Broder Rogers personliga resa börjar med en inre försoning. Jesus uttalade och uttryckte i sitt liv Guds kärlek till varje människa utan undantag. Roger visste att Jesus hade anförtrott lärjungarna och deras gemenskap uppdraget att vittna om denna kärlek, och att, under seklernas gång, denna gemenskap hade fragmenterats i smågrupper som var likgiltiga för eller fientliga mot varandra. Roger frågade sig själv, redan som ung, vad som kunde göras för att få detta att stämma med budskapet. Han visste att helt på egen hand kunde ingen lösa alla problemen, teologiska och andra, som splittrade Kristi Kropp, Kyrkan. Samtidigt, inför det brådskande behovet att förmedla Evangelium, var passivitet inte en möjlighet för honom. Hans slutsats: låt oss börja med oss själva, och bredda vår syn på Kyrkan genom att öppna oss för Andens gåvor: tro, hopp och kärlek, så som de levs ut i andra kristna traditioner.

Broder Rogers val innebar en syn på Kyrkan som skilde sig ganska mycket från den som folk vanligtvis har. Vi vill gärna föreställa oss det kristna landskapet bestående av olika traditioner eller samfund sida vid sida, där vart och ett för sig gör anspråk på att företräda det sanna Kristus-arvet. Men denna mänskliga uppfattning är förrädisk. Så som Gud ser det kan Kyrkan bara vara en enda. Denna verklighet handlar inte om konkurrens, utan om gemenskap. Alla som lever i gemenskap med Gud genom Kristus leds av detta till gemenskap med varandra: ”Alla ska förstå att ni är mina lärjungar, om ni visar varandra kärlek,” säger Jesus till oss (Joh 13:35).

Därför behöver vi förändra vårt synsätt, och inte uppfatta Kyrkan som en mängd kyrkor utan inbördes relationer, utan se den som en enda verklighet under uppbyggnad (se Ef 4:15-16). Om en enskild del av det kristna folket är bättre på att utveckla några aspekter av trons mysterium kan vi då röra oss mot en synlig enhet utan att uppmärksamma gåvorna hos de andra andliga familjerna? I En uppmaning till försoning mellan kristna anger Broder Alois några av dessa gåvor som man levt ut under århundraden i de historiska kyrkorna. Genom att försöka upptäcka och fördjupa dem förbereder varje enskild och varje församling ett närmande som kommer att göra Kyrkan mera öppen för det Evangelium som den ska förmedla.

Broder Roger föddes in i en protestantisk familj, men fick anledning att gå tillbaka till källorna, bortom splittringen på 1500-talet, och återupptäcka den stora katolska traditionen.

Mycket tidigt uppmärksammade han också trons skatter i Östkyrkan. Men när han gjorde detta önskade han aldrig bryta gemenskapen med någon eller bli en symbol, som överger sitt arv, överger dem som förmedlade tron till honom. Alla tankar på ”konvertering”, ett samfundsbyte, var ytterst främmande för honom. Han hade alltid fångats av Jesu ord: ”Jag har inte kommit för att upphäva utan för att uppfylla” (Matt 5:17), och han försökte föregripa denna uppfyllelse i sitt personliga liv, liksom i gemenskapen med kommuniteten han grundade.

Denna försoning som har sina rötter i hjärtat får naturligtvis inte stanna med en inre verklighet. Om Kristi Kyrka inte återfinner sin synliga enhet hur kan den då öppna en väg för fred i en värld som alltid är utsatt för konflikter och splittring? Broder Roger var för sin del övertygad om att denna enhet helt enkelt inte kunde vinnas genom teologiska och diplomatiska överenskommelser. Först och främst har den sin grund i bönen.
I En uppmaning till försoning mellan kristna inbjuder Broder Alois alla kristna till en ”försoningsvaka” varje månad eller kvartal. Han gör detta för att betona att Kristus är den som förenar oss när han kallar oss att ingå i gemenskapen mellan sig och Fadern i den Heliga Anden (se 1 Joh 1:3; Joh 14:23). Endast en sådan gemenskap kan erbjuda en splittrad värld löftet: en uthållig försoning.