande iakttagelse: helvetet förekommer tidigast samtidigt med evangeliet! De hebreiska skrifterna, Gamla Testamentet, talar hellre om Sheol, dödsriket beläget under jorden. Ett skuggrike, glömskans land, varifrån ingen återvänder (se Ps 88:8-12; Job 7:9). Sheol är i grunden ett rumsuttryck för dödens verklighet. I den meningen är det ”den plats där allt levande samlas” (Job 30:23). Men det faktum att Gud anses vara frånvarande där antyder en viss närhet till synden.

Men om Gud är livets Gud kan han då låta döden få sista ordet? En del förkunnade en otrolig övertygelse: ”du lämnar mig inte åt dödsriket, du låter inte din trogne se graven” (Ps 16:10). Deras trotsiga hopp hjälpte en del i Israel att se fram mot en uppståndelse vid tidens slut. Och denna förväntan, född av tron, trädde in i historien genom Messias Jesus, ”förstfödd från de döda” (Kol 1:18) och därför ”den förstfödde bland många bröder” (Rom 8:29).
Tron på den uppståndne Kristus ger oss förvissningen att döden inte är mänsklighetens ofrånkomliga öde. Guds kärlek är ännu starkare, som man kan se på den ryska ikonen där Kristus går ner i dödsriket, för att bryta upp portarna och befria fångarna. Därför undergår ”fördömelsens rike” en radikal förändring. Det är inte alls längre en plats där Gud verkar vara frånvarande, utan det visar nu på syndens verklighet i ljuset av Kristus. Det är en rumsöversättning av ”den andra döden” (Upp 20:6), med andra ord ett envetet avvisande av Guds eviga kärlek till alla. Idén med helvetet uppenbarar alltså två väsentliga sidor av Guds ovillkorliga kärlek: den respekterar fullt ut människans frihet, och den förblir närvarande för varje människa, tom. när hon vägrar att acceptera det. Den är ett uttryck för, på ett motsägelsefullt sätt, den goda nyheten att ljuset skiner överallt, också för dem som blundar av rädsla eller förargelse.

Är denna situation definitiv? Betraktade inifrån verkar våra helveten alltid vara onda cirklar utan något slut. Men finns den varelse som kan överträffa Guds tålamod med sin vägran? Som den förste av Guds fattiga tvingar sig Kristus Jesus inte på oss. Men ”han skall inte tyna bort eller knäckas” innan han utfört uppdraget att komma med fred/frid på jorden (se Jes 42:2-4), och hans svaghet är starkare än människorna (se 1 Kor 1:25).

Talade Jesus om helvetet?

Jesu ord vill inte alls ge oss bokstavliga och objektiva beskrivningar av de andliga verkligheterna, utan de vill främst hjälpa oss finna sanningen om Gud och oss själva. Jesus talar och handlar för att ge oss den glada nyheten om vad Gud håller på med i världen, och för att inbjuda oss att delta i detta med ett ”ja” som binder oss helt att följa honom. I den meningen är alla Jesu uttalanden bara en utveckling av hans första ord i Markus-evangeliet: ”Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet” (Mark 1:15).

Samtidigt anpassade Jesus sitt budskap till åhörarnas villkor. Han talade inte till alla på samma sätt. För att de skulle förstå honom använde han sig av förhållanden och uttryck som var bekanta för åhörarna. Precis som Sankt Paulus efter honom försökte han bli ”allt inför alla, för att åtminstone rädda några” (1 Kor 9:22).

Och därför, när Jesus konfronterades med folk som vägrade ta honom på allvar, särskilt landets elit som tyckte att de redan visste allt om Gud och Guds planer, använde han sig av ett kompromisslöst språk i stil med profeterna före honom, för att försöka tillintetgöra deras bedrägliga arrogans. Ibland hotade han dem som undervisade i religion med ”helvetets eld” (Matt 23:33; se 5:22). Dessa ansåg sig stå över all kritik, men hindrade i verkligheten folk att upptäcka Guds vägar. Gehenna, eller Hinnoms dal, var en plats nära Jerusalem, där avfall brändes. Tidigare var det, trodde man, platsen där guden Molok tillbads, bland annat genom offrande av människor.

Om Jesus talade på detta sätt var det för att han ville göra allt i sin makt för att bryta igenom det hårda skalet på en eller annan grupp. Men han skapade aldrig dåligt samvete hos människor. Tvärtom, när han mötte enskilda som trodde att de var långt borta från Gud – en kvinna gripen för äktenskapsbrott (Joh 8) eller en rik man med dåligt rykte (Luk 19) – hade han endast ord för sympati och förståelse. En av anklagelserna mot honom var ju att han var ”en vän till syndare” (Matt 11:19).

Därför har vi absolut inte förstått något när vi använder Jesu skarpa ord till att framkalla rädsla hos människor, och använder denna rädsla till att nå våra egna mål, också de andliga. Alla som handlar så ger oss en karikatyr av Gud, som vänder bort andra från sann tro. Ironiskt nog var Jesu hårdaste ord riktade till just sådana människor (se Matt 18:6). Det faktum att Jesus ibland omnämnde möjligheten att gå förlorad för evigt kan vi i själva verket förklara med hans brinnande önskan att ge Andens levande vatten till varje mänsklig varelse. Hans övertygelse var att äkta lycka går att finna endast i en gemenskap av kärlek med sin Fader.

Brev från Taizé: 2005/6

Sista uppdateringen: 23 November 2005