Johannes-Paulus II tog emot mig i privat audiens en gång om året, och då tänkte jag ibland på alla de svårigheter han stött på: som barn förlorade han sin mamma, när han var ung sin pappa och sin ende bror. Därför tänkte jag: försök komma på något att säga som kan glädja och t o m trösta honom. Berätta om det hopp som väcks till liv i oss i våra samtal med de unga och försäkra honom om att vi har stort förtroende för honom i vårt brödraskap. (Broder Roger)
Johannes-Paulus II på besök i Taizé
Påven Johannes-Paulus II har bestämt sig för att göra ett kort besök i Taizé under en resa till Frankrike. Sedan i går är han i Lyon och sedan ska han till Paray-le-Monial, Ars och Annecy.
Vi har satt upp tält bakom Försoningskyrkan. Sju tusen ungdomar har samlats. Under hela natten var det några som turades om att be tyst i kyrkan så att någon alltid var där ända fram till morgonen. Kl 8.30 hade bröderna och de unga sjungit ganska länge i kyrkan, och sedan gick de ut för att ta emot påven. Det låg en tät dimma över hela trakten. Helikoptern som påven skulle ha kommit med fick stå kvar i sitt hangar. Påven fick resa från Lyon med en vanlig bil.
När påven kommit in i Försoningskyrkan satte han sig på en stol av trä och halm som ställts fram åt honom. Broder Roger talar kort, omgiven av några barn, och hälsar honom välkommen. Sedan talar påven till de unga. Han förklarar varför han kommit till Taizé och talar om vad Kyrkan har för förväntningar på de unga:
Kyrkan behöver er entusiasm
« (...) Liksom ni, pilgrimmer och vänner till Taizé, gör påven bara ett uppehåll här på sin resa. Men man stannar till i Taizé så som man stannar till vid en källa. Resenären gör halt, dricker sig otörstig och fortsätter sedan på sin resa. Bröderna i kommuniteten vill, som ni vet, inte hålla fast er. De vill i bön och tystnad göra det möjligt för er att dricka det levande vatten som Kristus har utlovat, de vill att ni ska få uppleva något av hans glädje, urskilja hans närvaro, svara på hans kallelse, och sedan resa vidare och vittna om hans kärlek och tjäna era medmänniskor i era församlingar, era städer och byar, era skolor och universitet och på era arbetsplatser.
Idag är Taizékommuniteten känd i alla kyrkor och samfund och till och med bland dem som har stort politiskt ansvar runt om i världen, känd för sitt stora förtroende för de unga och för det hopp de sammanknippar med dem. Det är framför allt därför att jag delar detta förtroende och detta hopp som jag är här idag.
Kära ungdomar, Kyrkan behöver er entusiasm och er generositet för att kunna förmedla evangeliets goda nyheter till människorna. Ni vet att det händer dem som är äldre att de glider in i rädsla eller uppgivenhet och att den inspiration, som hör ihop med varje kristen kallelse, svalnar hos dem, när de gått fram på svåra vägar eller blivit hårt prövade. Det händer också att Kyrkans institutioner inte längre tjänar evangeliet så tydligt på grund av alla rutiner och de anställdas svagheter. Då behöver Kyrkan få höra era tankar och få höra om ert hopp och er iver för att fullfölja sitt uppdrag bättre.
Nöj er inte med att kritisera passivt eller att vänta tills personalen eller institutionerna blir bättre. Gå till era församlingar, era ungdomsgrupper, till de olika rörelser som finns och ge dem tålmodigt del av den kraft som hör ungdomen till och den förmåga ni fått. Ge ert förtroendefulla stöd åt dem som arbetar i Kyrkan; de är era tjänare i Jesu namn, och därför behöver ni dem. Kyrkan behöver er närvaro och behöver få se er delta. Om ni är med inne i Kyrkan så kommer ni säkert att stöta er på den splittring som finns där, spänningar och konflikter och elände bland dess medlemmar, men ni kommer att få ta emot Kristus, som är Kyrkans huvud, ta emot hans sannings Ord, hans eget liv, kärlekens Ande som kommer att hjälpa er att älska henne troget och att lyckas i ert liv genom att riskera er själva och med glädje ge er åt andra. (...) »
Efter att ha talat knäböjer påven och ber en liten stund mitt bland bröderna. Alla sjunger: « Laudate omnes gentes, laudate Dominum » (Sjung lovång alla länder och prisa Herrens namn). Medan de unga fortsätter att sjunga i kyrkan och i tältet går påven ner en trappa till ett mindre rum för att träffa bröderna. Han hälsar på var och en och talar sedan till dem alla.
