I Taizé ber och arbetar människor från olika, och ibland varandra motstående bekännelser, kulturer och språkliga och etniska bakgrunder tillsammans sida vid sida. Kristus har rivit ner alla skiljemurar. Historiska och geografiska olikheter blir betydelselösa jämfört med mångfalden av gåvor och talanger.
Gemenskapen är lika aktiv som en bikupa. En del skapar skön konst: målar bilder, ibland ikoner, eller gör vackra keramikföremål som förgyller vardagslivet. Andra översätter och trycker den kristna traditionens centrala texter. Man studerar också språk för att möta behoven i gemenskapens internationella kallelse.
En blygsam men innerligt levande försmak av den försonade, förvandlade mänsklighet mot vilken historien smärtsamt trevar vidare - en historia där Anden ständigt verkar för att undergräva grumligheterna och lysa upp insikterna.
Unga människor idag är lika trötta på vackra ord som på raljernade och ironier. De längtar efter äkthet. Det lönar sig inte att tala med dem om gemenskap om man inte kan säga "kom och se", det vill säga om man inte kan visa dem en plats där denna gemenskap förverkligas. En plats där människor tar emot dem sådana som de är och inte dömer eller avkräver dem någon läromässig identitetshandling, utan att fördenskull dölja att det är kring Kristus man samlas och att det finns en väg ("Jag är vägen" sade han) som börjar här, för den som vill gå. (s. 18-19)
Det är detta samspel mellan andlig erfarenhet och en kreativ öppenhet för världen som utgör kärnan i samlingarna i Taizé, vilka sedan ett flertal år tillbaka har temat "inre liv och mänsklig solidaritet". Och det är denna kristendom vi bör sträva efter, för ju mer vi lever i bön, desto mer ansvarskännande blir vi. Bönen skyddar oss inte från att påverkas av den här världen, men den gör att vi känner ett djupare ansvar. Ingenting är mer ansvarsfullt än att be.
Detta är någonting vi själva behöver förstå, och någonting vi behöver få ungdomar i dag att förstå. Bön är inte förströelse, en sorts drog för söndagsbruk. Bön drar oss in i Faderns mysterium, in i den heliga Andens kraft, inför ett Ansikte som uppenbarar alla andra ansikten för oss, och gör oss till alla andras tjänare. (s. 72-73)
Ordet tillit är ett nyckelord i Taizé. De samlingar som bröderna leder runt om i världen är en del av en pilgrimsfärd för tillit på jorden. Ordet tillit är kanske ett av de mest ödmjuka, vardagliga ord som finns, och samtidigt ett av de nödvändigaste.
I stället för att tala om kärlek (agape), eller gemenskap (koinonia) som är väldiga ord, kan man kanske tala om tillit och förtroende för i förtroendet finns alla dessa verkligheter närvarande. I förtroendet finns kärlekens och gemenskapens mysterium, och även gudsmysteriet, treenigheten. (s. 105)
