Broder Roger sa flera gånger helt öppet att han i sitt inre hade försonat sin protestantiska tro med den katolska traditionen, och han skrev det också i sina böcker. Kan man inte respektera hans inställning utan att behöva placera honom i en av de fållor som han försökte förena? En del protestanter tyckte att han var för katolsk; somliga katoliker ansåg att han hade konverterat (han kunde ju gala som en katolsk tupp), medan han själv bara tänkte på försoning, en gemenskap utan gränser.
Om vi gör kategorier av något som han eftersträvade att inte se i kategorier, så undviker vi samtidigt att låta hans inställning ställa oss obekväma frågor. Hans kall till försoning kallar oss ju just till att sätta oss i rörelse. Det vore bättre, om vi vill följa evangeliet, att söka ett helande av uppsplittringen i trosriktningar. Vårt kristna landskap och vår begränsade mentalitet gör att vi har svårt att tänka oss en försoning mellan de båda: om man är katolik så är man inte protestant; om man är protestant är man inte katolik. Det är så våra formella och institutionaliserade Kyrkor ser ut. Och detta är en del av deras synd.
Broder Roger hade kommit förbi trosinriktningssystemet, med andra ord, han hade kommit över de klyftor som skiljer oss åt. Detta kan verka fräckt, det verkar gå längre än vad vi föreställer oss vara möjligt, men så levde han.
Och även om alla inte håller med honom så är det minsta man kan begära att man respekterar hans inställning.
Pastor Gill Daudé, ansvarig för de ekumeniska relationerna i Frankrikes protestantiska förbund