Ni har blivit ännu yngre
Påven påminner bröderna om att han känner kommuniteten personligen sedan länge: «Jag var på besök här hos er när ni var yngre. Men idag har ni blivit ännu yngre.» Han kommer ihåg broder Rogers besök i Polen och hans ord om jungfru Maria och om ämbetet som världsvid herde. Och därför «känner sig påven tvungen, inte till det yttre utan i sitt hjärta, att komma på besök till er.» Han talar om de europamöten för unga vuxna som Taizé organiserat bl a i Rom och tillägger: «Rom är alltid öppet för era besök med ungdomar.»
Påven har med sig en skriven hälsning som broder Roger tar med i boken «Taizés källor», en skrift som sammanfattar hans viktigaste tankar om kommunitetslivet.
« Den lilla våren! »
Kära bröder, när vi nu träffas, bara vi, som i en familj, en kort stund, så vill jag uttrycka min tillgivenhet för er och mitt förtroende med de enkla ord som påven Johannes XXIII, som tyckte så mycket om er, en dag hälsade broder Roger: « Åh, Taizé, den lilla våren! »
Det är min önskan att Herren bevarar er som en liten vår som slår ut i blom och att han behåller er små i evangelisk glädje och i broderkärlekens öppenhet.
Var och en av er har kommit hit för att leva i Guds barmhärtighet och i gemenskap med sina bröder. Genom att hänge er åt Kristus med hela er varelse av kärlek till honom har ni funnit bådadera.
Men dessutom har ni, utan att försöka locka folk, fått se tusentals ungdomar komma till er från alla håll dragna av er bön och ert gemenskapsliv. Kan man låta bli att tänka att detta är en gåva som Gud har gett er, och en kärna som ni samlas omkring, som stimulerar er att hålla ut tillsammans i den glädje och den friska fläkt, som er hängivenhet ger er, som en vår för alla som söker det sanna livet?
Låt under era dagar arbete, vila och bön få liv genom Guds Ord som tar tag i er och behåller er små, d v s den himmelske Faderns barn, bröder och tjänare i Saligprisningarnas glädje.
Jag glömmer inte att er unika, ja originella kallelse, som på sätt och vis är provisorisk, kan väcka undran och t o m bemötas med misstänksamhet. Men tack vare er passion för de kristnas försoning i en fullständig gemenskap, tack vare er kärlek till Kyrkan kommer ni att hålla ut, det är jag säker på, och vara öppna för Herrens vilja.
När ni lyssnar till kritik eller förslag från kristna som tillhör olika Kyrkor och samfund, och tar till er det som är bra, när ni fortsätter att leva i dialog med alla, utan att tveka att uttrycka era förväntningar och era förhoppningar, så kommer ni inte att göra de unga besvikna, och ni kommer att bidra till att kampen för Kristi Kropps synliga enhet, som överensstämmer med Kristi vilja, aldrig slappnar, i den fullödiga gemenskap som är frukten av en och samma tro.
Ni vet att jag, för min del, betraktar ekumeniken som ett uppdrag som ålagts mig, en prioritet i mitt ämbete, och jag ber om er förbön för detta.
Genom att själva vilja vara en « liknelse om gemenskap » kommer ni att hjälpa alla dem som ni möter att vara trogna i sin kyrkliga tillhörighet som är frukten av deras uppfostran och deras samvetes val, men också att tränga allt längre in i det gemenskapens mysterium som Kyrkan är enligt Guds plan.
Genom den Gåva som han ger åt Kyrkan befriar ju Kristus hos varje kristen kärlekens krafter och ger den kristna människan ett universellt hjärta som eftersträvar rättvisa och fred, som kan förena ett kontemplativt liv med en evangelisk kamp för människans totala befrielse, varje människas befrielse och hela människans befrielse.
Kära bröder, jag tackar er för att ni inbjudit mig och gett mig ett tillfälle att åter besöka Taizé. Må Herren välsigna er och bevara er i sin frid och i sin kärlek!
Det är dags för påven att resa vidare. Han går ut, närmar sig bilen men bestämmer sig plötsligt för att gå in i kyrkan igen för att säga adjö till ungdomarna en sista gång. « Jag måste bekänna för er att jag lämnar er », säger påven. « Jag är ledsen att lämna er. Men påven måste lyda! Det finns många som bestämmer vad han ska göra! » Alla skrattar, och sedan kommer det en lång applåd, man tar upp en sång och med den tar man avsked av påven.
